torsdag 4 december 2014

how bitterly it always ends

det är som en drog. tänkte jag säga. men det är inte sant, det är inte som en drog. det är som trygghet. falsk trygghet, trygghet som inte är på riktigt, men ändå trygghet:

när han håller om mig medan vi går till köket, när han tar min hand, när jag klappar hans fot, när han har sina fingrar djupt inne i mig, när jag stryker hans rygg, när våra tungor dansar med varandra, när han har sina händer på mina kinder och kysser min panna.

det känns som trygghet när han säger kan vi inte höras av för alltid, kan vi inte göra det? det känns som trygghet när jag säger att vi är oundvikliga, att vi alltid hamnar här (men aldrig längre än så), det känns som trygghet när han säger får jag ringa dig ikväll, kan du inte live-smsa din helg, vi måste ses snart, jag längtar efter dig. det känns som trygghet när han frågar 700 frågor om varför jag hatar julen, det känns som trygghet när jag utklassar honom på tp.

men jag vet att det inte är sant.

jag vet att det inte är sant.

jag vet att det inte är sant.

jag vet att jag har varit på precis den här platsen förut, där allting känns jättebra, där det känns som den här gången vi kanske inte skiljs som ovänner, kanske att vi lär oss respekt nu. där vi ändå skiljs som ovänner, där vi ändå går ifrån varandra med tusen osagda sorger och besvikelser.

i februari skrev jag i min dagbok att han är hemma från berlin nu och han lever men knappt, och jag vet det genom hans kompis som jag träffade av en slump. vi hörs inte, har inte hörts sen han ringde och sa att hans mål med berlin var att dö, och jag tror inte att han tänker på mig alls, tror knappt han minns att jag finns. jag trodde inte att det skulle sluta såhär, att vi bara skulle försvinna. men det får väl vara såhär då. jag orkar inte bry mig. varför ska jag orka bry mig när jag gjort så mycket för honom till ingen nytta, och det enda han gett mig är ilska och att till slut glömma att jag finns. han bryr sig ju inte, jag vill dö jag har aldrig mått såhär dåligt och han bryr sig inte. hejdå till alla löften, hejdå till allt som var, jag blir nog inte ens bjuden till hans begravning.

men när han säger: du känns som familj, och när jag är med dig får jag tillgång till känslor jag aldrig har annars, när jag är med dig känner jag mig trygg. när han säger så, då kan jag inte gå. för att jag älskar honom, personen han är, för att han är min stora kärlek. min stora kärlek som aldrig kommer lösa sig, som aldrig kommer bli mer än vad det är nu: stora ord ligg telefonsamtal, aldrig mera ihop, men ändå min stora kärlek.

jag säger till en kompis att jag ser ingen ände i denna rutin vi har, vi kommer fan vara trettiofem och fortfarande hålla på såhär, vi växer aldrig upp, och sen avlägger jag ett löfte att inte klaga på det här mera, för jag har frivilligt satt mig i den här situationen. jag är i den med hela mitt samtycke, jag vill ju det här, det är twisted och dåligt men jag vill det här, jag vill vara med honom även när det bara är invanda hjulspår vi aldrig tar oss ut. så, nu slutar jag klaga:

livet utanför pågår det också och jag känner mig gladare och starkare hela tiden. trots att det är mörker-december jul-december krångligafamiljen-december känner jag mig. glad.

det var så längesen jag gjorde det. kände glädje bara av mig själv. kände energi.

jag tränar riktig träning i min sjukgymnastik nu. springer i crosstrainern, tar 50 kg i benpress vilket väl säkert är jättelite men när jag kom till rehabiliteringen kunde jag nästan inte stå. klarade inte av det. i januari ska jag köpa ett friskiskort och börja träna som en RIKTIG MÄNNISKA.

under kan ske.

tar sprutor varje vecka för min extrema b12-brist, äter tabletter för andra brister, ska be min läkare om andra antidepressiva för jag blir så trött och slö och tar mig inte upp på morgonen av mina nuvarande. jag tycker att dom är jobbiga men det är läskigt för mina sömnproblem har alltid, alltid varit gigantiska och behövt medicineras.

min arbetsterapeut påpekar att jag ser pigg ut och för första gången på jag-vet-inte håller jag med, jag känner mig pigg.

PIGG.

jag har inte kunnat identifiera mig med det ordet sen jag var vadå, femton år gammal.

har en katt som är svart som natten som jag älskar älskar älskar, trots att hon skiter på golven och jamar varje gång hon råkar befinna sig i ett tomt rum. min rumskompis kommer hem från berlin och hon gör mig så glad, gör mig så trygg och det är en trygghet som finns på riktigt.

hjälper en vän att städa och det är skönt att kunna hjälpa någon annan, kunna bistå någon annan, istället för att alltid vara den i behov.

orkar inte tänka på nyvalet, vill att allt ska dö, viva la revolution, spräng allt, skända arbetslinjen, till slut blir väl jag också utförsäkrad.

jag har börjat säga ja igen, börjat göra saker, börjat leva, börjat försöka ha kul. för en månad sen sa jag bestämt: i mitt liv kan jag aldrig ha roligt. det är inte mitt mål. jag vill trivas, det är allt, det är hela min målsättning, men jag kommer aldrig må bra och jag kommer aldrig ha roligt.

men nu har jag det.

jag har kul.

JAG HAR KUL!!


1 kommentar:

Elin sa...

alltså josefin. blir så glad att du har kul. att du känner dig piggare. hoppas att det fortsätter framåt, uppåt. håller alla tummar och tår i hela världen för det. du är så värd det.

tack för att du satte ord på vad det är jag saknar mest just nu, trygghet. att man ska behöva vara så jäkla trygg jämt.

puss