Jag har ingen förmåga att släppa saker,
kan bli ledsen för saker som skedde för sex år sen, tio år sen, femton år sen,
händelser som ligger i mitt förflutna är ständigt aktuella och jag har aldrig lärt mig att gå vidare,
aldrig lärt mig att släppa taget och se framåt,
lever alltid i nuet men det gamla är ständigt aktuellt,
men ibland lyckas jag,
ibland släpper jag problem,
ibland tänker jag att jag har fel, jag behöver inte älta och vara ledsen,
man behöver inte jämföra allting hela tiden,
livet är inte en tävling hur mycket det än kan kännas så ibland,
och idag tänker jag på min framtid och den är fanimig ljus
jag har en bestämd känsla av att det värsta ligger bakom,
det värsta har jag redan klarat och bara för att jag varit olycklig så stora delar av mitt förflutna behöver inte min framtid vara olycklig,
allt kan bli ganska bra,
i en stad jag faktiskt trivs i med en man jag älskar
(och här måste jag pausa för en parentes som jag kopplar lös från all min cynism och skriver
min man som jag älskar,
i förrgår pratade vi om namn på barn och hur vi vill att en familj ska se ut och vara, med en tyst överrenskommelse att vi ska kämpa allt vi kan för att kunna skapa den familjen tillsammans)
med ett arbete jag brinner för, en vardag som gör mig lycklig,
allt det kan bli mitt, det kommer bli mitt
jag kommer att vara lycklig.
2 kommentarer:
Känslan av att man kommer att bli lycklig, att man har det bästa av livet framför sig, är nog den finaste känslan som finns.
sv: Jag tycker att du har jätterätt. För mig känns de problemen så himla stora bara, och idag när en klasskamrat sade "åh, jag vet inte vad jag ska göra, jag är så jävla trött och jag vill bara köpa en massa choklad och äta, men jag ska inte göra det, och tänk på alla i Afrika..", och så vidare, och då tänkte jag bara Nej. Det kändes inte alls som rätt sätt att tänka på de som har det sämre än oss, att man inte ska få äta choklad när det är det man känner att man vill.
Det var nog egentligen mer.. smått jag tänkte. Men man kan ju inte bara tänka smått, för det stora finns ju alltid där.
Jag håller med dig, i alla fall! Helt och fullt.
sv 2: Jag skulle inte heller orka. Jag hoppas att det löser sig, fina du.
Skicka en kommentar