267

Jag har varit rädd så många gånger. Stått med skrik i öronen och bara väntat. Vetat att nu kommer det. Nu kommer det. Nu kommer slaget. Velat springa och gömma mig bakom gardinen, velat slå tillbaka, velat rymma men inte kunnat för det finns ingenting som förlamar så mycket som rädsla. Skrik i öronen som sprider sig till hjärnan, benen och slutligen hjärtat. Slagen som visserligen träffar kroppen men som mer än något annat präntar in rädsla i allt det som är jag.

Och jag har stått där så många gånger med skrik i öronen och rädsla i hjärtat, stått och väntat och vetat att nu kommer det och det har alltid kommit. Varje gång har min rädsla bekräftats. Varje gång har slaget fastnat i hjärtat. Varje gång lite hårdare. Varje gång lite mer.

Och varje gång vi bråkar väntar jag på det. Hela kroppen väntar och jag vill bara skrika gör det, gör det så slipper jag vara rädd. Slå mig, slå mig blodig, gör det, jag förtjänar det, slå mig nu med en gång.

Han kommer aldrig att slå mig och jag kommer alltid vänta på det. Kommer alltid frukta det. Kommer alltid vilja skrika men så slå mig då!