534 (min största kärlek, forever) (och orden räcker inte till)

Det spelar ingen roll hur många andra som finns i mitt liv. Det spelar ingen roll hur mycket jag kommer att älska dom, det spelar ingen roll hur mycket jag anförtror dom. Dom kommer ändå aldrig vara störst, aldrig veta mest. Det finns ingen som någonsin kommer kunna ta din plats som min största kärlek, den enda jag helt säkert hundra procentigt kan veta kommer stanna kvar hos mig. Det finns ingen annan, bara du.

Det är så svårt att skriva om dig, att prata om dig. Jag har försökt så många gånger utan att någonsin lyckas. Jag kan inte beskriva det. Det vi har är större än mina ord, större än någons ord, större än allt, helt ogreppbart.

När vi träffades hade jag ingen. Tre veckor innan hade jag stått i mitt flickrum hos pappa med hjärtat under jorden, jag skrek till någon, jag vet inte vem, att nu måste det komma någon, vem som helst, för jag orkade inte bära allting helt ensam längre. Det var för mycket, min ork på väg att ta slut. Jag var desperat efter någon, vem som helst och tre veckor senare åkte jag till ett läger. När jag precis kommit dit var jag så jävla rädd, för tänk om jag skulle vara helt ensam hela lägret? Tänk om jag skulle se på alla andras leenden och känna hur tårar stockades i mig, tänk om det skulle bli så igen igen igen, tänk om jag alltid skulle vara ensam. Sedan hittade du mig eller jag dig, jag minns inte längre hur det gick till men jag minns hur ett band (i mitt huvud tänker jag att det är rött) knöt oss samman och resten av det lägret var jag inte utan dig längre än tio minuter, om det mot förmodan hände frågade alla efter dig. Det var så självklart: du och jag. Din hand i min, mitt hjärta tätt sammanflätat med ditt. Du fick veta mina innersta hemligheter, allt det jag svurit att aldrig berätta för någon berättade jag för dig. Jag var knappt rädd.

Min största kärlek i livet, det är du. Du med det långa fina håret, ditt skratt vilket är det bästa, din röst som är den klaraste. Dina livsfunderingar som är så stora, så kloka. Du som målar så fint, du som fotograferar så egensinnigt perfekt. Du som brinner för tonåringar. Du, min största kärlek för evigt evigt evigt. Du, den mest lojala av människor. Du som är min stadiga grund, min Petrus. Din famn vilken jag alltid får vila i, du som alltid alltid alltid lyssnar på mig. Du som kanske inte alltid förstår mig, du som kanske tycker att jag väljer fel ibland men som ändå står fastkilad vid min sida och inte ens behöver säga: här står jag för jag vet det redan, du gör det så tydligt.

Jag älskar dig.

Min största kärlek i livet. Mitt guld, min skatt, min eviga vän. Det vi har, det är något jag inte kan förklara men det är det största jag varit med om. Det är den totalt villkorslösa kärleken, den som aldrig någonsin kan dö, den som alltid alltid alltid lever. Det är vi. Det är du och jag. Det har alltid varit det och det kommer alltid vara så. Jag kommer vara tärna på ditt bröllop och det här är talet jag kommer att hålla då, när det än blir.

Hur mycket som än kommer emellan oss, hur mycket som än redan kommit emellan oss är vår relation det mest stadiga jag vet. Den är mina hörnstenar, den är orsaken till mitt mod. Din kärlek till mig är oöverträffbar och alla andra får ursäkta, alla som tror att dom älskar dig mest, men den som älskar dig mest av alla det är jag. Det är helt oberoende av vad du än gör. Riv mig blodig, knarka bort dig själv, döda någon, gör vad som helst..jag kommer aldrig sluta älska dig ändå.

Du är för evigt min allra största kärlek, min bästa vän och min syster. Dom här orden räcker inte för att beskriva hur mycket jag älskar dig och det starka starka starka bandet jag känner till dig. Jag är föralltid fastkedjad vid din sida.

Helt och fullt din

Josefin.