skulden är inte min, är inte min, är inte min, jag vet det, men varför känns det då så när jag somnar på vagnen noll tre tretti, vaknar går av går på en som tar mig tillbaka till min hållplats, och en man säger att jag är den snyggaste han mött, tvingar mig att ge honom sitt telefonnummer (och kontrollerar att jag inte gett fel), säger du har bara inte träffat mig än när jag säger jag är lesbisk jag gillar bara tjejer jag är gay, och det är sanningen och en gång bara en gång vill jag att det ska accepteras att min respektabilitet inte ska ligga hos en annan man, när han (fan!) ska av på min hemma-hållplats och han tvingar sina läppar mot mina och öppnar sin gylf och jag skriker nej nej nej nej nej och springer därifrån och hela vägen HELA VÄGEN upprepar jag jag orkar inte vara tjej jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte 

jag vet att skulden inte är min men varför

varför

känns det då så

varför är det då jag som går hem och skrubbar mina läppar tills dom blöder

när skulden inte är min