om staden och landet och längtan tillbaks

Jag gör en film om min mormor och jag sliter mitt hår för det är det svåraste, svåraste jag gjort. Jag försöker hitta vad vi har gemensamt, utöver blodsband ansiktsdrag och kärlek, vad har vi gemensamt.

När jag föddes var hon 63, jag har inte tagit nån examen men jag har gått på universitetet hon gick folkskolan och det var det. Hon har aldrig fått vara fri på det sätt jag har, hon fick växa upp fort, hon blev djupt deprimerad och fick hjärtproblem när hon var fyrtio och det är inte så konstigt när hon både var underklass och en jävla tornedaling. Hon har aldrig haft nån enda anledning att tacka några feminister. För henne är världen stor och en resa från Hälsingland till Göteborg omöjlig att klara av. Hon föddes i en by utan el toalett rinnande vatten och kommer dö i en uppkopplad värld.

Det finns så få saker som binder oss samman, egentligen, när jag filmar frågar jag om hon någon gång längtade tillbaka till Saivo efter att hon flyttade därifrån hon svarar näe. Hon flyttade från Norrbotten till stor-stockholm när hon var trettiosex och vände aldrig tillbaka. Hon säger att i Norrbotten var AMS kända som alla måste söderut och så säger hon igen att hon aldrig längtat hem.

Jag filmar älven som forsar genom min hemby och jag tänker att, jag tänker att hon kommer aldrig erkänna det men hon älskar min hemby för att den är som Saivo, på vissa sätt är den som Saivo. Älven hörs hela tiden i min hemby, speciellt på våren när vattenkraften släpper dammarna. Den dånar precis mounio älv dånade vid som fiskestugan mormors familj hade.

Jag filmar och filmar och filmar, filmar alla vägar jag gått på så många gånger, slingan min skola hade skoljoggen på, jag filmar tjärnen, jag filmar människor som går längs långgatan i min hemby. Jag filmar och filmar och filmar, det är oktober och solen lyser oavbrutet alla dagar jag är där och jag tänker jag kommer aldrig erkänna det men jag längtar tillbaka hit ibland. Alla gator är så bekanta och på ica arbetar dom som alltid arbetat där, och 100-bussen kommer en gång i timmen precis som den alltid kommit en gång i timmen och jag längtar tillbaka.

Jag stack så fort jag kunde och jag gjorde det med hat i hjärtat, för det är så man gör, man hatar sin lilla lilla inskränkta hemby och flyttar till en stad söderut och man ljuger om sitt ursprung och man arbetar bort dialekten som finns i en. Det var så jag kände då och det kan jag inte ta ifrån mitt yngre jag, att det var sant då, men jag tror inte att det är sant längre, jag har slutat hata och när jag gjorde det föll längtan in i mig.

Jag filmar älven och björkarna och tallarna, jag filmar älven ännu mer och jag tänker att det är för mormors skull men allra, allra mest är det för min egen. Jag saknar älven så mycket. Jag byter ut alla hav jag nånsin bott vid för att få bo vid älven igen. Jag filmar älven och jag tänker: jag hade fel när jag trodde att jag var större än Hälsingland. Jag filmar tjärnen och jag tänker: ibland, ibland hatar jag Göteborg och dess invånares inskränkta arrogans om vad dom alltid kallar Norrland, jag hatar när dom frågar var jag är ifrån och jag försöker förklara tio mil norr om Gävle ungefär när dom inte har en aning om var Hälsingland ligger och dom svarar på ett nästan skrytsamt sätt att dom inte heller vet var Gävle ligger, Hudiksvall har dom aldrig hört talas om än mindre Bollnäs och när jag säger att min mormor inte orkar åka till Tornedalen, det är för långt, säger dom vadå det ligger väl inte så långt bort jag blir så trött

Alla flyttar för alla måste söderut, alla flyttar för landsbygden har ingenting att ge, alla statliga institutioner som en gång låg där har lagts ner, om du vill föda barn där får du antingen åka till hudik gävle eller falun det tar 1,5 timme. Det finns många historier om barn som fötts på busshållplatser med långtradare vinandes förbi.

Alla flyttar för alla måste söderut och alla flyttar med en skam om varifrån vi kommer. Vi rotar oss långt bort och kommer kanske hem till jul.

Alla måste söderut men jag vill, faktiskt, göra tvärtom jag är trött på det här. Staden är snabb när jag är sävlig och långsam och jag längtar, faktiskt, efter ett annat liv, ett liv där det var möjligt att flytta tillbaka.

Jag filmar träden och alla hus jag bott i där. Jag kollar in i biblioteket och jag går in på Ekmans och det är nya ansikten överallt, ingen som känner igen mig längre. För bara något år sedan var det min dröm men nu känns det som ett misslyckande. Det känns som att jag har ett ansvar gentemot den här platsen, att den inte får dö såsom mormors by snart är död och att lite av det måste ligga på mina axlar.

Så kommer den sista filmardagen, mormor tar min hand och viskar: ibland längtar jag tillbaka till Saivo och jag säger jag vet, ibland längtar jag tillbaka hit