mommo

Pratar med min mormor i nästan en timme. Hon är ledsen och tung, hennes enda syskon som är kvar i livet har flyttat till ett äldreboende och kommer aldrig flytta hem igen. Snart är hon ensam kvar, av åtta syskon är hon snart den enda som lever.

Hennes barndomshem, som tre av hennes bröder bodde i tills dom dog för fem år sedan, har sålts efter en lång och utdragen släktfejd. Det har sålts till mammas kusin och mormor säger han kommer elda upp det min bror har skrivit, jag har bett honom skicka bibeln som är det enda mor någonsin köpt till sig själv, och ett överkast hon vävt, men det vet man inte om han gör. Det är så tungt. Det är så sorgligt.

Hon som alltid antagit att hon skulle dö först är snart ensam kvar. Hennes hemby kommer hon aldrig mer återse. Hur accepterar en människa det? Hur begriper man sin innerliga mänsklighet, hur gör man fred med att vara ensam kvar från en hel generation?

Jag lovar mig själv att ringa henne oftare, absolut minst en gång i veckan. Jag älskar henne och jag vill att hon ska veta det. Jag älskar henne och jag vill inte att hon ska vara ensam. Jag älskar henne och jag vill att hon ska veta att livet inte är slut. Jag älskar henne och hennes brytning är den varmaste famnen jag fått vara i. Jag älskar henne och hon har gett mig så mycket och jag är henne så oändligt tacksam och jag vill att hon ska veta det.