Jag försöker verkligen vara modig.
Jag försöker ta upp telefonen och slå in numret och säga
hej jag klarar inte av livet skulle behöva hjälp med att hantera allt som inte går att hantera,
ge mig någon som kan hjälpa mig att reda ut mitt inre,
det skulle jag behöva nu tack
men jag vågar inte
jag vågar inte
jag vågar vågar vågar inte
en gång tidigare har jag gått till en kurator
det slutade med att jag inte kunde erkänna hur det var på riktigt:
att jag inte ville leva, att jag varje natt önskade att det skulle vara sista gången jag somnade, att jag hoppades på att somna i badkaret och drukna där
jag kunde inte erkänna det utan sa bara något om att jag är lite stressadochsådär och sen gick jag aldrig dit mer för jag fick inget ut av det
jag vågar inte
jag vågar inte ringa dit,
jag vågar inte säga hur det är på riktigt
jag vågar inte så jag skriver i mitt block att nej, det har inte hänt någon olycka
non, il n'y a pas d'accident
och hoppas att det ska bli min sanning.
3 kommentarer:
Du skriver så viktigt och vackert, och att läsa din blogg berikar min vardag.
Om jag ska gå efter det du skriver på din blogg, så går vi igenom ungefär samma saker vid ungefär samma tillfälle. Det är så mycket jag skulle vilja skriva, men skulle jag skriva allt jag vill säga i denna kommentar så skulle det sluta som en roman, nästan.
Nu blir det här alldeles slarvigt och illa skrivet, men jag blir bara så fascinerad över att vi verkar känna så oerhört lika.
Tack.
Jag älskar hur du skriver. Hu du sätter ord på känslor.
Jag hoppas att det är okej att jag länkar till dig, med ett utrag ur ett blogginlägg.
Kram i natten.
Skicka en kommentar