Victor liksom tuggar när han sover. Det är för att han har en felkonstruerad käke som han borde men absolut inte kommer rätta till, så han tuggar och klickar med munnen. Jag brukar vakna av det och det enda som hjälper är att ömt, ömt klappa hans kind. Då slutar han tugga, och gör istället nöjda ljud.
*
Åker till arbetsförmedlingen och funderar på vad jag vill göra Efteråt. Efter sjukskrivningen, som känns så långt borta och som jag börjat längta så fruktansvärt mycket till. Vad kan jag klara av, vad kan jag förvänta mig, vad vill jag egentligen.
Åker hem från arbetsförmedlingen och vill hånskratta åt mig själv. Så naivt att tro att mitt liv är något jag får styra över själv! Så naivt att tro att jag kan planera tiden efteråt. Haha! Mitt liv är i deras händer, i deras våld, och helt ärligt så borde sjukskrivning vara en jävla merit i arbetslivet för det är så fruktansvärt stressigt. Så jävla många möten hela tiden, så mycket byråkrati, och en sådan extrem kurs i att lämna över all sin värdighet, all sin stolthet till någon som faktiskt inte ens vill en väl. Anställ mig, jag har varit sjukskriven i ett och ett halvt år och vet allt om underkastelse, vet allt om att le och tacka dig medan du säger att jag är dålig, vet allt om att hålla tusen saker i en hjärna förstörd av svåra depressioner.
Det är inget fel på min nya handläggare på af. Hon är lite virrig bara, virrig och snäll, men institutionen arbetsförmedlingen? Herregud.
Det är så oerhört ovärdigt. Dom tar sig alla rättigheter och ger ingenting tillbaka. Det är: var i god tid så vi kan starta mötet 20 minuter sent. Det är: hur vågar du vara två minuter sen när vi var 45 minuter sena sist. Det är: snälla förstå oss (och jag förstår er) vi tänker aldrig förstå dig. Det är: vi går före allt annat. Det är: ställ in din tid hos psykologen så du kan komma hit. Det är: varför tror du att du skulle veta vad som är bra för dig.
Det värsta är väl kanske att det inte är någons fel. Det är systemets fel. Inte någon individs. Det bara är så här, jag bara måste följa alla regler, jag bara måste hasta iväg till sjutusen olika möten med dom fyrtio miljarder olika instanser som har hand om problemfallet jag själv, jag bara måste jag bara måste jag bara måste. Och i alla dom där måstena har jag tappat bort vem jag är och vad jag vill. För två veckor sedan frågade någon vad jag har för drömmar och jag hade inget svar på det. Inget alls.
*
Tänker på när jag var sex år och sövdes för en hjärn-mri och slutade andas mitt i proceduren. Dom tog upp mig till intensiven och fick igång mig igen, det var väl aldrig någon riktig fara.
Mamma berättade det för mig när jag var sjutton, att det där hänt. Jag mörker-skämtade att jag iallafall aldrig legat på intensiven och hon svarade jo, det har du visst, på barn-iva när du var sex år.
*
Min hjärna är fortfarande trasig efter helvetesdepressionen, fortfarande seg med dåligt arbetsminne, fortfarande mörk och ledsen, men jag får hela tiden tillbaka saker jag inte visste att jag förlorat.
Jag har börjat längta efter människor igen. Jag visste inte att jag hade slutat med det, men på så många år har jag inte längtat. Inte med hjärtat. Jag har inte kunnat, jag har varit för förtvivlad. Men nu längtar jag. Jag längtar efter mina kompisar, efter mina fastrar, efter min mormor. Jag längtar efter min döda morfar. Jag längtar efter min kille när vi inte setts på tre dagar. Mest av allt längtar jag efter min systerdotter tillika guddotter, jag längtar djuriskt och biologiskt efter henne, längtar och älskar och känslorna känns mer rena än något annat jag upplevt på flera år.
På många sätt är det ofattbart att en sjukdom kan ta ifrån en även dom mest basala känslorna. Att man kan bli så hård och instängd och trasig för att ett ämne inte tas upp som det ska.
*
Är det inte konstigt att det blev jag och Victor igen? Att vi gick sönder och gjorde slut och var "vänner" och hånglade och misärlåg och gjorde varandra besvikna och befann oss i varandras periferi och att vi sen blev ihop, blev glädje och solsken och sex av inget annat än lust och kärlek inget självhat ingen misär inget fult, att vi ibland kämpar med dom gamla besvikelserna men att det ändå känns så rent och hoppfullt och självklart? Är inte det konstigt och alldeles svindlande när man tänker efter?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar