80

kväll och minnena:

gråten skriken förtvivlan
att vara elva år och sitta i ett badkar med vatten till anklarna och det är kallt och jag fryser och porslin krossas och jag biter mig i läppen för att inte skrika rakt ut, biter så hårt att jag börjar blöda och det är kallt och jag fryser och vatten till bara fotknölarna och så går det inte att hejda, det går inte att bita hårdare och jag skriker skriker skriker för där utanför dörren slås mitt liv i tusen bitar samtidigt som tallrik efter tallrik träffar tak golv väggar och någon kommer in och undrar varför jag skriker och jag blundar och håller för öronen och här blir det svart och en hand mot min kind och vatten till anklarna och inga kläder på min kropp och kinden svider och är röd och jag tittar ned och jag gråter och orden i öronen att josefin du förstår väl själv att det blir så där när du är så besvärlig josefin jag vill dig bara väl

och där och då går livet totalt sönder trots att jag i elva år försökt hålla ihop det, desperat försökt laga allting, husen familjen livet mig själv, men där på golvet i huset ligger jag och tusentals skärvor och jag finner ingen anledning till att fortsätta andas för vad har man för anledning att leva när ingen jävel älskar en och jag ligger där och jag blundar och förtränger sakta dom senaste timmarna dagarna veckorna för att slippa tänka på det som skett, såsom jag alltid gör, förtränger hela mitt liv och

jag är elva år och kan för mycket om skrik slagsmål otrohetsanklagelser slag porslin som krossar dörrar och liv och ilska som krossar garderober kylskåp och jag vet inte vems ilskan är, om den är min eller någon annans, och jag vet inte vad som händer jag vet bara att vi köper nytt porslin oftare än vad som kan vara normalt och

jag är elva år och hatar att sova borta för jag vet inte om huset står kvar om mamma bor kvar om pappa kanske har stuckit när jag kommer hem, vet inte om jag kanske kommer hem till en ensamstående förälder eller om mamma har blåmärken placerade på ställen som inte kan orsakas av att ramla i trappan eller om pappa gråter och

jag är elva år och varje morgon när jag vaknar springer jag till mina föräldrars sovrum och kontrollerar att dom båda är där, att dom är kvar och vid varje morgon middag kväll lyssnar jag till skriken slagen

dom timslånga bråken om vem som la saxen där den inte ska ligga eller om plasten ska slängas i hinken eller i påsen och stolar förstör väggar och

jag är elva år och så jävla rädd för slagen skriken förtvivlan som står mig upp i halsen, och jag är elva år och livet går sönder likt porslin som kastas mot väggar och

jag är elva år och förtränger hela mitt liv och

när jag är sexton år kommer elvaårshändelsen tillbaka och jag gråter i en vecka, gråter gråter gråter och bestämmer mig för att aldrig någonsin se tillbaka på mitt liv och aldrig någonsin mer minnas det jag förträngt och

det är ett löfte jag håller