jahaja då var det ~den tiden i månaden. söka soc-tiden alltså. åka dit, hämta ansökningspappret, vänta på att en penna ska bli ledig, ha tysta skam-överrenskommelser att inte se varandra i ögonen, fylla i alla jävla fält, alla inkomster, visa ID, lämna in, vänta på att få veta om det blir godkänt eller ej (vilket det alltid blir men kanske inte denna månad pga har inte lämnat in mitt nya sjukintyg och kan fan inte hitta det).
varje månad. varenda jävla månad ska en åka dit och bekänna färg: nej jag kan fortfarande inte försörja mig själv! vara så jävla TACKSAM att dom vill ge en pengar trots att deras normberäkning ligger långt, långt efter löneutvecklingen. alltid le, alltid vara tacksam, aldrig kunna hävda sig mot sin handläggare som en gång la huvudet på sned och sa ja jag tycker ju att det är bättre med incitament än bidrag :)
varje månad åka dit och känna en skamfylld samhörighet med dom andra som är där. här är vi, samhällets bottenskrap, vi som alltid talas om som problem och statistik, vi som blir berövade vår mänsklighet när våra handläggare skäller ut oss eftersom vi åkte på en förälders bröllop och sånt kan en ju faktiskt inte kosta på sig i den här livssituationen (citat: min första handläggare).
så jävla ovärdigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar