josefin klagar på sjukvården part 437581

jaha. jaha!!!!!!

har blivit fråntagen mina antidepressiva för några veckor sen. detta delvis på egen begäran, jag tycker att mina förra är för tunga och gör mig för trött och seg. jag ville byta från tricycliska till vanliga SSRI. min läkare ville "testa" och se hur jag klarar mig utan antidepressiva.

detta trots att alla psykologer jag haft en längre tid har varit HELT HELT eniga om att min depression är i högsta grad klinisk, att min hjärna är dålig på att ta upp seratonin. att den alltid varit det, alltid kommer vara det!!!! att min depression är kronisk är diagnosticerat, det finns på papper som min läkare själv har skrivit. och alla vårdkontakter tror att jag kan få leva ett rätt okej liv. om jag medicineras.

så är det liksom. jag skäms inte över det, tycker inte att det är jobbigt. det är så det är bara. jag behöver vissa mediciner för att leva så bra som möjligt.

jag behöver medicineras för att känna livslust. det är inte deppigt! egentligen är det inte deppigt. jag är ju sjuk. psykiskt sjuk. och har alltid alltid varit det. men för några veckor sen så kände jag mig motiverad inför livet!! jag kände att det funkade. jag kände glädje! jag kände glädje inför att få byta från min tidigare tunga medicinering till något lättare som inte gör mig lika trött. jag kände glädje inför solen, inför mina relationer, jag var glad över att jag är just jag!!! och det var så jävla fint.

men min läkare ville "testa". om jag klarar mig helt omedicinerad. jag sa nja alltså jag tror inte det jag är ju fortfarande deprimerad liksom...... hon ba ja men kan va kul att se!!!

jag kan meddela att det inte är kul!!!!!! det är inte kul att testa!!!!!!!!!!!!!!!! det är inte kul att se!!!!!!!!! det har gått två veckor nu och JAG VILL INTE LEVA!!!! JAG VILL INTE LEVA!!!!! JAG VILL INTE LEVA!!!!!! och det gör så jävla ont att känna så. jag känner mig så tom och vilsen och i sån total obalans. är så intensivt jävla ledsen hela tiden. igår sa jag till min bästis+rumskompis att jag känner mig som ett svart hål. det är ett svart hål i mitt bröst. hela tiden. och det gör mig yr och jag har helt tappat aptiten (äter ingenting verkligen ingenting) och jag vill bli så jävla full hela tiden. jag vill dricka öl jämt!!! jämt!!!!!! jämt!!!!!!!! och jag är så oerhört jävla kraftlös och LEDSEN och omotiverad att jag igår inte ens klarade av att gå av spårvagnen.

asså!!!!!!! det är en löjlig nivå. jag satt där hade suttit där i 30 minuter och sen bara. åkte jag förbi. min hållplats. för jag orkade inte gå av. det var så meningslöst att leva, att finnas till, att jag inte såg poängen i att gå av på rätt hållplats. och sen när jag insåg att jag ju gjorde allt krångligare än det behöver vara så blev allt ännu värre. så klart.

jag går runt som i ett töcken. har känslorna överallt blir så överjävla ledsen för ingenting. här om dagen hulkgrät jag DET KÄNNS SOM ATT JAG FÖRSÖKER OCH FÖRSÖKER OCH DET RÄ-HÄ-HÄ-HÄÄÄCKER AAAAALDRIG till victor för att han ?????? ja vadå. jag vet inte ens vad jag tyckte att han hade gjort? och han var så jävla fin så klart, alla är så jävla fina och håller om mig med ömma ömma händer och rumskompisen säger jag är så stolt över dig!! att du vågar säga hur du mår liksom, för bara ett år sen hade du aldrig gjort det och K låter mig klaga klaga klaga, låter mig bara sitta där 100% ointresserad av exakt allt i livet, och sen skickar hon ändå långa fina sms om att jag är bra och fantastisk och förtjänar att må så mycket bättre.

och det är ju iallafall fint. men det hjälper inte!!!!! ingenting hjälper. för jag är så jävla ledsen. hela tiden. jag är så ledsen att jag känner mig helt yr. jag mår illa och kan inte äta och jag är så sur och ledsen och NERÅT NERÅT NERÅT och jag vill inte leva. det känns liksom som att jag inte har en framtid? och för bara någon månad sen, när jag fortfarande var medicinerad, så kändes det inte så. det kändes som solljus då, som överlevnad och levnad, som att framtiden fanns och som att framtiden är min.

och nu kan jag inte över huvud taget relatera till det. vill hånskratta den solljuspersonen som tydligen var jag i ansiktet. skälla på henne och få henne att känna sig liten och obetydlig och dålig. vill trycka ner henne, kalla henne för jävla hora, spotta henne i ögonen. misshandla varje livslust ur den värdelösa värdelösa kroppen.

mmm. så så är läget. den här hjärnan, när den ska fungera HELT SJÄLV UTAN HJÄLP. då blir det såhär. det FUNGERAR INTE. det GÅR INTE. och ALLA VET DET. alla som haft vårdansvar över mig, förutom min läkare då, vet det. att jag inte fungerar. och det finns ingen skam i det! det är ju jättejättebra att det finns mediciner som hjälper mig att orka med livet, som gör att det där svarta hålet i bröstet krymper och till och med försvinner. så varför, VARFÖR, kan jag inte bara få ta dom? varför kan inte min läkare bara acceptera att det är såhär, jag är DIAGNOSTICERAT KRONISKT DEPRIMERAD. och jag behöver mediciner. dom kan inte mixtra med det, dom kan inte "testa lite" för varje gång dom gör det så måste jag börja om. när jag den 31/3 (ja!!!! en hel jävla månad måste jag "testa" det här!!!!!!!! tack gud!!! tack satan!!!! tack jorden!!!! tack livet!!!!!!!!!!!!!!!!!) får SSRI utskrivet så kommer jag ju behöva börja på en onödigt låg nivå. motivera mig att göra små små vanliga livsgrejer, tex vattna blommor. dra mig ur sängen efter 3 timmars snoozande. börja från början. igen.

och jag orkar inte. jag orkar liksom inte. jag orkar inte känna mig som någon slags labbråtta. orkar inte hur dom mixtrar med mig ser hur det går. det är ju inga farliga mediciner, det här. min mamma, som har en godartad hjärntumör, äter mediciner hon KOMMER DÖ AV till slut. hon har ätit mediciner man egentligen inte får äta i mer än ett år i tio år. tio!!!!! och det är liksom inga problem. dom har testat ta bort dom medicinerna en gång (när hon ätit dom i fem år), och ganska snart satte dom in den igen eftersom tumören började växa. nemas problemas liksom. (förutom att det är liiite oroande att hon äter så många starka mediciner, men NOLL motstånd från vården.)

SÅ KAN JAG INTE BARA FÅ ÄTA VANLIGA SSRI. VANLIGA, RELATIVT OFARLIGA SSRI. kan jag inte bara få göra det. när t.o.m vårdpersonal uttryckligen sagt att jag nog kommer behöva göra det i resten av mitt liv. att jag behöver arbeta på att acceptera det (jag har accepterat det! poäng till mig). för att sådan är min hjärna, bara. den är sjuk och trött och klarar inte av det här med kemi. den e dålig på det. och det är helt, helt ok. eftersom det finns hjälp och mediciner så är det helt okej. så länge jag får tillgång till den hjälpen.

och liksom, att min läkare kommenterade att hon tycker att det är "sorgligt" att en så "ung tjej" äter antidepressiva? så jävla löjligt. jag är sjuk, jag behöver mediciner, så är det med det.

men jaja, använd mig som en jävla labbråtta då. mixtra med mig och se vad som händer. bli chockad när jag WOW e deprimerad FORTFARANDE VEM HADE KUNNAT ANA.

det e ju bara mitt lilla liv det handlar om. inte så viktigt!!!!