262

Rensar rummet;
vill få bort tonårstankarna så jag river ut alla lådor för att hitta alla anteckningsböcker jag någonsin gråtit i, alla bilder jag någonsin tryckt mot bröstet när luften inte hittat dit och jag återvänder:

femton år, sena nätter och istället för sömn:
ord i anteckningsböcker, jogga på stället, duscha kallt och hett omvartannat och:

det enda jag vill är att någon ska stanna upp och bara krama mig lite, se under skratten, varför förstår ingen att jag inte skrattar från hjärtat utan av tvång, för att man ska, varför förstår ingen det, dom måste ju höra att jag alltid skrattar lite, lite för länge, dom måste ju göra det varför bryr sig ingen varför går det inte att älska mig

sak jag aldrig ska göra:
väga över femtio kilo
sak jag ska göra (så snart som möjligt):
sluta leva.

MAMMA JAG FÖRSÖKER JU SÅ MYCKET SOM JAG KAN MEN DET RÄCKER ALDRIG FÖR DIG DET RÄCKER ALDRIG ALDRIG ALDRIG FY FAN VAD JAG HATAR DIG MAMMA HÖR DU DET JAG HAAATAAAR DIG men allt jag vill är att du ska älska mig

varför varför varför är jag så feg, att dö är allt jag vill, längtar, trånar efter trots att det skrämmer mig som fan för om det finns en himmel och ett helvete kommer jag hamna där det brinner men allt, allt, allt är bättre än det här, det här är värre än helvetet jag lovar, jag vill bara dö, jag vill bara bara det så varför vågar jag då inte, vad håller mig kvar där jag inte vill vara, måste klippa alla band så mitt hjärta får sluta slå någon gång

JAG ORKAR INTE MER JAG ORKAR INTE MER JAG ORKAR INTE MER JAG ORKAR INTE MER

jag har blivit så jävla fet.

och jag läser allt det och gråter,
gråter för:
hon som skrev det såg allt i svart, hon som skrev det föll ihop av ångest och det är så jävla sorgligt att det tillåts vara så, att ingen har tid att se men mest gråter jag för:
hon dog inte, hon överlevde och blev till mitt jag och hur ledsen jag än blir är jag aldrig mer så ledsen som då, hon som blev jag blev det här:

skrattar från hjärtat och äter chips och godis fem dagar i rad och skriker FUCK YOU åt matångesten och jag är en hel del kilo över dom där femtio och min pojkvän klappar mig på magen och säger att jag är så fin nu när jag inte är underviktig och jag svarar hell yeah i am och visserligen känner jag JAG ORKAR INTE MER men jag orkar, jag orkar alltid och mina vänner ser mig, hjälper mig, finns här för mig och mamma älskar mig fortfarande inte men det finns en mamma i mitt liv som visserligen inte är min och som visserligen aldrig ersätter det stora tomma hålet där min mammas kärlek borde vara, men det är en mamma som önskar att jag ska komma till henne, en mamma som tittar på mig med ömhet, en mamma som pratar med mig, skrattar med mig och jag

tror jag mår ganska bra,
and god knows i deserve this och javisst jag kommer nog aldrig att vara lycklig men att vara glad räcker, att inte alltid vara så bottenlöst ledsen, att lära sig släppa:

jag tror jag äntligen, äntligen har gjort det och jag tror att jag
mår
ganska
bra

och det enda jag har att säga om det är:

FY FAN VAD JÄVLA SKÖNT!