lördag 17 oktober 2015

Jaha, här har livet rullat på utan att jag skrivit.

Jag har tvångstankar så svåra att psyk tittade förvånat på mig och sa men..har du aldrig funderat på att...behandla det här? Jag försökte förklara att jag kanske borde ha gjort det, men det har jämt varit mitt minsta problem. Jämt. Det går inte att oroa sig över räknande, kontrollerande, magiskt tänkande när allt som bor i ens huvud är intensiv dödslängtan kombinerat med en svår rädsla för just döden. Det går inte att oroa sig över så ovidkommande saker som avgrundsdjup sorg och stress över att för sjuttonde gången samma kväll kolla att balkongdörren är låst, när hela kroppen värker och man inte sovit på tre dygn.

Det har alltid varit så mycket annat.

Psyk fattar inte, och konstaterar att mina tvångstankar är allvarliga nog för att diagnosticeras och behandlas. Så jag cashar in min sjätte diagnos på två ynka år (det e då fan otroligt) och blir beordrad att höja en av mina mediciner.

Det fungerar förstås inte. Efter en vecka av sorg, dödstankar och....tarmproblem.... struntar jag i höjningen. Och ja jag veeeet, man får inte göra så. Man måste lyda, man måste höra av sig. Men jag orkar inte bry mig om det, så jag avbryter min höjning för:

jag mår bra. Ja, tvångstankarna är jobbiga, och ibland kryper depressionstankarna som alltid ligger i bakhuvudet upp på mig, ja jag får ångest och nej, jag klarar fortfarande inte av att ringa mina vänner trots att jag verkligen vill.

Men jag mår faktiskt bra. Jag har en genuin livslust. Jag vaknar glad, till och med lite utvilad. Jag vill, vill, vill leva. Jag har en framtid, den finns där någonstans, jag är så glad att jag aldrig genomförde någon av mina planer på självmord. Jag lever och jag vill leva. Jag är jag, och jag vill vara just jag. Jag har nått en acceptans för att jahopp, såhär blev mitt liv. Jag är snart tjugofem och jag har inte examen från något universitet. Jag är snart tjugofem och alla relationer jag försökt mig på har varit sorgliga historier. Jag är snart tjugofem och jag är långtidssjukskriven (och måste skynda mig att söka aktivitetsersättning, annars blir jag utförsäkrad snart). Jag är snart tjugofem, och har inte flyttat runt så mycket som jag trodde.

Och allt det är helt, helt okej.

Jag hade, förr eller senare, sjukskrivits ändå. Om inte hade jag dött. Så är det. Det går inte att göra något åt det. Jag är den jag är, och i det ryms sex stycken diagnoser varav fem är psykiska, många av dom hade jag kanske sluppit om min asperger upptäckts tidigare. Men nu blev det inte så. Nu blev det såhär. Det finns ingen sorg i det.

Äntligen, äntligen finns det ingen sorg i det.

Jag har det svårt ibland, fortfarande, men jag mår bra. Jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra. JAG MÅR BRA!!!! Jag sover, jag äter, jag tränar, jag skrattar från hjärtat. Jag läser (!!!), jag fotograferar (!!!!), jag målar (!!!!!!!). Det är nog det bästa. Jag har reclaimat det som depressionen tog ifrån mig: intressen. Jag har gjort det till mitt igen.

Jag finns. Jag är en person igen. Jag lever och jag vill leva.

Det är mycket tack vare en fungerande medicinering. Till dom som hävdar att antidepressiva är för latmaskar som inte orkar känna "negativa känslor" vill jag säga:

Jag hoppas att ni får det som jag hade det. Jag hoppas att ni inte sover nästan alls. Jag hoppas att allt ni hör är era egna röster som ropar att ni ska dö, dö då din jävla hora bara dö varför är du så feg bara dö. Jag hoppas att ni blundar innan ni går över vägar i hopp om att någon ska köra på er, om inte för att dö så för att hamna i koma. Jag hoppas att ni hulkgråter i kollektivtrafiken för att ingen förstår. Jag hoppas att ni sitter med era vänner helt tysta för det finns inget att säga, ni är inte människor längre bara sjuka. Jag hoppas att ni ber samma bön varje kväll: snälla låt mig ha ett dolt hjärtfel och dö i sömnen ikväll. Jag hoppas att ni vaknar tyngda av sorg varje morgon. Jag hoppas att ni då vågar sträcka er till att erkänna att det är ett medicinskt tillstånd, att en deprimerad hjärna inte fungerar, jag hoppas att ni då ber om ursäkt. Speciellt ni som sitter i maktpositioner, speciellt ni som är vårdpersonal, speciellt ni som är politiker.

Det hoppas jag väldigt, väldigt innerligt, precis som jag fortfarande önskar mig hämnd.

Till er andra:

tack.