onsdag 14 april 2010

282

Svampen i mitt underliv fortsätter att frodas och i måndags var min kille på ungdomsmottagningen för att kolla om det kan vara så att vi skickar det fram och tillbaka mellan varandra. Barnmorskan sa bara att det är onödigt att kolla honom för svamp brukar inte smitta, och killar får det väldigt sällan. Detta trots att han berättat min tårdrypande historia (inte riktigt, men jag har iallafall gråtit hundra gånger på grund av det) om att jag har haft svamp sen i november och gör allt rätt men ändå inte blir av med den och att han sa men ni kan ju kolla mig ändå, bara ifall att. Men då hette det att dom ändå inte skulle behandla honom så det var helt i onödan, det där.

Jahopp.
Tack så jävla mycket för det då.

(Speciellt eftersom den här förbannade undersökningen varit orsak till jag-vet-inte-hur-många bråk. Han tyckte att det var skitjobbigt att ens tänka på att göra den, jag tyckte att han var skitlöjlig som inte ens kan överväga det när jag varit där ett hundratal gånger och visat upp mitt underliv, han tyckte att det var en annan sak, jag tyckte absolut inte att det var en annan sak och att han skulle kunna göra det där för mig med tanke på hur jäkla mycket problem jag har haft, han mumlade något, jag sa att jag inte tänker ha någon form av sex förrän han kollar upp sig, han sa att han skulle ringa, jag frågade honom om han tänker ringa någon gång, han sa att han behöver tid, jag började skratta/gråta och undrade hur mycket mer tid man kan behöva när man haft 3 månader att vänja sig vid tanken från det att jag frågade för första gången, han tyckte att jag var oförstående och ostöttande, jag tyckte att han varit oförstående och ostöttande..ja, ni fattar.)

Idag ska jag till en doktor.
Hon är väldigt nära vän med min mamma och jag tyckte att det var obehagligt att gå dit och prata om p-piller.
VAD JÄVLA KUL.

2 kommentarer:

Hanna sa...

Gud vad irriterande! Vad äckligt STÖRANDE att det inte verkar finnas någon lösning!
Jag hoppas att det går bra hos doktorn.

Euthanasie sa...

Hej, Josefin.
Här kan vi kalla mig Euthanasie. Det betyder dödshjälp på franska.

Jag är femton år, femton förvirrade år. Snart fyller jag sexton. Jag hoppas på att det löser upp ångesten, som i ett trollslag, fast jag vet att det inte gör det.

Idag har jag läst igenom hela din ångestdagbok.
Och jag tycker att jag känner igen mig alldeles för mycket i den.
Det känns på ett sätt bra - det finns trots allt en som förstår.
Det känns också negativt - att se allt svart på vitt, hur dåligt man egentligen mår.
Ville bara säga att jag tycker att du är otroligt stark. Ta hand om dig. Puss.