om depression och så

fortsätter väl blogga då.

Jag önskar att depression var någonting annat. Jag önskar att det var mer fartfyllt, åtminstone lite miserabelt vackert, något större och mer intensivt.

Men det är det inte. Det är som att simma i sirap. I mörk, mörk sirap. Allting tar hundra år. Man är ledsen, visst, jätteledsen. Men mest av allt är man: ingenting. Alla färger försvinner, livet blir en gråskala, ibland inte ens det, ibland bara transparent, genomskinligt, ingenting.

Jag önskar att det gav en någon slags djupare livsvisdom, men sanningen är: allt det ger en är trött hopplöshet. Jag har inte lärt mig någonting av att vara deprimerad.

Eller, scratch that, jag har lärt mig saker.

Jag har lärt mig hur det känns när hela ens inre skriker åt en att dö. Med varje steg, varje andetag: dö då jävla hora bara dö varför lever du fortfarande bara dö dö dö. Jag har lärt mig att se på andra, se hur dom får saker gjorda medan jag bara ligger kvar.

Jag har lärt mig att gråta av skräck inför dom minsta små uppdragen.

Jag har lärt mig att acceptera att min hjärna är sånhär, att den är i kemisk obalans och att den behöver medicineras, och jag har lärt mig att bara för att jag själv accepterar det så betyder inte det att vården gör det, dom kommer fortsätta mixtra med en, dom kommer fortsätta vilja "testa" om ens kroniska depression finns kvar, dom kommer alltid använda en som nån jävla labbråtta.

Jag har lärt mig att aldrig dyka upp på någonting, och när en väl gör där bara sitta där, för det finns inget att säga. Allt en är äts upp av att vara deprimerad, och det finns inget att säga. Andra skrattar och pratar om något kul eller intressant och det enda en själv har att komma med är någon tråkig historia om ens senaste läkarbesök.

Man blir ett ingenting av att vara deprimerad. Man blir slö och trött och ledsen och ingenting. A blank fucking slate.

Jag önskar så intensivt att det fanns något vackert i det. Någon liten, liten grej att klamra sig fast vid. Men det gör det inte.

Nu ska jag försöka ta mig ur min pyjamas och åka och hämta ut SSRI. Sen hoppas jag att jag aldrig, aldrig mer behöver gå omedicinerad för jag orkar inte göra om det här.