Jag kan inte heller förklara hur mycket jag längtar till staden som ska bli vår:
ett nytt liv som vi själva får skapa, egna rutiner som är på riktigt, en vardag där vi varje kväll somnar i vår säng i vår lägenhet,
en vardag där vi får träffas varje dag utan någon ångest över att behöva åka hem:
att bo tillsammans, lösa vardagsproblemen tillsammans, äta en stressig frukost och sen hasta iväg till olika skolor och en snabb puss och vi ses i eftermiddag,
jag längtar så väldigt mycket efter det,
inte bara för att det kommer att bli fantastiskt att få bo med honom, att få skapa ett eget liv, utan också för att slippa det tunga i att så ständigt ha ångest över att jag bordebordeborde åka hem, utan att behöva vara ledsen på bussen, utan att behöva vilja smälla i dörren det första jag gör för mamma tittar på mig och suckar suckar suckar,
jag längtar lika mycket bort härifrån som jag längtar till det nya livet, den nya staden,
det som ska bli hem.
1 kommentar:
Åh jag med, jag med, jag med!
Åh vad jag hoppas för allt i världen att vi hamnar i samma stad!
Jag tycker också av någon anledning att det kommer vara fint att bo någon annanstans så att jag får längta hem lite, för jag har ändå typ världens bästa hem, så att jag inser det på något vis.
Skicka en kommentar