Vi har känt varandra i fyra år och i nästan lika lång tid har jag väntat på att han ska dö. Han intalade mig det då när vi var nya i varandra: jag kommer inte leva när jag är tjugofem, varför ska jag göra planer för framtiden när den aldrig kommer komma. Han har bett mig ta livet av honom flera gånger. Han har rymt iväg. Han har ringt och sagt nu flyttar jag till berlin, jag ska ta en överdos och dö där.
Och nu vill han inte dö längre. Han har fortfarande problem storlek gigantus, och ibland blir jag så jävla trött, ibland vill jag släpa med honom till psykiatrin och tvinga dom att diagnosticera honom (vilket han inte vill så det vore ett övergrepp, plus att jag vet hur psykiatrin fungerar (alltså inte alls)). Ibland blir jag trött på kombinationen av våra neurotyper, att det alltid måste resoneras så mycket. Att det är så mycket jämt, känslor och psykiska sjukdomar överallt.
Men han vill inte dö längre. Och på ett oerhört, oerhört skamligt plan har jag svårt att förlika mig med det. Jag har svårt att släppa det. Jag drömmer fortfarande drömmar där han inte lever. Jag funderar fortfarande på hur jag ska hantera hans bortgång, hur framtiden skulle kännas utan att vi fanns som alternativ, hur jag skulle klara mig utan hans fina jävla hjärta. Jag tänker på hans begravning lika ofta som jag funderar på om vi någon gång kommer gifta oss. Jag förbereder mig, trots att jag inte vill göra det.
Jag vet inte hur jag ska sluta med det. Jag vet inte hur, för så stor del av vår relation har hans död varit en faktor. Att den kommer komma, att han kommer dö innan mig och så är det bara.
Och nu drömmer jag drömmar där han dör och jag blir ensam kvar med hans barn i min mage och ett liv i totalt kaos. Jag drömmer att jag hittar honom överdoserad och äcklig i hans säng. Jag drömmer att jag gråter i hans föräldrars soffa. Jag drömmer att jag och hans mamma sitter bredvid varandra i en kyrka. Jag drömmer och jag vaknar och undrar var han skulle begravas, om det finns plats på västra kyrkogården som han så ofta promenerar igenom.
Jag vill inte göra så. Jag vill inte tänka på det, för det är inte längre en realitet. Det är inte längre något jag måste förhålla mig till. Han pratar aldrig om döden längre. Han pratar om att livet är svårt och framtiden ännu svårare, men han pratar aldrig om döden.
Egentligen ville jag inte skriva om det här i det här inlägget. Jag ville skriva om hur det känns, att jag fortfarande är så jävla kär, att det är en självklarhet att det är vi två. Att vi kämpar och kämpar och kämpar. Att det kan vara så svårt. Men när han ser på mig ibland, ibland och ganska ofta, så ser han så jävla lycklig ut. Det liksom strålar om honom. Han är så rolig och så gullig och jag känner mig så fin och sedd i honom. Ibland är det så kämpigt, för vi har så många år av trasslig historia bakom oss, så många gamla besvikelser och rädslor och mönster, men han älskar mig och det finns en självklarhet i oss nu och det är värt det, alltid alltid värt det. Jag känner ett kroppsligt, biologiskt band till honom och jag vet inte vad det är, men det känns som längtan och samhörighet.
Det ville jag skriva om. Men nu blev det om döden istället. Oh well.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar