blir akut ledsen på ett ölställe, säger stressat du får aldrig aldrig bli sån, jag bryr mig inte om nåt du gör bara du aldrig blir sån. det gör att vi halkar in på ett samtal jag inte vill ha, som känns för nära och han konstaterar du tycker att det är svårt att lita på mig. jag:
ja. lite. jag litar på dig jättemycket, du kommer aldrig berätta mina hemligheter, det vet jag. men jag litar inte på att du om ett halvår inte kommer att ha glömt mig. igen. det kan vara så svårt att försöka vara nära dig, för jag vet aldrig om jag också bara är en fas, en sinnesstämning du snart har glömt. om jag också bara är en teori.
är elak och hård och alldeles för okänslig, anpassar mig inte ett skit till hans känsliga ledsna hjärta, bara pratar på, ledsen-pratar stress-pratar hård-pratar. han svarar men kan du lita på dina känslor då?
nä. jag vet inte hur jag kommer känna om ett halvår, var i psyket jag kommer vara då, hur jag kommer se på det här. men jag vet att jag kommer se dig som en viktig person. det har du alltid varit.
han har inget svar och tystnaden dånar och skriker mellan oss och det känns som att mitt hjärta krymper och blir till is. till slut säger han du hade fel när du sa att det jag hatar mest med mig själv nog är min livsvilja. det jag hatar mest med mig själv är det här, att jag inte går att lita på. jag litar ju inte på mig heller. det är svårt att leva med. och sen tar han händerna om mitt ansikte, stryker fingrarna längs mina ögonbryn och jag smälter med en gång, isen blir en porlande bäck.
vi åker hem till honom sen, går förbi seven eleven och köper kondomer halv två på torsdagsnatten vilket är pinsamt och okej på samma gång, och så pratar vi om våra cykler, att vi går runt runt. det känns tungt och samtidigt lättsamt, vi skämtar liksom om det, har kul under tiden. men det är tungt.
tungt för jag inser att på något plan är det fortfarande ojämnt. jag ser oss som ett alternativ. ett alternativ av många men ändå ett alternativ. som att det skulle kunna bli vi nu, att vi skulle kunna uppgradera och bli glada med varandra. det finns där. men det alternativet verkar inte finnas hos honom, inte ens när han drar mig till sig mitt på bilvägen och viskar lova mig att vi alltid hörs av. knappt ens när han säger nu tänkte jag säga att nästa år får du fira jul med min familj så du slipper vara så ledsen. iallafall känns det så just då, som att alternativet inte finns hos honom, men att det alltid finns hos mig.
nu i efterhand vet jag att det där inte är sant. att det ledsna hårda ibland måste dras fram, att vi måste få göra upp med det, prata igenom allt. att det är viktigt för mig och för oss att vi försonas med var vi är, vilka vi är, vad som hänt mellan oss, att vi känner olika inför det. men i stunden känns det tungt, som om jag bara är ett tidsfördriv, en fas.
sen har vi skitjävlabra sex och jag känner mig så nära, så levande, så där. det tunga hårda känns inte, finns inte kvar. efteråt viskar jag berätta en hemlighet han svarar du vet redan alla mina hemligheter och sen attackkramar han mig, andas in i mitt öra det där är det gulligaste jag har hört.
*
går upp dagen efter och åker till ett köpcentrum med hans mamma som hjälper mig köpa julklappar. får exakt alla köpta på några timmar och när hon är med känner jag mig liksom trygg och säker. för några veckor sen sa hon det är så skönt att du är här hos oss igen josefin, det är så bra att höra din röst från victors rum. nu är det som det ska vara, ordningen är återställd.
*
vi skiljs åt utanför skivbutiken och han säger nu åker du bort, vi ses inte på minst en vecka. vi brukar inte ses oftare än så, max två gånger i veckan och på ett sätt är det skönt för när jag är med dig existerar bara du i mitt medvetande, det finns ingen plats för något annat, allt jag är blir i relation till dig och oss och jag håller med innan jag måste springa och han ropar ring mig om du blir ledsen!
*
startar julen hemma i mitt hem i vårt hem med min världsbästa rumskompis. lagar mat i timmar, äter alldeles för sent alldeles för trött. byter julklappar (får en gullig jultröja som jag haft hela veckan), kramas med katten och varandra, pratar fram och tillbaka och jag slås av att jag var orolig innan vi flyttade ihop, hur det skulle bli, om vi skulle tappa bort vår vänskap som ändå funnits i fyra år nu, om jag skulle lyckas vara en bra rumskompis den här omgången. tänker att den oron var så obefogad, att det går så bra, att hon känns som min familj.
hon är den första jag smsar när något händer, den jag vänder mig till, den som också vänder sig till mig. några dagar innan min födelsedag sa hon att jag borde gå med i hennes kör så vi kan hänga oftare. och då umgås vi ändå varenda dag. v a r e n d a.
jag vill vara tydlig med det, att det största i mitt liv är mina vänner, inte victor. men kring mina vänner finns inget komplicerat och svårt, känslorna är bara rena starka ihållande, så det finns inte lika mycket att skriva om.
flera gånger när jag varit så sjuk att jag inte kunnat stå har hon kommit hem till mig och diskat min disk och sen gått, inte tvingat mig till umgänge, bara hjälpt mig utan att förvänta sig något tillbaka. och på nyårsafton förra håret high-fiveade jag och K för att vi överlevt helvetesåret 2013. jag har vänner som aldrig försvinner, som hållit fast vid mig genom avgrundsdjupa depressioner. det är det största, det viktigaste i mitt liv. så jag lovar alla men framför allt mig själv att fortsätta prioritera det och jag lyckas faktiskt ganska bra hittills.
*
åker till min syster på lördagen. min syster med sitt högavlönade statusyrke, sin make som har samma sak, deras hus och barnet i magen. livet där jag inte passar in, jag med mitt blåa hår och mitt oanständiga leverne.
det är ju en sorg, det där. att vi inte är närmare. att vi fräser och suckar och himlar med ögonen varje gång vi ses. att jag nästan varje gång börjar gråta hejdlöst eftersom jag inte klarar av det. henne. att vi är så olika, att vi aldrig kan mötas. att vi ändå älskar varandra så mycket, men att jag aldrig vet om det bara är för att vi måste.
*
har till slut börjat läsa Beckomberga men måste ta pauser.
jag förflyttas till det stora vita huset där vi en gång bodde, när det var vi två, när vi var så unga och nya i allting. när han sa saker som fortfarande gör ont i mig, som fortfarande skaver där långt inuti. jag förflyttas dit mot min vilja, slutar andas, måste sluta mina ögon.
jackie och jim förvandlas, blir några andra, blir han och jag. och det gör ont.
*
måndagen börjar tidigt, vi ska åka uppåt i landet, till mamma. hon skriker åt mig, att jag är bortskämd och att jag tror att allt kretsar kring mig, att hon inte kan ta hand om mig jämt, att mormor också behöver henne och jag sjunker ner i bilsätet och blir så oerhört jävla ledsen, för tänk om det börjar nu. tänk om hon är bitter på mig, på att jag blev så sjuk och tog upp så mycket av hennes tid. tänk om det förvandlas till elakhet, till hårda ord, tänk om relationen vi byggt upp förstörs.
har inget att säga om det egentligen. är bara livrädd.
jag hade tänkt berätta för henne om victor, att vi ses igen, under bilresan. hade tänkt dela mina tankar och känslor, försöka släppa in henne mer i livet utanför sjukdom och vård. ta trevande steg till en bättre relation.
men jag gör inte det. hon skriker åt mig och ber inte om ursäkt och jag sjunker ner i bilsätet och tvingar mig själv till sömns.
*
resten av julen blir. okej. inga kriser men inte heller någon glädje.
jag blir förkyld den 23e. ligger mestadels däckad och det är lite skönt.
lyckas uppskatta hur vackert det är där mamma bor. att det ser ut som en sagobok. dom blåa bergen, dom öppna åkrarna, dom vackra stora husen.
*
åker hem på annandagen, kramar min katt och min rumskompis. känner mig glad och lite lättad över att äntligen vara hemma igen. dagen efter målar vi om i vardagsrummet och sen är det färdigmålat i alla tre rum, nästan 5 månader efter inflyttningen. halleluja.
går ut på kvällen trots måleritröttheten, dansar lite till nostalgimusik, lyssnar på fin spelning, har det bra. bestämmer oss för att gå och innan vi skiljs åt drar jag min rumskompis till mig och viskar du är min bästa vän i världen och det känns viktigt att hon får veta det, att hon får höra mig säga det.
plankar in på klubben där victor är, hoppar över staketet och känner mig som en outlaw. dock inte utan att väsa jag gör inte sånt här jag följer regler!!!! och att bli påhejad av en gullig främling.
sen har vi så jävla kul, vi fånar oss på dansgolvet, fuldansar och skrattar och kramas jag tycker så jävla jävla mycket om dig, åker hem till hans föräldrar och fånar oss mer, brottas i soffan (jag vinner båda omgångarna). allting känns så simpelt och fint och bra och jag känner mig så kär, i varje jävla fingertopp bara kär kär kär. mitt i allt kommer hans syster hem, hon kramar mig hårt och klappar min kind gud vad fint att se dig.
jag känner mig så omtyckt hos honom. inte bara av victor utan av alla. av hans bror som ber mig om råd och som blir glad när han kommer på att vi kan kramas hejdå, av hans mamma som fortfarande ser mig som en del av familjen, av hans syster som gör glädjeskutt när hon ser mig, till och med av hans lite knepiga pappa känner jag mig omtyckt.
det är en gåva att få känna sig så trygg i en familj som inte är ens egen. speciellt när ens eget kött och blod är så krångliga och svåra och ledsna, speciellt när man nyss varit där och hjärtat fortfarande känns tungt efter det. det är en gåva. en jävla gåva.
när vi gått och lagt oss säger jag till victor hos dig känner jag mig alltid bra och fin. han svarar att han känner samma sak, att osäkerheten och självmedvetenheten sköljs bort när han är i mina ögon, i min famn.
*
det blir söndag och jag är dödligt bakfull. lutar mig mot köksbordet medan victor och hans mamma lägger ett pussel, lägger mig i en soffhög med hans syster och ser på meningslös tv. blir till slut meddragen på en promenad med världens mest rastlösa victor. vi går och går i över två timmar, fram och tillbaka i ett snöigt göteborg. det är svinkallt och jag borde nog åka hem, men följer med hans familj till jul på liseberg istället. jag har aldrig varit där förut (skämtar till hans mamma att det är för att jag hatar glädje) och det är dödsfint med alla ljus.
victor blir helt.. i mig. nästan besatt. tar i mig hela tiden, pussar mig på kinderna ögonlocken pannan läpparna, och gör tillfredsställda ljud hela tiden, nästan som en katt. jag kan inte uttrycka vad jag känner på nåt annat sätt!
allting han säger blir i utropstecken, blir i mjuka bokstäver, blir till smekningar, till kärlek.
hans syster säger det känns fint att se er två tillsammans igen. normalt, liksom.
mm. som handen i handsken instämmer victor och det exploderar i mig av kärlek.
han är så jävla modig. den här vändan med oss är han så jävla modig. han är den som sagt allting först: som blundat och sagt jag är kär i dig jag älskar dig jag vill vara med dig jag är din att det här hände är det bästa med hela året jag trodde inte att jag kunde vara såhär glad längre jag trodde det gått förlorat
och jag har hållit med, har svarat att så klart är jag kär i dig med men säger inte det som egentligen känns:
det har jag också alltid varit. även när jag försökt att inte vara det har det funnits en bit av mig som alltid är din och jag trodde inte att jag skulle få tillbaka det här, jag trodde att det var förlorat för alltid
jag säger inte jag vill vara din får jag säga att du är min pojkvän behöver vi dom definitionerna jag kommer alltid alltid älska dig var vi än är i vår relation kommer jag alltid älska dig
jag vågar inte, och jag vet inte varför. det känns bara svårt att gå från att ha varit ett sånt fruktansvärt jävla as mot alla som vill komma en nära, till.. det här. till dom här stora orden. en gång i tiden kastade jag mig ut hela tiden men jag slutade orka det, slutade våga, och jag blev så elak och hård och svår av det.
i min relation med honom känner jag mig inte som den personen, jag känner mig mjuk och god och säker. och ändå fegar jag ur när han ser mig i ögonen klockan mitt-i-natten och allt jag vill är att berätta att jag älskar honom och alltid gjort det, jag fegar ur och jag vet inte varför.
men han vågar. han vågar hela tiden.
han vågar när han är avtändningsledsen, han vågar säga att han är rädd för att kär känns olika från dag till dag, han vågar säga tänk om vi tappar det, det är så läskigt, då måste vi liksom reda ut det, för vi kan aldrig släppa varandra
jag vågar svara. svarar att jag vet vem du är, jag känner dig, jag vet vem du är och jag vet att du är kär i mig, du behöver inte vara rädd. vågar svara vårt enda löfte är att alltid, alltid höras av och det kommer vi hålla. det vet jag.
men jag vågar inte starta konversationerna, och jag vet inte vad det är jag är rädd för.
*
på nyårsafton kör han från sig till mig, som är i varsin ände av stan, för att han vill träffa mig en sista gång 2014.
det blir ett fint avslut på året.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar