anniversary

Nu är det över ett år sen jag gjorde slut med Victor och jag minns det så här:

Vi är i hans nya lägenhet och vi bråkar hela natten. Hela, hela, hela natten. Han säger: sist vi var ihop och jag började på folkis så var det som att du inte passade in i mitt nya liv och jag tror att det känns så nu med. och det är som knivar i mig för det han säger landar i mig som en bekräftelse på vad jag hela tiden känt vad jag hela tiden trott: att jag är ett verktyg för honom att komma vidare i livet, att pusha honom stödja honom vara en stöttepelare och vad får jag tillbaka vad får jag tillbaka vad får jag egentligen tillbaka.

Några månader tidigare har han slutat gå hos sin terapeut, jag var emot det hela tiden, sa: men om du inte tycker att det fungerar med den här, prova den andra som du också blivit erbjuden att gå hos? och han har svarat nej och slutat gå. Nu ligger vi i hans säng och bråkar och jag gråter och han säger att jag tvingade honom att sluta gå hos sin terapeut.

Så där gör han hela tiden, vänder verkligheten så att den ska passa honom, och ofta ofta ofta börjar jag tro att han har rätt men den här gången vet jag att det inte var så och jag säger det till honom han reser sig ur sängen i vredesmod i ilska han går in på toaletten och smäller dörren.

På morgonen är jag helt urlakad, jag sätter mig på vagnen gråter hela vägen hem jag är så trött jag är så trött jag är så trött.

Ska det vara så här? Ska det verkligen vara såhär, ska jag kräla för honom, igen och igen och igen kräla för honom, hur mycket ska jag behöva ge utan att få något tillbaka, varför accepterar jag det, varför älskar jag honom så mycket när han behandlar mig så dåligt.

Jag funderar på hur jag ska lösa det här, hur jag ska ändra mig för att bli den han vill ha, hur jag ska byta ut mig bli en annan. Jag tänker på det min kompis K sagt:

josefin jag vet att du älskar honom men han får inte göra såhär. Han får inte det, han får inte. Om och om igen: han får inte det, han har inte tillåtelse, du är en av världens bästa människor och han får dig att känna dig som världens sämsta och han får inte det. Hon har känt honom sen dom var tretton hon var den som introducerade oss och nu ställer hon sig kompromisslöst på min sida och säger: jag kommer aldrig, aldrig mera prata med honom. Aldrig aldrig mer. Han behandlar dig som skit och jag tolererar inte det. 

Jag går hem från vagnen med tunga steg och tänker på hur jag ska lösa det här och jag inser: jag ska inte det. Jag ska inte lösa det här. Jag ska gå.

Nu ska jag samla allt mitt mod och gå. För första gången i livet välja något bättre, något större, värdera mig själv högre och lämna det här som gör mig så olycklig, som håller fast mig i sömnbrist och depression och djup jävla oro.

Så jag lämnar honom. Han ringer mig flera gånger i veckan och är arg och vill vara min vän och jag tänker att jag ska vara hans vän men jag gör mig fri även från det.

Jag vill inte vara hans vän. En vän är någon som stöttar en älskar en för den en är.

Jag har varit hans vän och han har aldrig någonsin varit min.

Det är svårt att inse, svårt att acceptera det. Han, som varit min stora stora stora kärlek, som jag älskat så högt och villkorslöst. Allt har hela tiden varit på hans villkor, på hans ackord, jag har blivit kompis med hans vänner han har pratat skit om mina. Det är fruktansvärt att inse och jag saknar honom så mycket.

Men jag vill inte ha det så. Jag vill inte ha det så. Jag vill inte ha det så.


Jag lämnar honom helt totalt och han ber mig aldrig om ursäkt.

I oktober sitter vi på samma spårvagn bara några säten ifrån varandra och vi ignorerar det säger inte ens hej ingenting och jag tänker: nu är jag fri. Långt inne i mig gör det ont, men inte så värst, han ser nedgången ut och det är inte längre mitt ansvar. Jag har inget att göra med hans missbruk, hans problem, med honom. Och i det blir jag fri och med det tänker jag:

allt det här jag har trott var kärlek har aldrig varit kärlek. Jag kan inte leva med en man. Jag har försökt så många gånger och jag kan inte leva ett heterosexuellt liv, jag blir så olycklig, måste jag verkligen vara olycklig?

och nä det måste jag inte jag måste verkligen inte det, det är inget krav att leva straight och kräla för att få vara en mans sidekick när det enda jag egentligen vill är att vara en superhjälteduo med en annan kvinna.

Och så gick det till när jag reste mig ur askan, gjorde slut med den jag trodde var mitt livs kärlek som egentligen var mitt livs sista man och gick vidare rakt mot en bättre framtid.

Det är cheesy men det är precis så det känns. Den första juni när det gått ett år sen jag gjorde slut och låg med en man för sista gången skålade jag i folköl med min bästis och jag är fri, jag är fri, jag är fri.