onsdag 6 januari 2016

Pojkflickor, coola tjejer och ett nyårslöfte

Det finns en sak som får det att koka i hela mig, som får mig att tappa all sans, en sak som jag minns tydligare än något annat från min barndom: "är du sur eller, jossan?" och så det där hånskrattet. Förpubertala pojkar som testar sin misogyny på någon som är försvarslös. Och som sen aldrig slutar.

Senast jag var med om exakt just det var för mindre än ett år sedan. Jag är 25 år gammal och misstänker att jag aldrig kommer bli kvitt det, deras hånande röster över mina kvinnliga känslor. Är du sur eller. Ja, jag är sur. Jag är så inåthelvete jävla förbannad, och jag önskar att jag slapp.

Att växa upp till kvinna är ett helvete. Det är ett helvete för exakt alla. Det är ett helvete för tjej-tjejerna, det är ett helvete för "pojkflickorna". Vad dom än säger, dom som tröttsamt upprepar pojkflickor höjs upp. Pojkflickor går inte upp i rang. En flicka en tjej en kvinna, kan aldrig aldrig aldrig gå uppåt. Hon förblir vad hon är: lägre stående, andra klassens medborgare, aldrig normen alltid på männens villkor.

Det är ett helvete för dom coola tjejerna, dom som är med på skämten, dom som säger tjejer är faktiskt sämre, dom som amputerar hela sin själ bara för att få passa in, bara för att inte vara den tjejen, den som görs till åtlöje. Jag har ingen erfarenhet att vara en av dom, killar har aldrig aldrig tyckt om mig. Till och med nu, när jag är tjugofem och vuxen och allt borde vara bakom en, har jag ett flertal kill-bekanta som liksom inte kan motstå att bråka med mig varje gång vi ses. Dom säger saker enbart för att komma åt mig, sätta dit mig, för att få min röst att spricka och dom vet att jag kommer att svara på det. Jag har ingenting i mig som kan vara tyst när en man pratar skit om min bästa kompis. Jag har inte längre något i mig som tyst ber om ursäkt när en man upprepar men du tycker ju inte om mig? du hatar mig? du är så jävla orimlig som hatar mig helt utan anledning trots att han aldrig gett mig en anledning att faktiskt tycka om honom (att konstant vara elak mot min bästis och att sen hålla 30 minuters-haranger om hur orimligt sur och jävlig jag är gör mig inte direkt varmt inställd till dom).

Det gör mig inte stark. Inte på något sätt starkare än dom kvinnor som lyckas hålla sig från att bråka. Det gör mig bara trött och ledsen, och det är anledningen till varför jag aktivt valt att utesluta män ur mitt liv.

är du sur eller? 

Jag kommer ihåg en gång på högstadiet när en fritidsledare, som jag faktiskt hatade på riktigt btw, upprepade den där trötta harangen om att pojkflickor ses som finare, att deras intressen gör dom ~bättre. Och alla coola tjejer, dom som också har ett helvete men på ett helt annat sätt, höll med. Jag satt bara tyst. Efter det där tjejgrupps-mötet skulle jag iväg till min fotbollsträning. Min fotbollsträning som var på en annan ort, en annan ort som hade ett flicklag där jag fått börja efter att ha blivit utkickad ur mitt lag vid den späda åldern av åtta. Jag tänkte på alla gånger dom där coola tjejerna, som nu satt och implicerade att jag sågs som bättre än dom, skrikit "jävla missfoster" till mig. Jag tänkte på den gången för bara några veckor sedan, när vår NO-lärare sagt att 1 av 10 är homosexuella, "så det finns några i klassen :)", och en kille skrek det är jossan! alla vet att det är jossan som är lebb! och dom coola tjejerna, som också hade ett helvete jag vet det det är så svårt att påminna sig om det, fnissade och höll med.

Det skavde så jävla mycket. Jag kunde liksom inte få ihop bilden att jag på något sätt skulle vara accepterad på grund av mina "pojkiga" intressen, min förmåga att aldrig be om ursäkt, att prata högt högt över hela klassrummet, att tydligt protestera mot sexuella trakasserier. Allt det där som gjorde att dom hatade mig, och den enda andra tjejen i hela årskursen som också var som jag.

Vi som inte visste vår plats.

Jag tror inte att dom minns det, mina klasskamrater, men dom hatade mig verkligen för att jag inte visste min plats. För att jag hävdade mina sportkunskaper när hockeykillarna drog haranger om att tjejer inte vet ett skit om fotboll. För att jag faktiskt kunde svara när dom pressade mig om vad offside-regeln är. Jag vägrade foga mig. Jag kunde ändå aldrig bli en av dom, dom var ändå dom coola och jag var ändå lebb-tönten (kristen, till råga på allt), så jag vägrade foga mig.

Det var bara det att jag trodde att helvetet var över när jag skrek ut min glädje över att äntligen lämna högstadiet. Jag visste att nästan alla dom coola killarna hade valt sam-ekonomi, medan jag valt sam-sam och att vi skulle hamna i olika klasser. Jag trodde det var över.

Sen blev jag arton och fick en pojkvän som gick estet. Han var ju inte som DOM. Han var som jag. Han var till och med feminist, litegrann, han röstade på vänsterpartiet och klädde sig i smala jeans. Och jag fattade det inte då, men han ville så jävla gärna att jag skulle foga mig. Att jag inte skulle vara så jävla besvärlig och sur.

Trots att min ilska då var ett av mina utmärkande personlighetsdrag. Fy fan vad arg jag var då. Han hatade det hos mig. Så småningom började han kalla mig öknamn, som för att påminna mig om att jag aldrig blir något annat än den vidriga, svaga människotypen "kvinna". Han kallade mig hora, jävla fitta, din jävla bitch. Han gjorde allt, allt för att få mig mer följsam, lättare att hantera.

Är du sur eller? om och om igen sa han det. Är du sur eller? Det finns bara ett förväntat svar på det: nej, hihi, förlåt om det verkade som det. Jag försökte svara det ibland, men min ilska kokade alltid över, förtärde allt inom mig. Jag var sur. Hånskrattet fick mig att krympa, min ilska var aldrig befogad hos honom. Han gjorde allt i sin makt för att få mig foglig.

Han lyckades inte med det. Han gjorde slut. Men i mig hade han planterat ett självhat. Ett självhat som redan funnits där länge, men som varit odefinierat, som varit skapat av människor jag ändå aldrig identifierat mig med, ett självhat som manifisterats som min fiende. Plötsligt var det inte så längre, plötsligt var jag fienden. Jag hatade mig själv för att jag var så jävla jobbig, för att ingen stod ut med mig, för att jag var så satans liten och svag (bokstavligt), för att jag var så känslig och sur, för att jag inte stod ut med att kräla i den heterosexuella underkastelsen.

Fy fan vad länge jag försökt bli kvinna genom en man. Fy fan vad jag försökt acceptera min lott i livet, vara lycklig med någon kille som alltid kommer vara normen i förhållandet, och fy fan vad olycklig jag varit. Jag har gjort så många försök på att vara den där mjuka, följsamma, fogliga kvinnan dom vill ha i sin "feministiska" relation, men det har alltid slutat med att jag stått i en dörrkarm och skrikit ut all ångest och ilska jag inte kunnat sätta ord på.

Misslyckanden. Så många straighta misslyckanden som lett till att jag gjort mig till den där andra tjejen istället: den dom ligger med. Den där sköra, skitsmala tjejen som alltid blir lite, lite för full, som ligger med vem som helst som erjbuder en sovplats. Som till och med ligger med tjejer ibland, det är ju så jävla hett. Deras popkille-dröm, som dom kan inbilla sig är kär i en men som man aldrig vill ha.

Jag blev hon istället.

Fy fan vad ledsamt.

Jag vet inte varför just jag inte står ut med det. Varför jag blir så arg och sur av att vara ihop med killar. Varför jag inte kan acceptera det, varför ångesten kvävt mig varje gång. Varför jag ändå, så länge, försökt förverkliga mig genom deras ögon. Långt efter att jag insåg att jag gillar tjejer, att med dom blir jag glad istället för sur och besviken, har jag försökt vara med män. När jag insett på alla sätt jag avskyr män och inte passar med dom har jag ändå försökt bygga relationer med dom. I brist därpå låta dom ligga med mig. Bara jag kunnat inbilla mig att jag kan, precis som alla andra, också underkasta mig, att jag också kan vara en riktig kvinna, om så bara för en natt så kan jag. Jag är inte totalt misslyckad, jag kan också vara foglig.

Det är som om jag bönat och bett: snälla gör mig till kvinna, låt mig passa in i den här farsen till samhälle. Och när dom gjort det har jag förvridits i ångest och ilska, för kvinnan dom vill ha är ju inte jag, och då kommer jag aldrig, aldrig bli mer än lebb-tönten jag var på högstadiet. Den som, trots allt, längtade in till skyddet av att vara en skön, foglig tjej. Jag stannar alltid kvar för länge, försöker för länge, vill alltid så gärna vara med dom. Dom gör alltid slut med mig, för att jag är för arg, för att vi bråkar för mycket, för att vi inte är lyckliga.

Det är så svårt att förstå, så svårt att acceptera hur länge jag hållit på såhär. Det är så svårt att ta sig ur det, men om jag vill bli glad eller till och med lycklig måste jag. Jag kan inte fortsätta i all evinnerlighet. Det finns kvinnor som klarar att vara lyckliga i en relation med en man, men jag kan inte det. Jag vet inte varför det är så. Så därför:

Jag ska aldrig mer älska en man.
Jag ska aldrig mer låta en man ligga med mig.
Jag ska aldrig mer låta mig bli känslomässigt exploaterad.

Aldrig, aldrig mer.

3 kommentarer:

Hanna sa...

Neej min kommentar försvann. Jaja.

Blir så HIMLA ARG av att läsa, kön är ett helvete eller i alla fall är patriarkatet och killar det. Ugh. Go you med ditt nyårslöfte, och du skriver lika himla bra och smart som alltid.

inte skyldig sa...

Du är så klok.

Cicci sa...

Alltså, detta var precis vad jag behövde höra idag. Beskriver på pricken min uppväxt, mitt förhållande med mitt ex och exet innan dess. Alltid detta självhat för att man är så jobbig, att man inte fogar sig. Tack för att du satte ord på det.