612

Jag pratar med L innan och precis innan vi ska lägga på säger jag ja just ja, jag ska snart träffa Victor också. Hon frågar hur det känns och jag: inte alls. Jag vet inte? Borde det kännas. Jag kan inte sånt här, har aldrig varit vän med ett ex innan.

Det regnar som fan från alla håll när jag går ut på torget för att möta honom. Jag känner igen honom med en gång och går fram. Han röker, vi kramas, jag retar honom för att han har skor i skinn (han har varit militant vegan) (han slutade med det när han kom på att det inte förändrade någonting) (han är dock fortfarande väldigt strikt vegetarian (nästan vegan, den enda djurprodukt han äter är typ fil och ibland creme fraiche) (han köpte tydligen skorna på loppis) och jag vet inte. Vad ska jag skriva om det här egentligen?

Vi går till ett café, jag köper te åt honom och kaffe åt mig. Vi pratar om livet: hur det är nu hur det har varit hur hjärtat känns triviala saker som händer hans musik min skola allting. Efter en och en halv timme säger han eh ja...ska vi prata om..oss också? och jag rycker på axlarna för jag vet inte. Vad finns det att säga egentligen? Så vi krystar ur oss några enkla analyser om läget om oss om allt och sammanfattar det med på ett sätt är det ju precis som vanligt och på ett annat sätt är det helt nytt.

När jag säger något om men vadå, är det tänkt att vi ska sätta upp regler för vår relation eller va jag fattar inte? Jag tycker att det är liksom..enkelt. Vi var ihop innan, vi tycker fortfarande jättemycket om varandra, vi är kompisar? Räcker inte det som riktlinje? Räcker det inte med att det känns bra nu och om det börjar kännas dåligt så får vi helt enkelt bara prata om det? kontrar han med jo vi sätter upp mål! jävligt bisarra mål, typ ta över 10% av styret i sverige och vi lägger fram en plan för hur det ska gå till och det är bara..kul. Kul och enkelt och bra och Victor är den mest speciella personen jag träffat någonsin och gud, vad jag älskar honom. Alltid älskar jag honom!

Och kanske kan ni inte förstå det här men snälla försök: vi kommer inte att bli ihop igen. Vi vill inte. Vårt förhållande fick vara rent och vackert från början till slut. Att vi nu kan fortsätta ha en relation är helt beroende av att vi lät det vara så. Att vi aldrig skuldbela den andre, att vi aldrig svek varandra, att vi aldrig var elaka. Jag kan inte förklara det bättre än så. Vi älskar varandra, vi står varandra väldigt nära, vi funkar: men vi vill fungera såhär. Som vänner. Victor är för speciell för mig för att jag ska kunna ge det en till chans. Jag tror inte på on-and-off, han tror inte på tvåsamhet och allting som fick oss att göra slut finns fortfarande kvar. Det går inte.

Jag övar mig på att vara helt brinnande ärlig, inför mig själv och inför andra (er), så här kommer det: Jag är inte kär i Victor. Jag kämpade som fan för att sluta vara kär i honom. Det var svårt och jobbigt och nödvändigt och om jag står i ärlighetsbranden så säger jag: jo, jag skulle kunna bli kär i honom igen. Ja, en del av mig kommer alltid vara hos honom. Vårt ihopande blev kort men det var så extremt jävla viktigt för mig. Den relationen är på min topplista över relationer som påverkat mig positivt. Det går inte att sudda ut och jag vill inte det. Jag vill inte radera vad vi var. Jag vill aldrig se mig själv stå och säga: nej men jag vet inte det med victor var väl inte sååå himla bra...för isåfall skulle jag ljuga. Det var SÅ himla bra och det var SÅ himla vackert och allt jag har skrivit i den här bloggen är sant. Jag har inte förskönat någonting: allt som står här är exakt precis som det var.

Men jag är inte kär i honom och jag kommer inte att bli det igen. Jag kommer vara hans nära nära vän, han kommer vara min nära nära vän. Jag har älskat Victor på ett sätt jag inte trodde var möjligt: ett sätt jag aldrig tidigare upplevt och som jag inte tror kommer hända igen. Jag älskar fortfarande Victor på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Det är nästan som med S: en kärlek som hände snabbt: ett band som vävdes ihop samtidigt som blickarna möttes: något som inte går att radera någonsin. Kärlek är inte bara puss och kram och gifta sig och skaffa tusen barn. Kärlek är inte bara att vara ihop och ta det där extra ansvaret. Kärlek är inte bara att vara kär och ha sockerdricka i blodet. Kärlek är också att säga: jag älskar dig och vi är inte bra för dig så jag lämnar oss. Jag lämnar oss men aldrig dig. Kärlek är att bli ihop och göra slut och sedan sitta på ett café och ha det så himla himla bra och veta att man aldrig kommer att bli ihop igen. Kärlek är att älska personen mer än relationen. Kärlek är jättemycket mer. Kärlek är allt som är av godo. Kärlek är vänskap och solrosor och fyllekramar och ja, allt.

Innan vi skiljs åt frågar jag hur han mår. Hur han mår på riktigt, inte vi-träffas-och-fikar-och-jag-ger-dig-det-här-svaret-för-det-passar-bäst-mår. Han tvekar i blicken och svarar bra..eller ja jag mår okej. När jag frågar om hans mediciner säger han att han fortfarande äter dom, men mixtrar. I mig: suck, gör inte såhär mot dig själv. Sluta mixtra. Gå till en jävla psykiatriker och få riktiga mediciner och riktig diagnos. Jag vill inte se tvek i hans blick, jag vill se liv. Riktigt liv!! Sådär som jag har sett, inte många gånger men ibland ibland, det livet vill jag se i honom och det finns inte där. Det finns inte där och det är sorgligt.

När caféet sedan stängt och vi hejdå-fint-att-ses-kramats åker jag till min vän meteorologen. Vi köper mat och jag kvittrar: det gick bra! det gick bra! jag har en ny kompis och det känns så himla bra!

611

Jag träffade Victor i lördags. Det var väldigt kort, jag var på en krog och när jag skulle gå såg jag att han också var där så jag gick fram och kramade och sa hej. Det var fint att se honom men samtidigt är det alltid så jävla heartbreaking. Det går nästan att ta på hans olycka och det gör mig ledsen. Han klappade mig på kinden och: vad fint att se dig. Hur är det? Hur är det? Jag älskar dig så mycket. I veckan ska vi ses på riktigt och det känns..fint och lite konstigt. Jag har aldrig varit vän med ett ex innan. Vet liksom inte hur man gör, men jag vet hur man gör Victor så jag är inte särskilt orolig. Vad det är, är: "jag känner dig så himla himla bra och jag älskar dig så himla himla mycket och jag vill dig allt det bästa i livet". Allt vi gjort har varit okomplicerat, så varför skulle inte det här vara det? Kanske naivt, men låt mig leva i den naiviteten isåfall. Ett litet tag till.

Ibland kan jag inte hjälpa att jag hatar mig själv för att jag gav upp om honom. För att jag inte kunde rasera hans murar. För att jag i slutändan inte orkade bära honom. Jag vet att det inte går när han inte vill ha hjälpen jag erbjuder, jag vet att det är upp till honom. Samtidigt..skulle han ta livet av sig, jag tror inte att det kommer hända men risken finns jämt, skulle antagligen alla säga vi kunde inte ha gjort mer. Vi gjorde allt vi kunde. Gjorde jag allt jag kunde? Ja, men samtidigt..nej. Jag hade kunnat vara envisare. Jag hade kunnat säga jag vet att du hatar mig för detta, jag vet att du bara vill att jag ska lämna dig ifred, jag vet allt det, men jag älskar dig för mycket för att se dig förstöra dig själv. Du ska till en psykolog om jag så ska släpa dig dit. Jag tillåter dig inte att inte ge dig själv den chansen.

Vi, mänskligheten, är alltid så jävla rädda för det ansvaret. Vi stänger in oss i våra individualitetsbubblor och låtsas som att det funkar. Vi härmar andras sätt att leva även om vi ser dom misslyckas. Vi sitter i våra ettor och är ensamma ensamma ensamma och hela tiden tänker vi to each his own. Vet ni vad? Jag tror inte på det. Jag tror fan inte på det. Jag tror att vi är ett, att vi hör samman. I det sammanhörandet finns ett visst mått av ansvar, och det måttet är stort. Det kan inte vara meningen att ett flockdjur ska dela på sig såhär. Det kan inte vara meningen att älska en person så mycket som jag älskar Victor och sedan bara ge upp. Säga att det går inte, han är för djupt i sin egen skit, jag kan inte hjälpa honom.

Kanske kan jag inte hjälpa. När det kommer till kritan är han ju sin egen; han måste vara fri att ta sina egna beslut. Men det är fan inte svartvitt. Det finns mer än så. Det finns fler alternativ och jag svek Victor. Jag svek honom som fan. Precis som jag svikit så många andra. Precis som så många har svikit mig. Vad är det vi är rädda för? Vad är det i individualiteten som får oss att tro att den fungerar, att det är såhär det är meningen att vara? Varför uppmuntrar vi varandra att ge upp om människor på botten med orden du måste ju tänka på dig själv?.

Det enda jag vet är att om S tänkt på sig själv hade jag inte funnits idag. Hon kämpade för mig när ingen annan orkade. När jag var på botten, djupt i min egen skit, när jag sa nej till all hjälp: hon stod kvar. När världen vände mig ryggen och jag satt fast i mina tankar i mina handlingar i mina känslor: hon stod kvar. Det var fan inte kul för henne. Hon tvingades prioritera mig när hon borde prioriterat sig själv. Kväll efter kväll efter kväll, vecka efter vecka efter vecka, månad efter månad efter månad, år efter år efter år pratade hon envist med mig genom telefonledningar. Varje morgon smsade hon vad hon ätit till frukost och inte en enda gång glömde hon bort att berätta att jag var viktig för henne.

Upprepade gånger skickade jag förlåt, det går inte mer nu-sms till henne och innan jag hann stänga av mobilen ringde hon och tvingade mig att stanna var i ett liv jag inte ville leva. Jag hatade henne för det då. Jag hatade henne för att hon var den enda jag hade och för att hon var så långt borta och för att hon alltid hann ringa i tid och för att utan henne hade jag varit tillräckligt ensam för att bara ta livet av mig. Jag hatade henne och jag berättade det för henne. Jag ringde henne och skrek: vad fan har du för rätt att tvinga mig kvar i det här? Du vet hur olycklig jag är, du vet att det inte går längre, att det aldrig kommer att gå. Du är så fruktansvärt egoistisk som tvingar mig kvar i det här. Om du älskar mig, släpp taget om mig då. Låt mig slippa leva. Om du älskar mig på riktigt, låt mig då dö. Det var vad jag gav henne under en lång, lång tid.

Det hade varit så jävla mycket lättare för henne att bara gå. Hon hade många anledningar. Vår relation tärde på henne så mycket, hon fick liksom inte plats i den för det enda som fanns var jag och min dödslängtan. Den upptog varje samtal och hon tänkte på mig jämt, jämt, jämt. Hon tänkte på mig istället för att göra sina läxor. Hon prioriterade bort andra för att ta hand om mig. Jag var inte tillgänglig för hennes hjälp, jag förstod inte den stora stora kärleken hon gav mig. Jag var arg och vresig och precis, precis som Victor är mot mig. Därför förstår jag Victor. Jag förstår varje hatord han säger, jag förstår hans desperation. Enligt världens alla regler borde S ha lämnat mig. Jag är säker på att många sa till henne att hon borde låta mig vara, att hon inte kunde hjälpa mig eftersom jag inte ville bli hjälpt. Det som alla säger till mig nu: jag är säker på att dom sa det till henne också. Låt det vara, det är inte ditt fel.

Lika lite som det är mitt fel att Victor vill dö var det hennes fel att jag ville dö. Men vet ni vad? Att man inte är orsaken till någons känslor betyder inte att man inte har ansvar över den personen. Det är fan vår medmänskliga plikt, och om inte det så iallafall vår vänskapliga. Det är vår plikt att älska någon så mycket att den till slut förstår att livet kanske är värt att leva ändå. Att S stannade med mig, att hon så envist sa du betyder så himla mycket för mig och jag älskar dig mer än allt annat och jag behöver dig här med mig och du får inte dö för utan dig finns det inget liv gjorde att jag slutligen valde att stanna kvar. Jag slutade försöka ta livet av mig, jag slutade sitta i snön med krampgrepp om mammas mediciner och jag slutade strunta i att se mig om innan jag korsade vägar. Det var inte enkelt, inte på något sätt, men på grund av henne och bara henne började jag försöka överleva istället för att hitta sätt att dö. Mitt mål liksom svängde om. Jag är fortfarande inte lycklig. Jag älskar fortfarande inte att leva, men jag vill leva och jag strävar hela tiden efter att vara glad och det är för att en enda människa älskade mig tillräckligt mycket för att ta det massiva ansvaret över mig. Hon älskade skiten ur mig. Hon gav aldrig upp. Därför finns jag. Därför lever jag. På grund av henne och bara henne.

Victor har varit olycklig hela sitt liv. Han kan inte minnas hur det är att vilja leva, för några sådana minnen har han inte. Han har aldrig blivit tillräckligt sedd och alla han sträckt ut händerna till har svikit honom. Alla har svikit honom. Alla. Jag med. Jag som lovat att aldrig göra det, jag som lovat att aldrig släppa taget - jag accepterar nu att få svaret hej jag tänker på dig hela tiden och vill höra av mig men vågar inte göra det för jag känner mig dum och jag behöver lite distans tror jag men jag tänker på dig jämt jag vill träffa dig snart jag saknar dig josefin men jag tror jag behöver distans trots att jag tänker på dig hela tiden (hela tiden) på smset hej victor, hur är det? kram. Jag tvingar mig inte sådär jobbigt nära som han skulle behöva - jag tränger mig inte på utan lyssnar istället på det där lata fula individualistiska i mig som säger att han måste få ta initiativet, att jag inte kan hjälpa honom innan han vill bli hjälpt.

Om han ger upp.

Om han dör.

Om det händer - då kan jag inte säga att jag gjort allt i min makt, för det har jag inte. Jag har prioriterat mig själv över honom när han verkligen behövt mig. Jag har låtit honom distansiera sig från mig när han sagt att han velat det. Precis som jag ibland sa åt S att bara låta mig vara säger han åt mig att bara låta honom vara. S sa du får hata mig hur mycket du vill men jag kommer aldrig sluta älska dig. Jag säger okej, om du vill ha det så men kom ihåg att jag bryr mig om dig och det räcker fan inte! Jag borde igla mig kvar hos honom, borde fortsätta ringa varje dag istället för som nu kanske tre gånger i månaden. Jag har svikit honom och jag kan inte förlåta mig själv för det, eftersom den enda konsveksen mitt handlade får är att han bygger sin mur högre högre högre. Det kommer ta lång, lång tid att ta mig in till hans privata sfär och få honom att svara ärligt när jag frågar honom hur det är. Han har fler i sitt liv, men ingen som han låtit komma så nära som han lät mig. Ingen som vet så mycket, ingen som sett så mycket, ingen som lovat så mycket. Därför blir mitt svek också det värsta.

I lördags träffades vi och jag älskar honom så extremt jävla mycket. Bandet jag känner till honom är så svårt att förklara - jag är inte kär i honom och det känns faktiskt bra att det tog slut, det var det enda alternativet, men samtidigt kan jag läsa varje skiftning i hans blick. Bara genom att se hur han satt visste jag exakt hur han mådde. Jag känner honom. Jag känner varje millimeter av honom. Den där blicken vi utbytte - den som gjorde att vi på en gång visste - bildade en sammankoppling som är större än att vara ihop och därför: vems skor jag än tar på mig kommer han alltid vara viktig för mig. Om det så går tre veckor tre månader tre år mellan gångerna vi ses kommer jag ändå alltid älska honom. Hur livet svänger i oss spelar ingen roll - vi har det vi har och det ska krävas jävligt mycket arbete för att förstöra det. Jag känner honom bättre än någon annan. Därför spelar det ingen roll att vi inte är tillsammans - jag har fan ett ansvar för hans överlevnad.

Jag fick ett så jävla stort förtroende av Victor och jag svek det. Jag borde vara S i den här relationen, jag borde hänga mig kvar och jag borde pränta in i hans huvud att jag älskar honom och att han är värd allt det bästa och att det faktiskt går att sluta vilja dö. Visst har jag sagt det till honom tusen gånger, även efter att vi gjorde slut. Tusen och åter tusen gånger. Det är inte det det handlar om, det handlar om att att jag i någon mån givit upp. Att jag inte säger det tillräckligt ofta. Att jag inte visar hur mycket jag verkligen, verkligen bryr mig.

Jag älskar Victor. Jag kommer alltid att älska Victor. Att jag kunnat vara så lugn i det här uppbrottet handlar nog om att hur mycket jag än älskade vår relation så har jag alltid, alltid älskat honom mer än relationen. Det var och är han som är viktig - inte förhållandet. Jag har sagt jag gör vad som helst för honom så många gånger. Det känns som att det fortfarande är sant - så varför har jag då släppt mitt ansvar? Varför har jag då svikit honom så jävla mycket? Varför har jag då förpassat honom till periferin av mitt medvetande?

Och framför allt, hur i helvete ska jag göra för att få tillbaka hans förtroende? Hur ska jag göra för att på riktigt hjälpa honom?

605 (superlångt inlägg)

Allt som hände när jag inte skrev:

4/11

Jag gråter när vi lägger på för han är så långt borta. Han är hård och kall och fräser och jag vet varför han gör så jag vet exakt exakt varför han gör det men jag undrar om han vet det själv

sen kommer han hit och jag får svaret:

- jag behandlar dig dåligt just nu josefin, den enda anledningen till att vi funkat dom senaste veckorna har varit för att du har anpassat dig

- ja. så är det. skönt att du också ser det.

- ja, men jag vet inte om jag kan förändra det. jag vet inte hur man gör, jag vet inte vad jag vill, jag vill inget och jag vill allt och fan, jag älskar dig men jag tror fortfarande inte på tvåsamhet

och jag går sönder för jag kommer aldrig kunna räcka till för honom

10/11

Jag undrar varför jag fungerar så. Allt eller inget. Svart eller vitt. I min värld existerar inga gråskalor. Jag vill umgås varje minut eller inte alls. Ser jag en serie existerar inga andra, jag ser hellre om min series avsnitt sju gånger i rad än att låta något annat komma in. Jag diskar efter varje gång jag ätit i en vecka för att följande två veckor inte diska alls. Jag pluggar 16 timmar om dagen eller inget. Allting är så. Hela min värld. Antingen eller. Extremer åt båda hållen. Samtidigt är jag så uttråkande timid och tam. Jag beskrivs som "sävlig". Jag önskar så desperat att jag inte fanns.

12/11

Han är i stan men ringer inte mig han ringer inte mig varför ringer han inte mig

13/11

Jag hittar honom utanför min dörr när jag ska hämta posten. Förvånat frågar jag honom varför han inte ringt på, varför han inte kommit in. Han är liten. Liten i rösten och liten i kroppen och jag vill bara krama och säga att snälla var inte rädd, var inte rädd för mig jag vill dig inget illa

och sen världen som går sönder:

- jag vill ha en paus, jag måste få tänka, jag vet inte vad jag ska göra

- okej, men om det tar slut så är det bara en omformation på vår relation, bara så du vet

och jag vet inte kan inte skriva någonting för det värker i hela mig hela jävla jag gör så ont för fan det är inte rättvist, det är inte rättvist, fattar ni att det inte är rättvist. Jag VET att han älskar mig men är rädd för att släppa någon inpå livet och det är allt, det är hela problemet. Att han tror att livet måste vara hemskt och därför skjuter bort alla som försöker motbevisa honom.

Jag lovar att han får duscha hemma hos mig medan jag åker till festen jag ska på, vi kramas i tio minuter och han viskar du är så fin in i mitt snagg. När jag kommer hem har han lämnat en lapp på mitt golv:

Du är verkligen världens bästa. Du har ett fint hjärta och är så klok och vettig. Allt kommer att bli bra

och jag tänker om du bara vågade lite skulle allt kanske kunna bli bra för dig med

23/11

Jag fyller år imorgon och han skickar sms som gör ont och har glömt att jag fyller år imorgon.

29/11

Allting jag attraheras av kan sammanfattas i en person. Victor. Victor Victor Victor. Någon med en jävligt olycklig sida, som är öppen men kritisk, som kan ha nagellack, som skrattar i falsett och jag tänker fan. Fan, för jag tror inte att han vill ha mig längre.

29/11 (igen)

Han ringer mig med sorgsen röst, säger att han mår sådär och när jag ber honom att gå djupare in på det skjuter han det sig ifrån det, äsch det är ingenting nej jag lovar det är verkligen ingenting. Kapitlet Victor är långt och komplicerat och det måste censureras här. Jag kan rea ut min egen själ, men inte hans. Det jag kan säga är att jag pratade länge, länge med min kära K som också känner honom. Hon såg på mig med dysterhet och sa att någon borde tvångsinlagt honom för längesedan. Att det inte finns något hopp. Inget hopp. Och jag älskar honom så.

6/12

För första gången på en hel vecka tar jag mig ut ur lägenheten. Jag kämpar mig till ica nära:t, där allt är superdyrt och man skäms över att köpa godis/chips/glass för personalen känner igen en. Luften tvingas in i min mun; blåsten andas åt mig. Jag slås av en överväldigande hemlängtan och låtsas förvirras av det. Jag står på platsen som är mitt hem mer än någon annan plats varit. Inte bara staden, utan platsen. Precis just där innan korsningen. Trähus och den minsta tänkbara parken där stadsdelens alla fyllon kommer på utflykt. Studenter som cyklar, barn på väg hem från skolan. Jag trivdes i min förra lägenhet också, men stadsdelen var tom på liv. Här andas jag ut samtidigt som ordet hemma liksom stämplas rakt in i mitt bröst. Precis där står jag och jag längtar hem utmattande mycket men egentligen vet jag EGENTLIGEN vet jag att det är honom jag längtar efter.

10/12

Hela november försvann i en sjukdimma. Den jagade mig till pappas lägenhet där jag smärtsamt tvingades inse igen igen att pappa aldrig kommer vara just precis det. Han är en person men ingen förälder och jag undrar i vem av oss det gör mest ont. Veckan efter min födelsedags/sjukvisit hos pappa kom hela hysteriska familjen (inklusive morbror, exklusive mormor och morfar) till min stad. Dagarna innan fyllde jag med telefonsamtal där jag försökte förklara att jag är sjuk, att jag sover hela tiden och inte kommer vara en bra värdinna. Att jag inte orkar göra massa saker. En tripp till skolan för att träffa studievägledaren gjorde mig så fullständigt utmattad att jag sen sov efterföljande eftermiddag, kväll samt natt. Desperata samtal i syfte att få förståelse. En subtilt men högljudd vädjan om att låta mig vara som mötte stängda öron. Dom kom ändå, så klart. Med stora paket (vilka jag är mycket tacksam över) och skrik in i hjärnan, jagandes min tacksamhet och kärlek. Och jag orkar inte. Jag orkar inte ha den här familjen.

Jag är egentligen så trött på att skriva om min familj. Jag är så trött på att skriva om min kropp som faller samman. Jag är så trött på att skriva om att inte ha några pengar. Jag är så trött på att skriva om att vara ledsen. Jag är så trött på att skriva om att missa allting på grund av en sjukdom. Jag är så trött på att skriva om att hata sig själv. Jag är så trött på att skriva om en Victor som försvinner bort från allt (livet sig själv mig mig mig). Jag är så trött. Jag är så fullständigt outhärdligt trött. Jag vill inte längre. Jag vill inte ha det här livet som tvingar mig att skriva allt i svart. Jag vill inte skylla ifrån mig. Jag vill inte vara jag. Jag vill inte vara personen som skriver en blogg om allt det svarta. Jag vill inte vara personen som börjat varje mening i detta stycke med ordet jag. Jag vill inte vandra världens alla gator i mina skor. Jag vill inte ta mina mediciner. Jag vill inte undra om jag är fin. Jag vill inte strunta i att tänka på framtiden eftersom jag vet att den är för stor för farlig. Jag vill inte leva i en tid som bereder mig att misslyckas i den. Jag vill inte.

13/12

Jag ser den här scenen för tusende gången:

och jag känner ingenting för Brittany och Santana men ändå gråter jag tills mina ögon är rödsprängda, precis som varje gång gråter gråter gråter jag

och jag undrar

jag undrar när jag ska våga berätta för henne vad som pågick i mig alla dom där åren och jag undrar när jag ska bli tillräckligt fri från frikyrkobojorna för att våga berätta för människor jag vet inte bryr sig

och jag gråter för det är ingen stor grej, inte egentligen, men i mig växer det och jag hatar mig själv, jag hatar mig själv så jävla mycket för att jag är så feg att jag inte kan berätta för min bästa vän att jag varit elak mot henne som försvarsmekanism, jag hatar mig själv för att jag inte kan acceptera mig själv samtidigt som jag skriker för andras rättigheter

och jag tänker på det här:

högstadiet och alla tjejer i min klass var kära i vikarien David. Han körde en ljusblå volkswagen och var liksom..19 och rätt snygg

alla tjejer var kära i honom och jag längtade också alltid efter en vikarie men hon hette inte David

och sen det långa kapitlet då jag fick min första pojkvän men bara kunde prata om henne, S, och han som blev ledsen för att han aldrig var nummer ett. Hur mina fingrar darrade när jag satt på tåget mot henne, hur hela min mage vändes utochin när vi äntligenäntligen kramades, hur vi sov i samma säng och jag bara ville närmre, hur jag lekte med hennes hår och önskade att jag kunde vara med henne alltid, hur jag såg min framtid i hennes ögon

hur hon var min första kärlek och första vän och hur jag inte förstod skillnaden och hur jag lurade mig själv att tro att jag inte var så fel som dom sa i kyrkan

hur ont det gjorde i mig när hon kysste min pojkväns bästa vän: hur jag önskade att det skulle göra ont i henne också: hur ont det gjorde i mig när hon sa att hon var glad över mitt och hans förhållande

hela det långa kapitlet: tre år av undertryckt trånande samtidigt som min klass alltid sa homoskämt om mig

och så gymnasiet och jag sa nåt om en tjej jag sett som jag ville hångla upp och alla runtomkring blev tysta och jag sa att men sånt tänker ju alla, ni vågar bara inte erkänna det, jag är straight jag är straight JAG ÄR STRAIGHT, men dom tänkte inte så för dom var faktiskt straight

och homoskämten som aldrig någonsin tog slut och det präntades in att det är fel att det är fel att det är fel och även om jag aldrig trodde på det så visste jag att jag var fel.

14/12

Jag vill byta ut mig själv. Det är ingen hemlighet, alla vet om det. Jag vill inte vara jag. Det är ett faktum jag desperat vill tatuera över hela mig för jag vet inte vad jag ska göra med det. Det är vad jag vill mer än något och det enda jag aldrig kommer kunna göra. Jag är hopplöst jag. Jag är onödig och awkward. Jag har inte tillräckligt fina kläder, lyssnar inte på tillräckligt bra musik, har dålig filmsmak, läser för lite, är för oambitiös, äter dåligt. Listan fortsätter in i evigheten. Jag vet ingenting bra om mig. Jag vet ingenting, ingenting, ingenting bra om mig. Därför vill jag byta ut mig. Jag ser ingen framtid i den här kroppen, med den här själen hjärtat hjärnan.

17/12

Jag skriver ett långt brev till Victor (som jag fortfarande inte riktigt pratar med). Det handlar om att växa upp och ta ansvar. Det handlar om min bottenlösa kärlek till honom. Det handlar om att se framåt med glädje och ge sig själv en ärlig chans att bli glad. I det skriver jag att jag tror att alla kan bli glada, stabila och tillfredsställda och jag vill bara hånskratta åt mina egna ord för jag tror ju inte alls på det. Jag tror inte på det för mig. Jag tror inte att jag kan bli glad, stabil och tillfredsställd. Jag tror att det här är livet såsom det är. Det har ALLTID ALLTID ALLTID varit såhär och varför skulle det ändras? Ett liv som från början varit fyllt av kaos vet inget annat.

Det värsta är att det inte är bara mig det rör. Jag tror det om honom också. Det är det värsta, värsta, värsta och jag fylls av självhat av att bara snudda vid tanken men den här hösten, det här livet, handlar om att vara rotlöst ärlig och det är sanningen: jag tror inte att han kommer bli glad, någonsin. Jag tror att han kommer att fortsätta fälla krokben för sig själv. Jag tror att han kommer att växa upp och bli precis lika rastlöst olycklig som min pappa. Det värsta, värsta, värsta. Jag älskar honom uppslitande mycket och jag ser inget hopp för honom. Jag avskyr mig själv för det.

18/12

Går på julfest i favoritkollektivet, drar in min lesbiska kompis i ett rum och låser dörren. Öppnar munnen men ingenting händer. Öppnar munnen igen och jag berättar allt. En förlösande första gång, ett första erkännande. Hon säger fuck them all och kramar mig hårt

senare på kvällen berättar jag för E, hon svarar bara haha jag vet?

och trots att jag igen igen råkar dricka en öl för mycket liksom flyger jag hem. Allting blir så mycket enklare om man bara är ärlig.

När jag sitter i kollektivtrafiken ser jag honom: det där håret dom armarna. Jag smyger fram, sätter mig bredvid och viskar ett hej. Han är fullare än jag någonsin sett honom. Han smeker min tumme och viskar: jag vill dig bara väl. Det är därför. Jag vill dig bara väl. Jag går av och väntar på gråten, den borde komma, det borde göra ont men det gör inte ont. Det gör inte ont alls. Jag vet varför han inte kan. Jag vet att han älskar mig. Jag vet att varje andetag han tar bara är en väntan på döden.

18/12

Jag undrar vad det är för gift jag planterat i mig själv. Varför jag är sådan här.

19/12

Mest av allt undrar jag hur jag lyckats få så fina relationer när jag ser mig själv med så svarta ögon. Dom säger att ingen kan älska en om man inte älskar sig själv, men det är inte sant. Jag har många som älskar mig. Jag tänker inte gå in på varför då det bara kommer få mig att ifrågasätta kärleken jag ändå får. Min poäng är att jag inte älskar mig. Jag känner ingen kärlek för mig. Ingen alls. Ändå har jag människor som älskar mig. Är jag manipulativ eller har jag bara råkat få världens mest lojala människor som mina vänner?

29/12

Jag är inte färdig med honom. Jag kommer aldrig att vara färdig med honom.

Jag är bara färdig med honom på..det viset. Jag orkar inte ha honom som min. Jag orkar inte ta det ansvaret. Jag borde vara uppslitande ledsen men jag är mest lättad. Vi är vänner, bra vänner, bästa vänner, och det känns rätt. Det är konstigt för han har varit min största (besvarade) kärlek. Ingen har fått mig att nå sådana höjder. Ingen har älskat mig så.

Jag har aldrig trott på kärlek som händer samtidigt som ögonen möts. Aldrig någonsin, men med honom var det så. Vi rusade framåt i ultrarapid. Jag blev förälskad då han skakade min hand och sa sitt namn, kär första gången vi sågs ensamma och jag visste att jag älskade honom den fjärde gången han sov hos mig. Det var explosivt och jag har aldrig upplevt något större. Aldrig upplevt något renare. Med honom var allt enkelt och jag borde kliva ur det här tåget i bitterhet, men jag kan inte det för jag vet att ingenting handlar om något vi gjort fel. Jag vet att vi hade varit ihop alltid alltid alltid om han bara hade varit frisk. Det finns ingen att skylla på. Han behöver mig på ett annat sätt än som flickvän och jag orkar inte ta flickvänsansvaret, det är för tungt. Det är för tungt. Jag känner ingen sorg. Jag är glad att vår relation fick vara ren och fri från anklagelser. Jag är glad över honom för utan honom hade jag inte vågat se ut över fälten, havet, jag hade aldrig vågat se stjärnorna utan honom. Jag kliver ur det här och jag vet att jag gjorde vad jag kunde men att det inte gick. Att han älskat mig nog för att ge allt han tycker är fel en chans. Att han inte längre vågar, men att han vågade en gång och att det är en kärleksförklaring som räcker tillräckligt långt.

Ingenting är någons fel. Jag önskar honom allt det bästa i livet. Allt, allt, allt det bästa. Jag önskar honom guld och gröna skogar. Jag önskar honom öppenhet. Jag önskar desperat att han ska våga låta människor komma läskigt nära. Jag önskar oss livslång vänskap.

Men var jag än åker, vems skor jag än tar på mig kommer detta alltid vara heligt för mig:

Jag tror inte på att kärlek gör en människa lycklig. Men jag vet vad vi har. Jag vet vad vi haft. Vad som än händer kommer det alltid, alltid, alltid vara heligt för mig. Med honom fick jag..inte allt, men honom. Och det räcker.

Jag kommer alltid att vara hans vän.

12/1

Träffar en kompis och fikar. Hon är ihop med en kille som spelar i samma band som Victor och dom sågs på nyår (hon och Victor alltså). Hon berättar att han hade börjat prata om mig, frågat hur det var med mig och sen sagt:

- jag älskar henne fortfarande. Det handlar inte om det. Jag älskar henne och jag fortfarande är kär. Jag kan bara inte. Jag tror att hon kan vara gladare utan mig som sin pojkvän och jag tror inte på tvåsamhet som institution. Men jag kommer alltid att älska henne. Jag kommer alltid att älska henne, var så säker.

när hon berättar det faller det som en sten från mitt bröst. Jag har vetat det hela tiden, men det är skönt att få det bekräftat. Han älskar mig. Jag kan aldrig förändra honom och jag är lättare utan det omfattande Victor-ansvaret. Jag blir inte desperat, vill inte ringa och fråga vad i helvete det är som är fel på honom, varför han inte bara kan vara med mig om han älskar mig. Jag vill låta allting vara. Jag vill bevara det där heliga i mig, i mitt hjärta, och aldrig låta det förändras.

Jag älskar honom också, men inte så. Aldrig mer så

och jag är faktiskt okej med det.

23/1

Jag är ledsen att jag lät det gå så lång tid innan jag berättade det här för er. Jag var tvungen att ta det i mig själv, i mitt eget huvud. Jag hoppas också att ni förstår att jag inte känner någon sorg över vad som hänt. Victor är psykiskt sjuk och därför stänger han in sig i sitt huvud. Han stänger ute alla som försöker komma nära. Jag har fått höra mer än någon annan. Till mig har han berättat hemligheter ingen annan fått höra. Till mig har han varit bekväm nog att komma när han har varit panisk och till mig har han viskat att han fortfarande vill dö. Jag tänker inte berätta hans historia, det är fel, men alla har svikit Victor. Alla han sträckt ut händerna till har svikit honom. Det är hemskt och därför kan han inte lita på mig. Jag förstår honom. I allt han gör förstår jag honom.

För mig känns det så oerhört skönt att vårt förhållande fick vara vackert och fint från början till slut. Att ingen har svikit den andre. Att vi båda vet att vi älskar varandra och det som varit. Att vi som par är över men att vi som vänner finns kvar. Det känns bra i mig.

Jag är också väldigt stolt över mig själv. Nog för att varje historia är sin egen och att det därför inte går att göra några jämförelser, men jag har vuxit så mycket. Trots all mitt självhat så har jag vuxit i mig själv och blivit en större person. Självklart har jag varit väldigt, väldigt ledsen över att jag och Victor inte kunde vara för alltid och alltid och alltid när jag vet att det hade gått om han inte varit så sjuk, men jag har genom hela processen hållit mig någorlunda sansad och logisk. Jag ser det fina i att kunna gå ur ett förhållande som borde varit så mycket längre än det blev men att vara tacksam över det som ändå var. Jag är tacksam för allt han lärt mig, för att han hjälpte mig att ta ansvar över mitt eget liv när jag fastnat i stackars mig-spiralen. Jag är tacksam för att ha fått komma honom så nära. Jag är tacksam för att alla kvällar nätter dagar jag fått ligga bredvid. Det finns ingen vrede, bara tacksamhet över det som varit och en stillsam insikt om att det inte blir mer. Förra gången ett förhållande tog slut kunde jag inte ta det såhär. Nu är jag mer jordad i mig själv, jag vet att jag har ben att stå på och att benen är mina. Jag vet vad jag har. Jag kan mer om mig själv.

Och jag har ju inte förlorat honom. Inte egentligen. Därför är det enkelt. Jag väntar hela tiden på slagen, på den stora stora sorgen som borde komma men den kommer inte. Jag är lättad och glad i det här beslutet. Det känns bra i mig.

599 (Om varför jag är bäst i hela jävla världen)

Det här med era rubriker, det går långsamt för mig. Det var juli då jag bad om det, nu är det januari. Jag ska skriva färdigt alla för jag älskar alla rubriker, dom var fantastiska.

Här är rubriken jag kanske återvänder till, rubriken jag fastnade vid eftersom jag inte kan skriva det helt ärligt. Jennys rubrik.

_____________

Det är nyårsafton och jag sitter på en säng med min fina fina vän K. Jag dricker ouzo ur en miniflaska och vi pratar om något irrelevant. In genom dörren strider en lång figur med stort blont hår och mörkröda läppar. Jag känner knappt igen henne först, jag förväntar henne inte att komma förrän långt senare men när jag inser vem hon är hoppar jag ur sängen så hastigt att jag spiller ut någons öl som står på golvet. Jag begraver mitt huvud i hennes nacke, har saknat henne så mycket mycket mycket, och viskar om och om igen jag trodde inte att du skulle komma förrän sent, fan vad fint att se dig, fan vad jag har saknat dig, fan vad jag älskar dig, vad fin du är!!! och mitt hjärta är så jävla varmt för henne och för alla andra stjärn-vänner som grävt sig in i mig.

*

Det är en julikväll och jag sitter i en soffa med mina två enda vänner från gymnasiet. Dom två som blev mina första riktiga vänner där jag bodde och jag skämtar om det ibland, att det är patetiskt att ha haft så få vänner där man bott, men innerst inne är jag tacksam över det. Jag är tacksam för det är en likformad stad, alla vita familjer med hus bredvid varandra och jag har aldrig aldrig känt mig välkommen där (ett grannområde där i en del där vi bodde hade många grannfester varje år och vi blev aldrig någonsin inbjudna) eftersom alla där har hela sin historia där och bara där och min historia i den staden börjar med total tragik. Inga släktband betyder där att man är ingenting, att man aldrig kan bli en del. Jag vill inte vara en del av den staden, men jag kan aldrig sluta vara tacksam över att den gav mig dom två. Dom som retar mig för min längd, skrattar åt mitt hår, gör narr av mig så fort dom får chansen. Dom som hållit min hand när jag bett dom att inte göra det. Nu sitter vi här, det är den enas födelsedag och hon vill inte fira. Hon vill bara se en film och äta vindruvor och det är allt. När klockan är tio får hon ett ovälkommet sms, det är hennes pojkvän som inte längre är pojkvän utan ex-pojkvän sedan två veckor tillbaka. Han har ångrat sig, vill ha henne tillbaka, bara det, och hon gråter för det går inte, dom har försökt och det går inte. Hon ber om ursäkt gång på gång men kan inte sluta hulka. Jag håller hennes hand och attack-kramar henne trots att hon har svårt för fysisk kontakt. Vi resonerar igenom varje irrationell tanke hon får och till slut, efter många timmar, lugnar hon ner sig. Precis innan vi börjar skämta igen ser vi varandra i ögonen och vi säger ingenting, men båda vet. Tack för att du alltid finns här för mig.

*

Jag och Klassbästa är på väg från en fest fylld av artonåringar. Det är vinter och hon är nästan hela min värld. Hon tar mig med på alla fester, låter mig sova i hennes säng när jag inte orkar åka hem på natten, vi sitter bredvid varandra på varenda föreläsning och det är innan hon blir arg på mig och vi råkar skapa en tystnad mellan oss som pågår i flera månader. Allt är bara rent. Vi går där på vägen och det är långt och kallt och vi skrattar åt något när hon plötsligt ramlar på en isfläck. Hennes skosulor är dom halaste på jorden så hon ramlar konstant. Oftast blir hon bara irriterad och tar sig upp igen men den här gången ligger hon kvar. Gråtande skriker hon josefin jag ooorkar inte meeeer. Jag lägger mig bredvid henne i snön och vi ligger där i femton minuter och pratar och skrattar och när vi slutligen reser oss upp har hon glömt varför vi låg där från början.

*

Victor ringer mig och han är ledsen på rösten men säger att allt är bra. Jag ser rakt igenom honom, jag vet att ingenting är bra och efter att han blivit irriterad på mig för att jag frågat en för många gånger och vi lagt på skriver jag ett långt mail och säger allt det där som ingen vågar säga till honom och jag avslutar med jag älskar dig, sluta förstöra dig själv.

*

Jag är hemma hos S och det är sommar. Sedan några år tillbringar jag alltid ett antal veckor i hennes källare varje sommar och det är det bästa jag vet. Att slippa sakna henne, att slippa vara där jag bor, att slippa vara med mina föräldrar. Nu sitter vi i deras vardagsrum med hela familjen. Hennes farmors saker ligger utspridda över golvet. Jag går på toaletten och när jag kommer tillbaka är hon inte kvar, så jag slinker ner till hennes rum där hon ligger i sin säng med huvudet vänt mot väggen. Det är farmors saker, kvider hon fram. Det är farmors saker och det ska inte bli någon annans, det får inte bli någon annans, hon kan inte vara död och jag kan ingenting om det här så jag lägger mig bara bredvid henne och klappar hennes hår.

*

Jag är okej på det mesta. Jag ser okej ut, är okej i skolan, är okej musikaliskt, kan fota okej, är okej på att inreda, okej på att laga mat. Jag är ganska dålig på att höra av mig och jag tror inte att jag kan få mina vänner att förstå hur mycket jag älskar dom. Det som gör mig bäst i hela jävla världen är att jag älskar utan hämningar. Jag älskar storslaget och jag älskar så mycket att varje dålig egenskap blir som glittrig och vacker. Jag älskar för evigt och jag kan göra vad som helst (VAD SOM HELST) för dom jag älskar. Det är det bästa med mig.

592

Jag kan inte rädda honom.

Jag älskar honom och jag kan inte rädda honom. Det förstör mig, förstör mig, förstör mig.

Jag kan kämpa mig till döden utan att det är nog.

580

För att lämna er med en lite gladare fredagskänsla tänkte jag berätta ett fåtal av dom små händelser som till slut ledde fram till Victor + Josefin = sant.

Vi börjar det hela i juni 2009. Min syster bestämmer sig för att reda upp mitt liv och sätter sig med en dator och letar upp utbildningar hon tycker att jag ska gå. Till slut hittar hon den jag nu går, ställer mig i bostadsköer och dylikt. Jag hade förvisso kollat mycket på utbildningar, men aldrig hittat den här. Ett år senare flyttar jag och det är här det blir mer intressant.

Jag börjar i min klass och känner mig ganska lost. Jag vet inte vem jag ska sitta med på luncherna, jag vet inte vem som ska bli min kompis. Det finns redan ett gäng som hänger ganska stadigt. Jag stalkar dom på facebook och blir avundsjuk på deras fredagshäng och statusuppdateringar. En i gänget hamnar jag med när det ska grupparbetas och vi blir kompisar. En kväll följer jag med henne och dricker vin hos en annan gängmedlem. Jag berömmer henne för hennes fina klänningar och ser i hemlighet väldigt mycket upp till henne. En kväll festar vi, hon slänger sig om halsen på mig och skriker att vi hänger aldrig ensamma men du är fan min bästa kompis i klassen! du fattar alla mina referenser!!. Sedan gör jag och M slut, hon drar med mig på bio och öl och gud vet allt. Hon blir Klassbästa.

Sommaren innan, alltså 2010, är hon i sin hemstad och dricker öl. Hon hejar på en gammal kompis och sätter sig sedan med sitt gäng och diskuterar den stundande flytten. Den gamla kompisen råkar höra och dom kommer fram till att dom inte bara ska flytta till samma stad utan också till samma område. När dom flyttar upp börjar dom hänga och eftersom Klassbästa drar med mig på diverse grejer hänger jag också med henne en del. I hennes klass går ett otal bra människor och det formas ett litet gäng där jag (hipp hipp hurra!) också glider in.

En i gänget är K. En fest i december bondar vi och bestämmer oss för att bli jättejättebra kompisar, vilket i ärlighetens namn inte händer. Vi träffas på diverse fester och har jättekul hela tiden, men vågar aldrig umgås ensamma. En kväll sitter jag hemma och pluggar samtidigt som jag är på facebook. Hon säger, via facebookchatten, åt mig att komma och dricka öl för att fira hennes födelsedag. Jag är lite tveksam, inga av dom i gänget jag brukar umgås med ska dit och dessutom måstemåstemåste jag plugga. Jag säger ett kanske och när jag 20.30 är trött och seg och tänker att jag ska tillbringa kvällen med att se dålig tv får jag ett sms där det står kom hit då!, så jag ångrar mig, duschar och åker dit. När krogen vi är på ska stänga är vi bara fyra stycken kvar trots att det var kanske tjugo stycken där när jag kom dit. Vi går ut för att ta oss hem och när vi passerar en annan krog ser hon, som av en händelse, att hennes kompisar från högstadiet (sic att ha kompisar från högstadiet, tycker jag) är där. En av dom är Victor. Resten kan ni.

Här är en video som är filmad av K för några år sedan. Victor är kapitalisten:

Nu ska jag dricka öl, ha en bra fredag!

Victor

älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar

ÄLSKAR

577

Jag sitter i skolan och borde väl egentligen skriva min tenta, men jag orkar inte riktigt. Jag har för många tankar i huvudet.

Jag saknar mina vänner. Jag saknar dom, jag saknar dom, jag saknar dom. Dom som alltid förstår och accepterar mig. Hur fittigt mitt liv än har varit och blivit - dom står där. Rakryggade, älskande och tillåtande. Det kommer alltid att vara det största för mig. Dom är min familj. Dom är alltid min familj.

Victor är svår att vara ihop med, samtidigt så otroligt enkel. Jag har vetat det från början och jag vet det nu. Han är den mest speciella människan jag träffat och det är svårt att förklara vidden av det. Han är som ingen annan. Han tänker tankar som aldrig tänkts förut. Ingen annan känner honom såsom jag gör och därför kan hans familj och vänner bli förvånade när jag berättar små, små delar av hur han tänker och är. Han behöver frihet. Långt mycket mer än du och jag. Han har satt upp regler för sig själv för hur livet ska vara, vilken attityd han ska möta det med. De överensstämmer väldigt sällan med omvärldens normer. Därför är det svårt att förstå honom ibland, speciellt för mig som har väldigt många tankar om hur jag tycker att livet och vårt förhållande ska vara. Det var det vi pratade om igår. Att ett glapp har skapats mellan oss - att vi inte längre känt oss lika fria i vår relation utan snarare varit tunga för varandra. På olika sätt. Där är det svåra med att vara ihop med honom. Han behöver fritt spelrum, han måste få agera helt utifrån sig själv eftersom det annars låser sig för honom totalt. Han har vuxit upp med en fantastisk familj och oerhörd trygghet, men han ville aldrig ha det. Han förkastar tryggheten helt. Jag, som vuxit upp helt utan grund, är trygghetsknarkare. Jag vill flänga runt i världen, det vill jag verkligen, samtidigt vill jag bara stanna. Jag vill veta vad jag har framför mig. Jag vill kontrollera mitt liv eftersom min tillvaro alltid varit så okontrollerbar.

Därför är det svårt ibland. Därför är det svårt just nu. Jag tolkar rörelser och handlingar som mått på hur lite han egentligen tycker om mig och drar slutsatsen att han inte vill vara med mig längre, han menar att vår relation ska vara villkorslös. Att vi vet att vi båda vill vara med varandra, att vi älskar varandra och att det är det enda vi behöver. På den punkten är vi extremer åt varsitt håll.

Samtidigt VET jag att han älskar mig, att han vill vara med mig. Han är en grundtrygghet för mig, eftersom jag hela tiden är djupt älskad och accepterad av honom. Dessutom visar han på en omätbar vilja - han vill förklara, han vill lyssna, han vill förstå. Han vill vara med mig. Han älskar mig. Det är något av det vackraste jag har. Därför är det enkelt. Det är enkelt för att vi inte har några gränser, för att vi kan säga vad som helst till varandra. För att vi känner varandra utan och innan. Han är enkel att vara med eftersom han hela tiden vill ha det så bra som det bara går och för att han vet om att han därför måste vara rak och ärlig inför livet och mig. Framför allt är han enkel att vara med eftersom han älskar mig villkorslöst och därför förväntar sig detsamma i retur. Han är så otroligt analyserande, reflekterande och verbal. Det är aldrig svårt att förstå honom, hur speciell än är.

Är det rätt så är det lätt. Jag tror fortfarande på det. Men jag tror också på att utmana varandra och att utmaningen ibland kan vara krånglig och jobbig. För mig är den här utmaningen svår och enkel på samma gång. Svår för att det är utmattande att gå i uppförsbackar, enkel för att det är med Victor jag gör det. Finaste, mest älskade Victor.

På den villkorslösa kärleken Victor ger mig. Att han är precis vad jag behöver i situationer där det jag behöver är det motsatta mot vad jag tror att jag vill. Den grundläggande viljan till varandra. Att utvecklas separat och att utvecklas tillsammans. Det tror jag också på.

Jag har honom att tacka för så mycket. Jag har ingen osäkerhet i vår relation. Ingen alls. Den här jobbiga fasen kom tidigare än vad jag trodde att den skulle göra, men fuck it den är här och det är bara att ta itu med det. Jag gör det så gärna, för med honom är det inte svårt. Med honom gråter jag inte. Honom tar jag i handen, dyker in i det och gör mitt allra bästa. Eftersom han också gör det.

575

JAG LÄNGTAR EFTER VICTOR SÅ MYCKET ATT JAG INTE KAN ANDAS JAG ÄR SÅ JÄVLA LESS PÅ ATT VARA LÅNGT BORTA VILL BARA VARA NÄRA VILL TRÄFFAS VARJE DAG VILL ATT ALLT SKA VARA SOM VANLIGT JAG LÄNGTAR EFTER VICTOR SÅ MYCKET

571

tvättar hetspluggar diskar gör fint precis såsom man ska pepprar in minnen i huvudet till exempel den gången jag frågade mamma vad kapitalism är och hennes svar var att det är ett system där man prioriterar pengar istället för människor och jag skrattar åt gamla internskämt jag och S skapade för typ fyra år sedan

allt för att inte tänka på:

mjölkblicken den frånvarande och mjölkblickens bärares inburande i sig själv. Hur han säger att jag inte kan göra mer nu, att det är såhär det är. Hur han inte svarar när jag frågar om han är ledsen eller har ångest eller om det är något annat. Hur han väljer abstrakta ord. Hur han väjer för hjälp, avskärmar sig från världen och stänger sig inne i sin egen bubbla. BUBBLAN SOM SPRACK DÄR I MARS NÄR VI TRÄFFADES BUBBLAN SOM NU ÄR TILLBAKA OCH JAG KAN INTE GÖRA NÅGONTING INGENTING KAN JAG GÖRA

och hur ont allt det här gör i mig. Jag vill bara skaka om honom, skrika att JAG ÄLSKAR DIG FÖR FAN JAG ÄLSKAR DIG JAG GÖR ALLT FÖR DIG SNÄLLA SÖK HJÄLP DU ÄR VÄRD SÅ JÄVLA MYCKET MER ÄN DET HÄR

men jag kan inte annat än hopplöst sitta bredvid och se på medan han tar ett steg fram, sju steg bak. Kan bara hålla handen, klappa kinden och säga jag lyssnar, jag lyssnar alltid

men lyssnandet för honom ingen vart. Han behöver hjälp jag inte kan ge honom. Han är fast där han är, mjölkblicken är på god väg att bli hans ständiga alltid-blick. Det river i mig. Det sliter i oss. Det är så jävla svårt ibland, samtidigt som vår relation är min absolut lättaste. Jag vet inte hur jag ska bete mig för att det inte ska bli kontraproduktivt. Baaah.

***

S har varit här i helgen.

No words, just love.

567

- döden kommer ju närmare och närmare varje sekund
- ja, victor, det gör den oundvikligen
- ja tur det! det finns något positivt iallafall
- hur menar du nu? jag tycker inte att det känns så särskilt glädjande, jag vill faktiskt leva
- men man kan inte vara så rädd för döden! det är skönt att den finns och kommer närmare hela tiden. jag tror att hela världen skulle tjäna på att jag dog. kan inte du skjuta mig? eller så gör jag det själv
- hur då? du har inget vapen
- jo! jag har en slangbella! jag köpte den i thailand när jag var 5, 7, 8 eller 12..

Lite senare, han:
- det värsta är ju att jag får skylla mig själv. jag har ingen traumatisk uppväxt, inga skilda föräldrar, ingen mobbning ingenting att skylla på. det är jag. det är mig det är fel på, jag som är störd. jag är en idiot. på riktigt, jag är det.
- vet du, du får tycka det hur mycket du vill men du kommer aldrig att övertyga mig. aldrig. jag tror att ditt stora problem är att hittat identiteter för dig själv som bara inte stämmer. DU är klarsynt, god och har världens finaste hjärta. du är inte dina system, du är inte din depression, du är inget av det. du har dom problemen men du är dom inte och just nu upplever jag att du irrar runt där i din hjärna utan att hitta ut och victor du har rätt till hjälp. du är inte överflödig, du lever inte på andra premisser än andra människor. du måste hitta dina egna vägar, du måste gå dom själv men du behöver hjälp för att hitta dit. sen finns det ju en jävla massa idioter men du kan inte inte ge det en chans bara därför. du är skyldig dig själv det
- ja..jag har faktiskt tänkt den här veckan att jag behöver terapi
- bra! men vad hindrar dig? brist på tilltro till institutioner eller stolthet?
- en härlig mix! men jag vet inte..jag känner mig ganska hopplös. hjälplös liksom.

och här är vi. Det finns frön i honom och jag tror på honom, tror på honom, tror på att han kan ta sig ur det här..men just nu
och jag vet att jag har sagt det tidigare

jag är livrädd. Utom mig av oro.

För tänk om om om han ger upp. Han har inget hopp för sig själv. Han ser sig själv i svart svart han är utbränt likgiltig

och tänk om han ger upp.

och jag vet

att det är fel av mig att hänga ut honom här. Han känner inte till den här bloggen, han vet inte vad jag skriver och det är fruktansvärt dumt. Det är så och jag kan inte värja mig för det. Jag kan inte förklara det. Här gör jag fel. Jag berättar om hans ångest trots att han inte vet om det, att han inte satt sitt okej på att ni får veta

men just nu

alltså just NU så håller jag på att gå sönder av oro. På riktigt. Jag sover ingenting. Hela veckan har jag legat vaken till fem - halv sex och oroat oroat oroat gråtit oroat lite till oroat mig oroat mig oroat mig. Han vill inte prata om det med någon och därför kan jag inte vända mig någon vart. Mitt alibi (vet att det inte är det men kommer inte på något bättre ord) är att ni inte vet vem han är. Skulle ni träffas skulle ni inte veta att det var han, ni skulle inte kunna se in i honom

och jag måste få utlopp för jag kan inte bryta ihop hos honom. Jag kan inte göra mig liten. Inte i det här. I det här måste jag vara stor och omhändertagande. Jag menar inte att jag inte visar att det gör mig ledsen och orolig - det gör jag. Men jag kan inte visa vidden av det. Jag kan inte berätta att det är för honom jag ligger vaken timme efter timme - att det är för honom jag inte kan skriva något vettigt i min tenta. När han är över, på andra sidan, då kan jag berätta hur många timmar han cirkulerat i mig. Då kan jag visa hur förtvivlad jag är. Inte nu. Det skulle bara göra honom sluten och resultera i att han inte säger något till någon.

Jag går hellre sönder än att det ska hända.

Jag förlorar hellre mig själv än att låta hans tankemönster cirkulera i enbart honom själv.

Jag gör vad som helst.

Därför MÅSTE jag skriva här. Det känns inte rätt att använda något annat forum.

Om ni vet eller tagit reda på vem jag är och således också känner till honom: det här är vår hemlighet. Ni får inte yppa det, inte för någon. Inte någon endaste.

Jag är så jävla desperat. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet att jag inte kan göra något alls. Jag är den enda han ringer, den enda som får veta och nu är vi i ett läge där det inte går längre. Där han pratar om att hoppa av skolan han sett som sin enda chans.

Jag är handfallen. Helt jävla handfallen.

565

när han ringer mig i panik för allt är meningslöst meningslöst han kan ingenting han kan inte leva han faller alltid faller fallerifallera faller ett faller allt allt är meningslöst meningslöst han orkar inte gå upp på morgonen han kommer inte klara skolan det är omöjligt det bara går inte för han kan inte kan inte

jag känner mig så förtvivlad maktlös då. Jag är så långt borta, kan inte krama kan inte hålla handen. Kan bara telefonandas, säga lilla älskade fantastiska du kan du kan

och det räcker inte jag räcker inte jag kan omöjligt göra förvandla det meningslösa, kan inte fylla hans liv med mening. Jag vet och han vet att jag gör allt i min makt

men när han panikringer mig

då går jag ändå under.

Jag är så förtvivlat orolig.

du fattas mig

Jag kommer hem igen efter att ha tillbringat en vecka hos dina föräldrar och det känns som slag i magen det känns som en snöstorm inuti det känns som

det känns

jag vet inte

det gör ont att komma hem och veta att jag är ensam, ensam, ensam för jag hatar ensam, fy fan vad jag hatar ensam

iallafall när ensamets motsats är du

du

du

du

du

och jag kan inte formulera något, hålen i magen stjäl mina ord, stjäl mitt leende, stjäl all min ork och det enda som finns kvar:

du fattas mig, du fattas mig, du fattas mig

563

Klassbästa och jag sitter i en busskur. Klockan är ungefär ett på natten, vi är på väg hem från en rolig fest som vi båda tröttnade på efter typ en och en halv timme eftersom vi har gått från fest fyra dagar i veckan till att inte orka göra något annat än att spela sims och titta på tv när vi hänger. Hon säger att hon inte vet varför, hon är bara trött och förstår inte syftet med sitt liv just nu. Jag kramar, vi kramar och jag berättar berättar att jag inte heller orkar, att jag också är så trött och utom mig av oro

för det är så mycket press på mig just nu. Min pojkvän mår dåligt. Han är ledsen och mår dåligt och jag vill inte jag kan inte berätta och det här får vara vår lilla hemlighet, jag kan inte sprida vidare hans tankar hans oro när det är sådant han säger till mig mig och ingen annan än mig, men jag måste få skriva det här för jag tänker på det hela tiden. Han behöver hjälp. Han behöver hjälp och jag kan inte ge honom den hjälpen. Det enda jag kan göra är att hålla handen, vara hans grund vara hans ryggrad stödja och lyssna, men jag kan inte hjälpa honom mer än så. Han behöver hjälp från någon som är utbildad. Han vill inte. Han vill inte för han har dåliga erfarenheter och lyssnar knappt när jag säger att hans dåliga erfarenheter beror på att han bara har gått till kuratorer och att han valde att gå till en allmänläkare när han behövde sömnmedel, att han aldrig varit hos en psykiatriker trots att det är det han faktiskt behöver.

Igår när han kom hem hade han mjölkiga ögon och kinderna liksom hängde och han nästan skrek ut i den kommunala trafiken att JAG MÅR DÅÅÅLIGT. JAG ÄR SÅ LEDSEN! och jag går sönder inuti när det är såhär. Det tär så extremt jävla mycket på mig. Att möta mjölkblick, att tvinga honom in i min kram min famn, att prata en halvtimme trekvart om vad han tänker på, att höra honom säga jag är så trött på mig själv, jag orkar inte mer, jag har haft det såhär alltid och jag orkar inte mer, jag dör hellre än att fortsätta för jag orkar inte

det

tar

sönder

mig

.

Jag älskar honom mer än jag älskat någon annan någonsin. Jag älskar honom helt genomsyrande, jag älskar honom fullt, jag skulle kunna offra vad som helst för honom för honom för honom. Han är livets man. Han är så otroligt jävla fin och snäll och fantastisk och helt enkelt UNDERBAR och jag vet att jag är partisk, men alla tycker det. Klassbästa har inte träffat honom så många gånger men pratar ändå ofta om hur bra hon tycker att han är. Han är helt enkelt bäst i hela jävla världen och han är så ledsen. Han är helt satt ur system och har varit det så länge och jag vet inte vad jag ska göra. Jag nådde någon slags gräns igår, jag stannade upp honom och sa bara att Victor snälla sök hjälp. Du vet ju att du behöver den själv, du lider så jävla mycket av det här och det är inte värt det längre, det kan inte vara värt det

men han vill inte och då kan jag inte göra något mer. Jag kan bara stå bredvid och se på och det här är inget som går över av sig självt, det är ingen "process" han är i, det är konstant och kroniskt och system i hjärnan och jag är så ledsen och förtvivlad.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Vad ska jag göra, bloggen? Vad i helvete ska jag göra?

560

Jag vill bo med dig för du gör mig så glad hela tiden. Dels ger du mig champagnekänslor i magen, dels finns det ingen som är så klok och snäll och insiktsfull som du är. Ibland när vi pratar känns det som: oj! Hur kan jag ha haft sådan tur? för det är så ologiskt att vi är ihop samtidigt som det är så jättesjälvklart att det är vi två. Det får inte plats så mycket framtidsångest i mig längre, med dig känns den trygg och rolig. Jag ser fram emot den nu och vi ska resa överallt dit vi vill! Först till landet där jag bodde som barn, du pratar om det oftare än vad jag gör och det är så fint att du tycker att det är viktigt!

Jag tycker så mycket om att vi har samma grundinställning till livet och till relationer. Det är väldigt speciellt. Ibland, inte alls ofta men ibland, tänker jag såhär: hur ska vi lyckas vara kära i hela våra liv? Hur ska vi kunna älska varandra och respektera varandra och se oss som en enhet hela livet? Det är ju så långt och vi är ju så känsliga och dessutom unga och ung kärlek håller ju nästan aldrig. När jag har tänkt färdigt den tanken tänker jag på vem du är och hur det känns i mig och hur kloka vi är i vår relation och då känns det inte så alls längre. Det är ju inte ett dugg svårt. Det handlar ju bara om att älska och att förstå att små skillnader inte är värda att hänga upp sig på. Det handlar ju bara om att inte vilja "vinna" ett bråk utan att istället bara vilja diskutera förhållandet framåt. Det gör vi redan. Det här kanske är lätt för mig att säga eftersom vi bara varit ihop ett halvår, men min syster säger det om sin relation och dom har varit ihop i sex år och nästa år ska dom gifta sig.

Nu måste jag springa till duschen och sen åka till E, vi ska på spelning och jag är sen. Jag ville bara berätta för dig att jag längtar jättemycket efter att bo med dig, men att jag samtidigt är så jävla jävla stolt över dig som faktiskt flyttade och nu gör det där du trodde var en omöjlighet att göra för bara sju månader sedan. Det är häftigt att se hur mycket du utvecklats redan nu och jag ser så mycket fram emot att se hur långt du kommer ha kommit om nio månader, då vi ska packa ihop ditt rum och vara gladvemodiga för att det är över. Ibland kan jag bli ledsen över att jag lever samma liv nu som jag gjort med dig och att det är så mycket SÄMRE ensam, jag kan liksom känna mig lite-lite lämnad och då blir jag regnig i hela kroppen. I dom stunderna är det så skönt att jag kan ringa dig och att du på en gång hör, och att du då säger att jag inte är ensam, att jag är din viktigaste del av livet, att jag inte är den du lämnar utan den du kommer hem till och så är det fint att du skickar mig jättejättemånga sms varje dag där du berättar för mig att du tänker på mig konstant och hela tiden. Jag tycker också att det är skönt när du ringer mig och är liten, när du bara vill vara mig näranära och jag får trösta dig, säga att vi vet att vår relation är vårt viktigaste men att livet bredvid också måste få vara lite viktigt.

Okej, nu har jag verkligen jättebråttom men jag ville bara berätta det här för dig (trots att du inte läser) nu när du är i skogen och inte hinner prata.

Jag kommer att älska dig hela mitt liv!

558

Klockan är sex nu och jag sover fortfarande inte. Om jag hade haft morgonpasset på jobbet hade jag ätit stress-frukost nu. Jag är skittrött, hela kroppen värker av tröttma men jag vill inte. Jag vill inte sova, för han är inte bredvid. Jag kan inte, det går inte, det känns bara NEEJ. Så istället har jag läst bloggars arkiv, sett film, läst nyheter, etcetera. Så jävla onödigt, men jag vill inte

jag vill inte vara i början av den här distansen. Jag vill att det ska vara slutet av maj och bara en vecka kvar, min älskadeste! Nu är det snart över, snart snart kan vi dela exakt allt igen!

och jag vet att det är ett hån mot alla som kämpar med hundratals mil emellan sig, som gör det år efter år, jag vet det, men för mig känns det här som en avgrund. Den här veckan. Den första. Jag vill inte att den ska finnas. Jag vill bara sova tills det blir juni och han kommer hem på riktigt igen.

557

Vi står på parkeringen, hans mamma sitter i bilen och väntar. Hon har skjutsat, kramat händer och hjälpt till i dagarna två och nu ska vi åka. Det är ett vi som i hon och jag, inte han och jag. Vi står på parkeringen och jag ska lämna honom där, i en annan stad till ett annat liv där jag inte är lika självskriven längre. Ett liv där vi inte somnar och vaknar millimeternära varje natt och morgon, ett liv där vi inte diskarstädarlagarmatkramasbubblar varje varje dag, ett liv där kram och puss blir mobiler och skype.

Jag gråter för sjunde gången den dagen. Hans jacka blir blöt medan vi står tysta och trycker oss närmare, närmare, närmare för vi vet: vi ses inte imorgon. Vi ses inte ikväll. Vi ses inte. Vi bor inte tillsammans längre, livet är inte längre lika lätt att dela. Nu är det här, det är nu det vi pratat om och förberett oss för så länge händer. Det är nu det blir ett faktum, en livssituation. I tio, femton, tjugo minuter står vi där tills jag säger: vi måste nog åka nu.. och hela kroppen stretar emot, jag VILL INTE. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Jag förbannar livet för att det så ständigt gör såhär mot mig; allt som är bra måste också innebära något dåligt. Det känns som att livet, vad det nu är, bara hånskrattar mig rakt i ansiktet, att det pekar fuck you och säger: visst, var superlycklig med din pojkvän du, men så länge ska vi inte låta det vara så. Du får ju inte glömma bort att livet ska vara JOBBIGT också!

För någon eller några månader sedan var jag rädd för att vara arg på Victor för att han flyttar. Jag är så jävla dålig på att hantera beslut som jag inte kan ändra men som ändå i allra högsta grad påverkar mitt liv, jag blir liten och ynklig men framförallt känner jag mig arg, lämnad och orättvist behandlad. Det gör mig till en dålig person och en dålig flickvän och därför vill jag aldrig känna att beslut tas över mitt huvud. Jag vill bara behandla honom så väl jag kan, allting annat struntar jag i. Små vardagskonflikter betyder liksom noll med honom, jag kan inte bli arg för att han gör si eller så för sånt har inget värde. Jag vill bara behandla honom hundra procentigt väl. Jag var orolig för att det skulle brytas, att en ilska skulle växa i mig och bli till en mur mellan oss. Det har hittills inte skett. Jag vet exakt varför han flyttar, jag vet hur svårt det har varit för honom och jag kan inte vara arg på honom för det. Det är det absolut bästa han kan göra just nu. Det är det allra klokaste och vettigaste beslutet han kan ta. Främst för sig själv, men i förlägningen även för vår relation. Jag vill inte att han ska stanna i en stad där han gått i samma cirklar tills dom blivit till bäckar, till åar, till avgrundsdjup. Det går inte. Just nu kan han inte vara kvar och han kan framför allt inte vara det för min skull, det skulle bara förvandlas från gullig grej till bitterhet. Jag känner mig trygg i hans beslut, jag vet att han har mig i tankarna hela tiden i allt han gör, även när han är där. Jag är inte rädd för att han ska glömma mig. Jag vet att han älskar mig på ett sätt ingen annan gjort. Han är fullständigt hängiven till mig, han är helt och hållet min. Jag vet att han bara vill ha mig och att han vill ha mig alltid. Jag har aldrig känt mig så säker på något som jag är på honom

och nu står vi på parkeringen och har nio jävla månader framför oss av distansförhållande och jag känner mig så ambivalent. Samtidigt som det ÄR ett bra beslut och jag är så jävla jävla jävla stolt över honom som gör det så känns det så helvetes jävla idiotjobbigt. Jag vill bara vara honom nära, vill bara ta på hans kinder, vill bara sjunga och skratta och fan sitta i soffan och äta chips en lördagkväll. Bara han är bredvid. Jag vill inte duscha utan att han sitter på toalettstolen och spelar gitarr och det börjar nu, livet där allting sker utan Victor, utan min stora stora kärlek.

Jag drar fingrarna genom hans hår medan vi säger allt det där till varandra, ni vet: jag älskar dig, jag är så stolt över dig, tack för att du är så fin mot mig, du är verkligen den bästa jag vet..etc och jag inser att det är ett hejdå, att det är våra avslutande fraser och det skälver i mig, jag vet inte hur jag ska klara det. Jag backar för att gå in i bilen och åka därifrån. Han håller min hand hårt, hårt och pressar fram: josefin du är så vacker och underbar och allt jag aldrig vågat önska mig..du är allt och jag vet att det är nu han inser vad som sker, det är nu han förstår att jag faktiskt ska åka därifrån och att vi ska inleda skilda liv och han gråter mer än jag sett honom göra, nästan mer än jag sett någon göra, och jag vill bara ta honom med mig hem. Jag vill inte leva utan honom en enda sekund

och nu har det gått mer än ett dygn och jag ligger i min lägenhet, den som jag ser som vår för allt är bara vi vi vi här, och jag orkar inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är bara ledsen i hela kroppen. Jag orkar inte, jag vill inte, det går inte. Så känns det. Jag är så jävla feg och liten och osjälvständig och jag vill inte. Jag vill ha honom här. Ingen annanstans. Jag vill inte säga godnatt i en äcklig jävla mobil, jag vill somna nära.

Jag vet att vi kommer klara det, att det kommer gå bra. Vi är väldigt bra på att prata med varandra och vi har verkligen alla förutsättningar. Det är dessutom inte jättelångt bort och vi kommer att kunna ses på helgerna och kanske till och med några veckodagar. Han behöver göra det och det är bra och blablabla jag är utled på att höra det, jag är utled på att säga det. Det är bara såhär det är nu, jag är beredd på det och jag får väl bara ta mig igenom det men jag orkar inte lyssna på fler som pratar om hur kort sträcka det är, hur mycket värre det hade kunnat vara, vem som har klarat det och det jättelångtborta-avståndet, att vi är lyckligt lottade yadyadyad jag vill inte höra det. Jag VET redan att det är så och jag kommer att lära mig leva med det. Det kommer att bli utvecklande för vår relation

men nu, just nu när jag ligger här och ska somna ensam för första gången (jag sov hos en kompis natten till idag) på ett halvår (förutom när någon av oss har åkt iväg på kortare resor), känns det bara skit. Jag är ledsen överallt. Jag känner mig helt förlamad av längtan. Det är ju egentligen en positiv längtan, för det enda den betyder är att vi har en fin relation och ett fint liv, det är ju egentligen en längtan till juni då han kommer tillbaka och allt blir som vanligt igen, men just nu har jag allting framför mig och det känns bara svart, svart, svart. Jag vill inte.

556

Ibland skäms jag över den här bloggen, den känns så: kolla på mig och mitt fantastiska förhållande, vi har det bra hela tiden, allt är fantastiskt, det känns som skryt skryt skryt

för innan jag träffade honom läste jag så många sådana bloggar och kunde inte göra något annat än att fnysa, för jag trodde inte att det kunde vara sant. Det kändes som förbannade lögner, slag i ansiktet-lögner. För mig handlade kärlek om konflikter och att kämpa, hela tiden kämpa. Jag kunde inte på något sätt förstå att ett förhållande kunde vara en vilosam och evig trygghet

och sen träffade jag honom och nu är vi här, vi har varit med varandra i sex månader och det finns inga problem i vår relation. I n g a. Vi umgås tio dagar i intensivt sträck och jag vill bara närmre, jag vill bara ha mer, vill bara krama hårdare och när vi ska kliva på planet och åka hem från Sicilien ser jag på honom och tänker att det enda jag vill göra är att ta honom under armen och gå från flygplatsen, jag vill inte bryta vår bubbla. Jag vill inte tillbaka till det andra, jag vill bara bara vara med honom och han ser på mig och säger: jag vill inte hem. Kan vi inte stanna? Snälla? och senare på kvällen bestämmer vi oss för att vi ska spara ihop till en husbil och sedan resa iväg på obestämd tid

och med andra är sådana planer sådant man säger men som aldrig blir av, men vi tummar på att vi verkligen ska göra det och seriositeten brinner i hans ögon. Jag älskar honom. Jag älskar honom evinnerligt.

Förra veckan satt jag i gräset på way out west och pratade med min vän. Hon och hennes flickvän har jättestora problem och ingen av dom tror på att deras förhållande kommer hålla. Min vän frågade mig om Victor, om hur det går och känns och allt jag kunde säga var: det är bra. Nä, det finns ingenting hos honom jag stör mig på. Ja, jag är skitledsen för att han ska flytta men samtidigt så vet jag att han behöver göra det, och det enda som gör mig ledsen är att jag kommer sakna honom så mycket, inte själva flytten i sig för jag är så jävla stolt över honom som gör det. Nej, vi bråkar nästan aldrig. Ja, allt är bra. Han är fan mannen i mitt liv och jag satt där och det kändes som att jag ljög, det är så svårt att inse att det faktiskt ÄR så bra och att jag

fan. Jag vet inte om jag kan fortsätta, för på riktigt det känns bara som skryt och hån mot alla som kämpar i motets vind, men samtidigt har jag gått i den vinden hela mitt jävla liv och det känns som att jag är hemma nu, äntligen äntligen kan jag tillåta mig själv att vila i lyckan och vara GLAD och jag vet inte om jag någonsin gjort det förut. Han ger mig exakt allt jag alltid velat ha, jag behöver inte ens be om det. Hans blickar genomtränger hela mig

och för varje dag som går skrattar vi mer, har vi mer och bättre sex, kramas vi mer och vår match-maker ser på oss och säger: men hallå, ni borde ju börja vara sura på varandra, men ni blir ju kärare och kärare hela tiden och alla, alla som känner oss säger: om det finns ett enda par som kommer hålla så är det ni och det gör mig så jävla genomglad att alla andra också ser det som vi känner längst därinne. Jag är lycklig. Med honom är jag lycklig. Jag är lycklig när han drar sin hand över min mage, jag är lycklig när han säger jag är en kåt bebis! med tillgjord röst, jag är lycklig när jag märker att han börjat skära bort det hårda på tomaterna för min skull, jag är lycklig när vi vandrar omkring i Sicilien och han säger: ska vi inte sätta oss och vila lite? för han vet att jag blir trött fort

och jag är lycklig lycklig lycklig när han drar mig till sig, hårt, och säger: josefin älska mig alltid alltid alltid, lova att du alltid älskar mig för jag kan inte leva utan dig. Jag vet hur klyschigt det är, men det är du som ger mig mening med mitt liv, det är du som ger mig en framtid, det är dig jag ska gifta mig med det är du allt är du

och jag är lycklig när vi pratar om barnuppfostran, om politik, om genus, om mat, om rättvisa, om böcker, om relationer och allt han säger stämmer i mig och hela hela hela tiden bekräftar han att det är honom jag ska vara med. Jag kommer aldrig kunna se mig om efter någon annan, för jag har hittat den person som är finast och bäst för mig. Det kan inte finnas någon annan. Med honom är det rätt. Det är rent. Det är på riktigt och det är för evigt

och jag vet inte vad jag ska göra med den här bloggen, för jag har inga kärleksproblem längre. Jag har fortfarande mitt eget huvud, mitt eget hjärta, jag äger fortfarande min egen historia och det som har hänt har hänt och jag blir fortfarande ledsen. Skillnaden är att nu går jag till honom, jag kryper tätt intill och blir liten och i hans famn kan jag slappna fullständigt av. Tidigare hade jag inte det. Tidigare låg jag i min säng med tungt hjärta och jag skrev skrev skrev och gudarna ska veta att det nästan räddade mitt liv, men nu vet jag inte längre. Det känns tjatigt att bara mala på om hur fantastiskt jag har det i mitt förhållande. Varje gång jag skriver inser jag att jag redan skrivit allting, jag har ingenting nytt att komma med. Jag har bara ett hjärta som är sprängfyllt av kärlek och längtan och ömhet, jag har bara ett hjärta som äntligen fått komma hem.

555; Om att bli ihop

Linneas rubrik

.......................................

Det här är historien om en pojke, en liten liten pojke som borde vara en man, som borde vuxit upp tagit ansvar axlat rollen för länge länge sedan. En liten pojke som har så kraftig ångest att han tvingas hoppa av gymnasiet och sedan tillbringa åratal med att bara gå runt hemma hos sina föräldrar och självhatet bränner växer sig större starkare tar över hela lilla pojken, allt blir självhat självhat självhat. Det här är hans verklighet: en hunger som blir ett djupare hål för varje dag som går, en hunger som aldrig förvandlas till mättnad för självhatet täpper till strupen. Hans verklighet: att vilja men inte kunna, för allt som finns är självhat självhat självhat. Hans verklighet: avgrundsdjup.

Han dricker sig full fem dagar i veckan och i sitt anteckningsblock skriver han:

jag har tänkt på alkohol varje sekund i tre veckor

förutom då jag druckit

och han söker desperat efter en lösning, en utväg, han vill nå fram men det går inte. Han har stenblock i vägen. Han bryter benen och armarna och han blir en klump och han sitter i elva timmar och spelar age of empires och han hatar varje millimeter av sig själv. På nätterna kan han inte somna: han svimmar istället. Han somnar klockan sex vaknar klockan åtta är vaken spelar datorspel spelar gitarr dricker sig full kommer hem och äter somnar vaknar klockan åtta med ångest måste spy kan inte spy och allt som finns är självhat självhat självhat.

Dagarna går och åren går och allting går förutom den här lilla pojken som borde blivit en man, han bara står och stampar på samma plats. Hans vänner flyttar och pluggar och går vidare i livet och han kan inte gå vidare, han vet inte hur han ska göra det. Hans ångest står honom upp i halsen och detta vet han om sig själv: han är en förlorare. Han har ingenting. Han kan inte betala skatt eftersom han inte har mer jobb än kontorsstädning fyra timmar varje vecka. Han har inte ens en gymnasieexamen.

Han har ingenting. Han är vilsen och stängd och han orkar inte prata längre. Han orkar inte ens skriva. Han orkar knappt spela gitarr. Han släpper inte in någon, inte en enda person får veta. En dag när hans sömnbrist får honom att svimma på toaletten kastar han in handduken, han säger: jag kan inte mer. Jag kan inte lösa mina problem. Han går till sjukhuset, pratar med en psykiatriker och han får ångestdämpande sömnpiller och det känns som en förlust, för honom är allt en förlust. Hans självhat vänder allt positivt till nederlag.

Sekunderna går och dagarna med dom. En kväll dricker han sin sedvanliga öl med samma gamla kompisar och han är tyst och han orkar inte mer. Han är ledsen och stängd och han kan inte se längre fram än tre sekunder, framtiden känns för avlägsen och oöverstiglig. Han vet allt han borde ta tag i, han vet att han måste men han orkar inte. Han är inte värd det. Han kan inte. Han kan bara dricka den där ölen, och nästa, och nästa, och bli full och åka hem och inte sova och fan, vad livet suger, men han sitter där iallafall. Han ska precis gå när hans gamla klasskompis travar in med några av sina vänner i släptåg. Det är en tjej som stirrar extra på honom och han pratar med henne men han är så stängd (och så ful och dålig och inte värd någonting alls överhuvudtaget någonsin förevigt amen) att han inte tänker på det närmare. Hela sitt liv har han tyckt illa om tvåsamhet, han har sett sina föräldrars förvisso kärleksfulla men ändå så otroligt inrutade äktenskap och tänkt att aldrig, aldrig, aldrig ska han vara så svag att han ska överlåta sig till någon annan på det sättet. Aldrig någonsin. Tvåsamhet kanske fungerar för andra, men aldrig någonsin för honom (och vem skulle förresten vilja vara med honom? Ingen ingen ingen väljer att vara med någon som varken kan äta eller sova, hans vardag fungerar inte med någon annans). När dom ska skiljas åt upptäcker han att dom stått i tjugo minuter och pillat med varandras händer. Trots att det är februari och kallt, både i Sverige och i honom, blir han varm.

Han stänger av allting, men när hans kompis skickar ett mms med en bild på den där tjejen som ler rakt in i mobilkameralinsen rämnar hans murar. Han ser suddigt, blir liksom vimmelkantig, och dom nästföljande åtta timmarna tittar han på den bilden minst en gång var tionde minut. Han vet hur fånigt det är, men kan ändå inte hålla sig från att göra det. När kompisen ringer och säger att han ska komma till j-klubben går han dit med sina vänner i släptåg. Det första han ser är hur den där jäkla tjejen kramar om sin vän hårt och viskar något i vännens öra. Sedan ler och dansar dom tillsammans och fan, vad hon är fin. Och snygg. Och världens bästa leende. Och hon ser ut som en som tar hand om. En sån som kramar om när omkramandet behövs. Som inte väjer för det som är tungt. Hans kompis kommer och hälsar och drar med honom till henne. Hon frågar något om hans band, han frågar något om hennes skola och han känner sig underlägsen. I jämförelse med henne är han ingenting. Ändå vågar han ta hennes hand. Ändå springer hon fram till honom precis innan hon ska gå och viskar hej förlåt jag ska gå snart kan inte jag bara få krama dig du är fin eh ja jag ska gå. Ändå kramas dom. Ändå förlängs kramen till kyss till hångel. Ändå byter dom nummer. Trots allt han är händer hon i honom.

En kväll blundar han och allt han ser är henne. Allt han tänker på numer kretsar kring henne och en full kväll råkar han säga det till sin vän och han säger: men jag vågar inte, tänk om hon inte vill? Tänk om hon inte känner samma sak? och han ringer kompisen som känner henne och han säger att fan, jag blir galen. Jag kollar på det där jäkla mmset varenda timme fortfarande, men det finns ju ingen chans att hon känner lika och när kompisen svarar att hörru, jag pratar om det här med henne varje dag och hon är så jävla nervös inför dig. Satsa för fan! vågar han inte lita på det, han vågar inte han kan inte han är ju inte värd det.

Det går några dagar innan han tar mod till sig och skriver ett sms: Hej, det skulle vara roligt att träffa dig ensam någon gång. Ska vi fika eller kanske ta en öl? och han vet ingenting om fjärilsstormarna det smset skapar i henne. Hon svarar att hon jättegärna vill göra det, men att hennes vän kommer och hälsar på henne dagen efter och stannar i en vecka. Den enda gången hon kan är ikväll och han tänker inte, han skriver bara: okej, jag är rätt nära din kompis där du är. Vi kan ju ta en öl om en timme? och hon jakar. Hon jakar och dom möts upp. Hon säger generat att hon glömt sin plånbok när hon åkte hemifrån sig till sin kompis, att hon inte hade trott att hon skulle behöva använda den. När dom kommer fram till krogen dom bestämt sig för och hon stapplande säger något om att hon ju inte kan köpa någonting, hon har ju inga pengar med sig, svarar han att han kan bjuda henne. Om du tycker att det känns jobbigt kan du ju bjuda igen sen, en annan gång? Sedan sätter dom sig ned och börjar prata om politik, musik och han har stängt av allt i honom som säger nej. Han vet att han inte borde våga det här, han vet att hon har kommit mycket längre i livet än honom. Han vet att han är feg och blyg. Han vet allt han har tänkt om tvåsamhet tidigare men hon sitter mittemot honom och suddar ut allt han dittills har lärt sig. Hon sitter mittemot honom och är så vacker att han knappt vågar se på henne. Han tittar på hennes panna, hennes hårtestar, hennes mun men aldrig ögonen för det är för mycket. I honom känns det som att allting börjar om och han vet inte varför, men den dagen, den andra mars tvåtusenelva, börjar hans liv om på nytt. Han får en ny chans. Han får många nya chanser.

När dom suttit där i timmar säger hon att oj, min sista buss går om typ tio minuter vi måste springa. Dom packar ihop alla sina saker och går snabbt, snabbt till hållplatsen. Dom håller varandras händer och vågar nästan inte titta på varandra. När dom är framme vid hållplatsen drar han henne försiktigt till sig och kramar henne med orden tack för ikväll, du är verkligen fin. Exakt samtidigt som han säger det säger hon samma ord och som på given signal söker deras läppar varandra och inte förrän bussen kommit och nästan gått slutar dom, hon hoppar in i bussen och vinkar och hon är fin och bra och fan vad han inte är värd det, egentligen. Han går från hållplatsen och undrar vad han ska göra nu och det går inte mer än två minuter innan han hinner få ett sms och det är från henne. Nästa steg han tar är lättare och han börjar gå med en oviss känsla av att allt har börjat om. Från och med nu kan allting börja om.

Efter det går det fort. Dom smsar varandra varje dag och en kväll, när hennes påhälsande vän är där, går han till klubben han vet att hon är på. Han drar med sig sin kompis N, går uppför trappan och han hatar den klubben men det första han ser är henne. Josefin. Han minns knappt vad som hänt när han går därifrån, han är för uppslukad av hennes tänder. Hennes ögon. Hennes röst. Hennes fina tankar. Hennes sätt att ta på honom. Hur hon ser ut när hon ser honom. N är tyst, han vet att han, Victor, måste få sin tid för eftertänksamhet innan han kan säga något. När tio minuter gått säger han: Vet du, N. Jag tror att jag älskar henne. Jag har bara druckit en öl så det är inte ens fyllesnack. Jag älskar henne. Fan. Jag älskar henne. Hon är nystarten jag har behövt i så jävla många år.

En natt, eller kanske har det hunnit bli morgon, frågar hon om han vill bli ihop med henne och han säger att han inte vill något hellre, men i sitt huvud bara undrar han om hon inte fattat att dom varit det så länge. Att dom började där på krogen den andra mars. Förstår hon inte att jag älskar henne? Känner hon inte likadant? Det enda han vet är hur viktig hon redan blivit för honom. För en månad sedan visste han inte att hon fanns och nu är hon det viktigaste han har. Hon fyller alla platser i honom som tidigare bara var hål och tomrum. Dom träffas varje dag; han behöver aldrig vara ensam längre. Varje morgon får han vakna bredvid henne och han känner sig pånyttfödd. Tre dagar efter ihop-frågan står dom i hennes hall, hon kör försiktigt ut honom eftersom hon måste skriva hemtenta, men det är så svårt att skiljas. Dom står och klappar varandras kinder i fem, tio, femton minuter och hon har bara t-shirt och trosor och aldrig någonsin har han sett någon så vacker som hon är precis just då. Han tänker att han inte tvivlat på henne en sekund. Att han är säker. Att han känner sig hemma. Att ingen har sett honom så fullständigt. Att han aldrig varit med om att någon frågar precis det han tänker på, att någon är så uppmärksam för hans skiftningar. Han tänker att han aldrig sett sin mamma le så stort som när han presenterade dom för varandra. Han tänker att han inte känner igen den trygga känslan som obemärkt flyttat in i honom. Att han aldrig varit med om att sakna någon sekunden efter att dom skiljts åt. Att hon ger henne allt han behöver. Han tänker allt det och han säger: josefin jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag gör det, jag älskar dig och han skiter i att man borde vänta, han skiter i att skydda sitt hjärta, han skiter i allt. Han blottar allt han är och hon svarar: victor jag älskar dig med jag älskar dig jag älskar dig du ger mig allt jag alltid sökt. Du är allt jag vill ha.

Månaderna går och blir till juni och dom sitter ihop, dom växer i varandra varje dag, det är det bästa bästa bästa han varit med om någonsin. Han är förälskad och kär och älskar på samma gång. Med henne är ingenting slentrian. Att sitta i soffan och äta chips med henne är det största han varit med om. Han kan se framtiden utan att känna sig liten och utan muskler. Med henne vet han. Han vet vem han är. Han vet vem han vill vara. Han har tagit sig ur sin bubbla och han äter och sover och han fungerar och ska till och med ta tag i sin gymnasieexamen. Han är ingen pojke längre. Han är glad och stolt och han är vuxen. Hon är allt. Han vill leva med henne alltid, alltid och det är slutet av juni och dom sitter på ett berg och tittar på havet när han säger:

josefin, jag vill gifta mig med dig. Jag har alltid förkastat tvåsamhetstanken, tänkt att den inte är för mig. Men jag vill gifta mig med dig. Jag vill ha barn och ett liv med dig. Jag vill gifta mig med dig. Inte precis nu, men om tre år. Om tre år gifter vi oss, okej? och sen lever vi tillsammans tills vi dör

och han har aldrig varit så säker på någonting som han är på henne.