605 (superlångt inlägg)

Allt som hände när jag inte skrev:

4/11

Jag gråter när vi lägger på för han är så långt borta. Han är hård och kall och fräser och jag vet varför han gör så jag vet exakt exakt varför han gör det men jag undrar om han vet det själv

sen kommer han hit och jag får svaret:

- jag behandlar dig dåligt just nu josefin, den enda anledningen till att vi funkat dom senaste veckorna har varit för att du har anpassat dig

- ja. så är det. skönt att du också ser det.

- ja, men jag vet inte om jag kan förändra det. jag vet inte hur man gör, jag vet inte vad jag vill, jag vill inget och jag vill allt och fan, jag älskar dig men jag tror fortfarande inte på tvåsamhet

och jag går sönder för jag kommer aldrig kunna räcka till för honom

10/11

Jag undrar varför jag fungerar så. Allt eller inget. Svart eller vitt. I min värld existerar inga gråskalor. Jag vill umgås varje minut eller inte alls. Ser jag en serie existerar inga andra, jag ser hellre om min series avsnitt sju gånger i rad än att låta något annat komma in. Jag diskar efter varje gång jag ätit i en vecka för att följande två veckor inte diska alls. Jag pluggar 16 timmar om dagen eller inget. Allting är så. Hela min värld. Antingen eller. Extremer åt båda hållen. Samtidigt är jag så uttråkande timid och tam. Jag beskrivs som "sävlig". Jag önskar så desperat att jag inte fanns.

12/11

Han är i stan men ringer inte mig han ringer inte mig varför ringer han inte mig

13/11

Jag hittar honom utanför min dörr när jag ska hämta posten. Förvånat frågar jag honom varför han inte ringt på, varför han inte kommit in. Han är liten. Liten i rösten och liten i kroppen och jag vill bara krama och säga att snälla var inte rädd, var inte rädd för mig jag vill dig inget illa

och sen världen som går sönder:

- jag vill ha en paus, jag måste få tänka, jag vet inte vad jag ska göra

- okej, men om det tar slut så är det bara en omformation på vår relation, bara så du vet

och jag vet inte kan inte skriva någonting för det värker i hela mig hela jävla jag gör så ont för fan det är inte rättvist, det är inte rättvist, fattar ni att det inte är rättvist. Jag VET att han älskar mig men är rädd för att släppa någon inpå livet och det är allt, det är hela problemet. Att han tror att livet måste vara hemskt och därför skjuter bort alla som försöker motbevisa honom.

Jag lovar att han får duscha hemma hos mig medan jag åker till festen jag ska på, vi kramas i tio minuter och han viskar du är så fin in i mitt snagg. När jag kommer hem har han lämnat en lapp på mitt golv:

Du är verkligen världens bästa. Du har ett fint hjärta och är så klok och vettig. Allt kommer att bli bra

och jag tänker om du bara vågade lite skulle allt kanske kunna bli bra för dig med

23/11

Jag fyller år imorgon och han skickar sms som gör ont och har glömt att jag fyller år imorgon.

29/11

Allting jag attraheras av kan sammanfattas i en person. Victor. Victor Victor Victor. Någon med en jävligt olycklig sida, som är öppen men kritisk, som kan ha nagellack, som skrattar i falsett och jag tänker fan. Fan, för jag tror inte att han vill ha mig längre.

29/11 (igen)

Han ringer mig med sorgsen röst, säger att han mår sådär och när jag ber honom att gå djupare in på det skjuter han det sig ifrån det, äsch det är ingenting nej jag lovar det är verkligen ingenting. Kapitlet Victor är långt och komplicerat och det måste censureras här. Jag kan rea ut min egen själ, men inte hans. Det jag kan säga är att jag pratade länge, länge med min kära K som också känner honom. Hon såg på mig med dysterhet och sa att någon borde tvångsinlagt honom för längesedan. Att det inte finns något hopp. Inget hopp. Och jag älskar honom så.

6/12

För första gången på en hel vecka tar jag mig ut ur lägenheten. Jag kämpar mig till ica nära:t, där allt är superdyrt och man skäms över att köpa godis/chips/glass för personalen känner igen en. Luften tvingas in i min mun; blåsten andas åt mig. Jag slås av en överväldigande hemlängtan och låtsas förvirras av det. Jag står på platsen som är mitt hem mer än någon annan plats varit. Inte bara staden, utan platsen. Precis just där innan korsningen. Trähus och den minsta tänkbara parken där stadsdelens alla fyllon kommer på utflykt. Studenter som cyklar, barn på väg hem från skolan. Jag trivdes i min förra lägenhet också, men stadsdelen var tom på liv. Här andas jag ut samtidigt som ordet hemma liksom stämplas rakt in i mitt bröst. Precis där står jag och jag längtar hem utmattande mycket men egentligen vet jag EGENTLIGEN vet jag att det är honom jag längtar efter.

10/12

Hela november försvann i en sjukdimma. Den jagade mig till pappas lägenhet där jag smärtsamt tvingades inse igen igen att pappa aldrig kommer vara just precis det. Han är en person men ingen förälder och jag undrar i vem av oss det gör mest ont. Veckan efter min födelsedags/sjukvisit hos pappa kom hela hysteriska familjen (inklusive morbror, exklusive mormor och morfar) till min stad. Dagarna innan fyllde jag med telefonsamtal där jag försökte förklara att jag är sjuk, att jag sover hela tiden och inte kommer vara en bra värdinna. Att jag inte orkar göra massa saker. En tripp till skolan för att träffa studievägledaren gjorde mig så fullständigt utmattad att jag sen sov efterföljande eftermiddag, kväll samt natt. Desperata samtal i syfte att få förståelse. En subtilt men högljudd vädjan om att låta mig vara som mötte stängda öron. Dom kom ändå, så klart. Med stora paket (vilka jag är mycket tacksam över) och skrik in i hjärnan, jagandes min tacksamhet och kärlek. Och jag orkar inte. Jag orkar inte ha den här familjen.

Jag är egentligen så trött på att skriva om min familj. Jag är så trött på att skriva om min kropp som faller samman. Jag är så trött på att skriva om att inte ha några pengar. Jag är så trött på att skriva om att vara ledsen. Jag är så trött på att skriva om att missa allting på grund av en sjukdom. Jag är så trött på att skriva om att hata sig själv. Jag är så trött på att skriva om en Victor som försvinner bort från allt (livet sig själv mig mig mig). Jag är så trött. Jag är så fullständigt outhärdligt trött. Jag vill inte längre. Jag vill inte ha det här livet som tvingar mig att skriva allt i svart. Jag vill inte skylla ifrån mig. Jag vill inte vara jag. Jag vill inte vara personen som skriver en blogg om allt det svarta. Jag vill inte vara personen som börjat varje mening i detta stycke med ordet jag. Jag vill inte vandra världens alla gator i mina skor. Jag vill inte ta mina mediciner. Jag vill inte undra om jag är fin. Jag vill inte strunta i att tänka på framtiden eftersom jag vet att den är för stor för farlig. Jag vill inte leva i en tid som bereder mig att misslyckas i den. Jag vill inte.

13/12

Jag ser den här scenen för tusende gången:

och jag känner ingenting för Brittany och Santana men ändå gråter jag tills mina ögon är rödsprängda, precis som varje gång gråter gråter gråter jag

och jag undrar

jag undrar när jag ska våga berätta för henne vad som pågick i mig alla dom där åren och jag undrar när jag ska bli tillräckligt fri från frikyrkobojorna för att våga berätta för människor jag vet inte bryr sig

och jag gråter för det är ingen stor grej, inte egentligen, men i mig växer det och jag hatar mig själv, jag hatar mig själv så jävla mycket för att jag är så feg att jag inte kan berätta för min bästa vän att jag varit elak mot henne som försvarsmekanism, jag hatar mig själv för att jag inte kan acceptera mig själv samtidigt som jag skriker för andras rättigheter

och jag tänker på det här:

högstadiet och alla tjejer i min klass var kära i vikarien David. Han körde en ljusblå volkswagen och var liksom..19 och rätt snygg

alla tjejer var kära i honom och jag längtade också alltid efter en vikarie men hon hette inte David

och sen det långa kapitlet då jag fick min första pojkvän men bara kunde prata om henne, S, och han som blev ledsen för att han aldrig var nummer ett. Hur mina fingrar darrade när jag satt på tåget mot henne, hur hela min mage vändes utochin när vi äntligenäntligen kramades, hur vi sov i samma säng och jag bara ville närmre, hur jag lekte med hennes hår och önskade att jag kunde vara med henne alltid, hur jag såg min framtid i hennes ögon

hur hon var min första kärlek och första vän och hur jag inte förstod skillnaden och hur jag lurade mig själv att tro att jag inte var så fel som dom sa i kyrkan

hur ont det gjorde i mig när hon kysste min pojkväns bästa vän: hur jag önskade att det skulle göra ont i henne också: hur ont det gjorde i mig när hon sa att hon var glad över mitt och hans förhållande

hela det långa kapitlet: tre år av undertryckt trånande samtidigt som min klass alltid sa homoskämt om mig

och så gymnasiet och jag sa nåt om en tjej jag sett som jag ville hångla upp och alla runtomkring blev tysta och jag sa att men sånt tänker ju alla, ni vågar bara inte erkänna det, jag är straight jag är straight JAG ÄR STRAIGHT, men dom tänkte inte så för dom var faktiskt straight

och homoskämten som aldrig någonsin tog slut och det präntades in att det är fel att det är fel att det är fel och även om jag aldrig trodde på det så visste jag att jag var fel.

14/12

Jag vill byta ut mig själv. Det är ingen hemlighet, alla vet om det. Jag vill inte vara jag. Det är ett faktum jag desperat vill tatuera över hela mig för jag vet inte vad jag ska göra med det. Det är vad jag vill mer än något och det enda jag aldrig kommer kunna göra. Jag är hopplöst jag. Jag är onödig och awkward. Jag har inte tillräckligt fina kläder, lyssnar inte på tillräckligt bra musik, har dålig filmsmak, läser för lite, är för oambitiös, äter dåligt. Listan fortsätter in i evigheten. Jag vet ingenting bra om mig. Jag vet ingenting, ingenting, ingenting bra om mig. Därför vill jag byta ut mig. Jag ser ingen framtid i den här kroppen, med den här själen hjärtat hjärnan.

17/12

Jag skriver ett långt brev till Victor (som jag fortfarande inte riktigt pratar med). Det handlar om att växa upp och ta ansvar. Det handlar om min bottenlösa kärlek till honom. Det handlar om att se framåt med glädje och ge sig själv en ärlig chans att bli glad. I det skriver jag att jag tror att alla kan bli glada, stabila och tillfredsställda och jag vill bara hånskratta åt mina egna ord för jag tror ju inte alls på det. Jag tror inte på det för mig. Jag tror inte att jag kan bli glad, stabil och tillfredsställd. Jag tror att det här är livet såsom det är. Det har ALLTID ALLTID ALLTID varit såhär och varför skulle det ändras? Ett liv som från början varit fyllt av kaos vet inget annat.

Det värsta är att det inte är bara mig det rör. Jag tror det om honom också. Det är det värsta, värsta, värsta och jag fylls av självhat av att bara snudda vid tanken men den här hösten, det här livet, handlar om att vara rotlöst ärlig och det är sanningen: jag tror inte att han kommer bli glad, någonsin. Jag tror att han kommer att fortsätta fälla krokben för sig själv. Jag tror att han kommer att växa upp och bli precis lika rastlöst olycklig som min pappa. Det värsta, värsta, värsta. Jag älskar honom uppslitande mycket och jag ser inget hopp för honom. Jag avskyr mig själv för det.

18/12

Går på julfest i favoritkollektivet, drar in min lesbiska kompis i ett rum och låser dörren. Öppnar munnen men ingenting händer. Öppnar munnen igen och jag berättar allt. En förlösande första gång, ett första erkännande. Hon säger fuck them all och kramar mig hårt

senare på kvällen berättar jag för E, hon svarar bara haha jag vet?

och trots att jag igen igen råkar dricka en öl för mycket liksom flyger jag hem. Allting blir så mycket enklare om man bara är ärlig.

När jag sitter i kollektivtrafiken ser jag honom: det där håret dom armarna. Jag smyger fram, sätter mig bredvid och viskar ett hej. Han är fullare än jag någonsin sett honom. Han smeker min tumme och viskar: jag vill dig bara väl. Det är därför. Jag vill dig bara väl. Jag går av och väntar på gråten, den borde komma, det borde göra ont men det gör inte ont. Det gör inte ont alls. Jag vet varför han inte kan. Jag vet att han älskar mig. Jag vet att varje andetag han tar bara är en väntan på döden.

18/12

Jag undrar vad det är för gift jag planterat i mig själv. Varför jag är sådan här.

19/12

Mest av allt undrar jag hur jag lyckats få så fina relationer när jag ser mig själv med så svarta ögon. Dom säger att ingen kan älska en om man inte älskar sig själv, men det är inte sant. Jag har många som älskar mig. Jag tänker inte gå in på varför då det bara kommer få mig att ifrågasätta kärleken jag ändå får. Min poäng är att jag inte älskar mig. Jag känner ingen kärlek för mig. Ingen alls. Ändå har jag människor som älskar mig. Är jag manipulativ eller har jag bara råkat få världens mest lojala människor som mina vänner?

29/12

Jag är inte färdig med honom. Jag kommer aldrig att vara färdig med honom.

Jag är bara färdig med honom på..det viset. Jag orkar inte ha honom som min. Jag orkar inte ta det ansvaret. Jag borde vara uppslitande ledsen men jag är mest lättad. Vi är vänner, bra vänner, bästa vänner, och det känns rätt. Det är konstigt för han har varit min största (besvarade) kärlek. Ingen har fått mig att nå sådana höjder. Ingen har älskat mig så.

Jag har aldrig trott på kärlek som händer samtidigt som ögonen möts. Aldrig någonsin, men med honom var det så. Vi rusade framåt i ultrarapid. Jag blev förälskad då han skakade min hand och sa sitt namn, kär första gången vi sågs ensamma och jag visste att jag älskade honom den fjärde gången han sov hos mig. Det var explosivt och jag har aldrig upplevt något större. Aldrig upplevt något renare. Med honom var allt enkelt och jag borde kliva ur det här tåget i bitterhet, men jag kan inte det för jag vet att ingenting handlar om något vi gjort fel. Jag vet att vi hade varit ihop alltid alltid alltid om han bara hade varit frisk. Det finns ingen att skylla på. Han behöver mig på ett annat sätt än som flickvän och jag orkar inte ta flickvänsansvaret, det är för tungt. Det är för tungt. Jag känner ingen sorg. Jag är glad att vår relation fick vara ren och fri från anklagelser. Jag är glad över honom för utan honom hade jag inte vågat se ut över fälten, havet, jag hade aldrig vågat se stjärnorna utan honom. Jag kliver ur det här och jag vet att jag gjorde vad jag kunde men att det inte gick. Att han älskat mig nog för att ge allt han tycker är fel en chans. Att han inte längre vågar, men att han vågade en gång och att det är en kärleksförklaring som räcker tillräckligt långt.

Ingenting är någons fel. Jag önskar honom allt det bästa i livet. Allt, allt, allt det bästa. Jag önskar honom guld och gröna skogar. Jag önskar honom öppenhet. Jag önskar desperat att han ska våga låta människor komma läskigt nära. Jag önskar oss livslång vänskap.

Men var jag än åker, vems skor jag än tar på mig kommer detta alltid vara heligt för mig:

Jag tror inte på att kärlek gör en människa lycklig. Men jag vet vad vi har. Jag vet vad vi haft. Vad som än händer kommer det alltid, alltid, alltid vara heligt för mig. Med honom fick jag..inte allt, men honom. Och det räcker.

Jag kommer alltid att vara hans vän.

12/1

Träffar en kompis och fikar. Hon är ihop med en kille som spelar i samma band som Victor och dom sågs på nyår (hon och Victor alltså). Hon berättar att han hade börjat prata om mig, frågat hur det var med mig och sen sagt:

- jag älskar henne fortfarande. Det handlar inte om det. Jag älskar henne och jag fortfarande är kär. Jag kan bara inte. Jag tror att hon kan vara gladare utan mig som sin pojkvän och jag tror inte på tvåsamhet som institution. Men jag kommer alltid att älska henne. Jag kommer alltid att älska henne, var så säker.

när hon berättar det faller det som en sten från mitt bröst. Jag har vetat det hela tiden, men det är skönt att få det bekräftat. Han älskar mig. Jag kan aldrig förändra honom och jag är lättare utan det omfattande Victor-ansvaret. Jag blir inte desperat, vill inte ringa och fråga vad i helvete det är som är fel på honom, varför han inte bara kan vara med mig om han älskar mig. Jag vill låta allting vara. Jag vill bevara det där heliga i mig, i mitt hjärta, och aldrig låta det förändras.

Jag älskar honom också, men inte så. Aldrig mer så

och jag är faktiskt okej med det.

23/1

Jag är ledsen att jag lät det gå så lång tid innan jag berättade det här för er. Jag var tvungen att ta det i mig själv, i mitt eget huvud. Jag hoppas också att ni förstår att jag inte känner någon sorg över vad som hänt. Victor är psykiskt sjuk och därför stänger han in sig i sitt huvud. Han stänger ute alla som försöker komma nära. Jag har fått höra mer än någon annan. Till mig har han berättat hemligheter ingen annan fått höra. Till mig har han varit bekväm nog att komma när han har varit panisk och till mig har han viskat att han fortfarande vill dö. Jag tänker inte berätta hans historia, det är fel, men alla har svikit Victor. Alla han sträckt ut händerna till har svikit honom. Det är hemskt och därför kan han inte lita på mig. Jag förstår honom. I allt han gör förstår jag honom.

För mig känns det så oerhört skönt att vårt förhållande fick vara vackert och fint från början till slut. Att ingen har svikit den andre. Att vi båda vet att vi älskar varandra och det som varit. Att vi som par är över men att vi som vänner finns kvar. Det känns bra i mig.

Jag är också väldigt stolt över mig själv. Nog för att varje historia är sin egen och att det därför inte går att göra några jämförelser, men jag har vuxit så mycket. Trots all mitt självhat så har jag vuxit i mig själv och blivit en större person. Självklart har jag varit väldigt, väldigt ledsen över att jag och Victor inte kunde vara för alltid och alltid och alltid när jag vet att det hade gått om han inte varit så sjuk, men jag har genom hela processen hållit mig någorlunda sansad och logisk. Jag ser det fina i att kunna gå ur ett förhållande som borde varit så mycket längre än det blev men att vara tacksam över det som ändå var. Jag är tacksam för allt han lärt mig, för att han hjälpte mig att ta ansvar över mitt eget liv när jag fastnat i stackars mig-spiralen. Jag är tacksam för att ha fått komma honom så nära. Jag är tacksam för att alla kvällar nätter dagar jag fått ligga bredvid. Det finns ingen vrede, bara tacksamhet över det som varit och en stillsam insikt om att det inte blir mer. Förra gången ett förhållande tog slut kunde jag inte ta det såhär. Nu är jag mer jordad i mig själv, jag vet att jag har ben att stå på och att benen är mina. Jag vet vad jag har. Jag kan mer om mig själv.

Och jag har ju inte förlorat honom. Inte egentligen. Därför är det enkelt. Jag väntar hela tiden på slagen, på den stora stora sorgen som borde komma men den kommer inte. Jag är lättad och glad i det här beslutet. Det känns bra i mig.

603

Jag läste inte min förra kurs. Jag var för sjuk och istället för att gå på föreläsningar låg jag i min säng och trodde att jag skulle dö. För att fortsätta få pengar från csn måste jag fixa så att jag får reducerad studietakt (orkar inte förklara vad det är) och jag har tagit första steget i det fixandet men orkar inte ta nästa. Orkar inte heller gå in på csn:s hemsida och lämna studieförsäkran för den här terminen.

Idag började min vårtermin, men jag trodde att det var på måndag den började så jag var inte där. Och jag orkar inte köpa kurslitteratur och kompendium och vara duktig. Jag orkar inte. Jag älskar min utbildning och jag SKA gå färdigt den men just nu bara orkar jag inte. Jag vill ta en paus från allt.

Min kropp mår dåligt och igår åt jag chips till middag. Den mår sämre idag. Jag kan inte ta hand om mig själv.

Jag har inte hämtat posten på över en månad. Mitt postfack är fem meter från min dörr.

Jag sover skitdåligt.

Folk säger att man ska se positivt på livet och tillåta sig själv att vara glad. Jag vet inte hur man gör det. Jag får ångest för dom allra minsta sakerna och jag är patetisk, patetisk, patetisk.

596

Jag gillar inte Coldplay. Egentligen vet jag inte varför, för kombinationen smörigt + storslaget är en kombination mitt guilty pleasure-hjärta älskar, men Coldplay, nä, det går bara inte. Jag känner mig totalt likgiltig inför Chris Martins falsett, stråkarna rör mig inte alls. Trots det blev 50 sekunder, kanske mindre, av en låt, mitt soundtrack vintern 2008.

Det var en kall och hård vinter i mig. Jag vaknade och somnade och somnade och vaknade och drack lite te och försökte förgäves upprätthålla illusionen av ett vanligt liv och jag var så jävla, jävla sjuk. Jag grät hela tiden. I sömnen, i dvala, i det där läget jag beskrev som vaket men som nog egentligen var något annat. Av smärta och oändlig sorg.

Perioderna jag är som sjukast föregås alltid av perioderna jag är som ledsnast. Jag ifrågasätter mig själv och min framtid. Jag ser på mig själv i spegeln och hatar varje centimeter, varje cell. Jag stänger mina vänner ute eftersom jag helt enkelt känner mig för liten för dålig för ovärdig. Jag tänker tankar om att inte vilja leva längre. Jag är för ledsen för att göra något. En dag tar jag mig upp ur sängen och märker att det inte går. Att det värker överallt. Jag svimmar, kräks och sover 36 timmar i sträck. Varje gång samma sak, samma procedur. Avgrundsdjupt ledsen till fruktansvärt sjuk. I det fruktansvärt sjuka orkar jag aldrig känna med hjärtat. Allt jag har i mig samlas till en kamp att ta sig igenom dagen utan att smärteskrika rakt ut. Samtidigt vet jag hela tiden att i mig finns en ledsen klump och den växer växer växer och det finns ingenting jag kan göra.

Vi snabbspolar: från 2008 och livet till idag. Klockan är över fyra på eftermiddagen men jag är fortfarande i min pyjamas. Jag har sovit nästan hela dagen, med undantag från en timme kring lunch då min syster tvingade upp mig för att äta frukost och fira en sammanpressad australiensisk jul. Nu står jag i köket och ska mixa ihop linser och kikärter för att göra middag till mig själv. Dom andra ska äta kalkon och jag vill inte höra mer om andras uppoffringar på grund av mitt kostval, såsom det alltid alltid alltid annars är (kan du inte äta kött bara den här gången vi ses ju så sällan vad kan det göra det borde ju inte göra någonting kom igen, hela föreläsningen vid såväl restaurangbesök som frukostar) så den här julen gör jag all min egen mat. Hela julafton stod jag i köket medan mamma skrek runtomkring mig, att jag gjorde det och det fel och blablabla min mamma suger vi har tagit det förut tillbaka till idag: jag står vid min skål med röda linser och jag är så jävla trött och det gör så HELVETES JÄVLA FITTONT överallt och jag vacklar och linserna välter och sprids över golvet

och mentalt går jag sönder, men fysiskt kvider jag fram jag orkar inte och flyttar mig från röran, någon annan får ta hand om den förlåt förlåt men någon annan får för jag kan inte mera nu. Jag släpar benen och således mig själv till vardagsrummet och sjunker ner i soffan, storgråtandes. Min syster sitter bredvid och stickar och ser på mig med orosögon josefin vad är det, vad hände?. Jag hulkar att ingenting, ingenting hände och jag är inte ens ledsen egentligen jag är bara så trött och jag orkar inte mer jag orkar inte vara så här trött. Jag minns inte om hon svarar någonting men åh syster syster aldrig har jag älskat dig som denna jul ty aldrig har vi hållit sams så många dagar i sträck aldrig tidigare en sådan fredlig tyst SYSTERLIG förståelse funnits mellan oss.

Jag faller in i dvala, hör vad som pågår runtom men är inte medveten. Verkligheten och sömnen flyter samman och varje gång jag vaknar till pendlar mina fötter, såsom dom alltid gör när kroppen gör för ont för att vara stilla. Såsom dom gjorde hela 2008, såsom dom gjort varje dag sedan början av november. Jag är rädd. Jag är pissrädd. Jag läser inte kursen som pågår just nu, men den 18e januari börjar vårterminen och då ska jag gå då ska jag klara det men tänk om det inte går tänk om jag inte klarar det tänk om jag inte blir friskare förrän om en lång lång tid tänk om? Alla säger att om:en inte ska tänkas, men just det här om:et är mycket sannolikt att faktiskt kliva in i min realitet och om det gör det, om om:et blir till mitt nu, då vet jag inte vad jag gör. Försäkringskassan sjukskriver inte människor med min (kvinno)sjukdom och om dom skulle göra det blir jag av med min (student)lägenhet. Än värre: jag får skjuta min framtid längre fram längre fram och jag vill inte, jag är färdig med att den här sjukdomen bestämmer över mitt liv och kastar så mörka skuggor över varje dröm jag har.

Tillbaka till 2008s Coldplay och dom 50, kanske mindre, sekunderna som blev mitt soundtrack:

Sekunderna handlar egentligen om något annat, dom handlar om att bli kär och svepas med och att säga att vi är annorlunda, vi kommer att vara lyckliga hela våra liv men för mig handlar det om att sätta ned en bestämd fot och skrika ut

NO I DON'T WANT TO BATTLE FROM BEGINNING TO END

I DON'T WANT TO CYCLE OR RECYCLE REVENGE

I DON'T WANT TO FOLLOW DEATH AND ALL OF HIS FRIENDS

det läskiga är bara att jag kan skrika det hur högt jag kan. Jag kan skrika att jag inte vill att mitt liv ska vara en ständig kamp, att jag är för ung för att ha det här i mig. Jag kan gå ut i media, jag kan ställa mig på ett berg, jag kan göra vad fan som helst

utan att det någonsin kommer att kunna förändra det. Det enda jag kan göra är att inse att det här är mitt liv, det här är vad jag har drabbats av och jag måste anpassa mitt liv efter det. Det enda jag kan göra är att kapitulera, ge upp. Men hur? Hur gör man det? Jag har varit sjuk i så många år och visst har jag lärt mig att hantera min sjukdom. Naturligtvis har jag varit tvungen att göra det. Det svåra är att acceptera det. Jag kan inte. 2011 går mot sitt slut och för varje år som försvinner under oss gravas ytterligare ett sjukår in i min kalender. Det började där, för så längesedan, och det kommer aldrig, aldrig att försvinna. Jag kommer alltid, alltid, alltid att vara sjuk. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att bli frisk. Jag vet inte hur jag ska klara av att acceptera det.

593

Min hälsa. Min jävla hälsa.

Jag börjar känna mig bitter. Igen. Jag orkar inte. JAG ORKAR INTE. Jag är trött på situationen och jag är trött rent allmänt.

Jag orkar fortfarande ingenting. Jag åkte hem från pappa i måndags och tar mig fortfarande inte ur sängen. Jag släpar runt mig själv och försöker att inte känna hur illa jag luktar. När jag reser mig upp svartnar det framför ögonen. Jag kan inte ligga stilla, för det gör för ont, jag orkar inte röra mig, för det gör för ont, jag kan ingenting, för det gör för ont. Jag orkar inte gå till ica femtio meter bort, jag orkar inte plugga och fuck, jag orkar knappt betala mina jävla räkningar.

Idag fick jag äntligen tag i min studievägledare (eller vad det nu heter på universitetet). Jag ska träffa honom på fredag men redan i telefonsamtalet tog han upp sjukskrivning och jag vet vet vet att det är en MÖJLIGHET, jag vet att jag borde se det som en tillgång men fan, NÄE, jag gör inte det. Jag blir så jävla arg. JAG VILL INTE. Jag vill ta min examen med MIN klass, jag vill orka gå till skolan, JAG VILL INTE HA DET SÅHÄR. Jag vill inte vara för orkeslös för att träffa mina vänner, jag vill inte vara för orkeslös för att ta hand om lägenhet studier liv. Fan. FAAAAAAAAAAAAAAN.

Jag HATAR att känna mig "annorlunda" på detta sätt. Jag hatar att behöva gå igenom sjukskrivningar om och om igen, jag hatar att tvinga pausa mitt liv, jag hatar att ligga i min säng medan världen fortsätter leva där på andra sidan rutan, jag hatar att den verkar utan mig att jag inte behövs att fan fan fan alltihop

och framför allt är jag så jävla, jävla rädd för framtiden. Ingen kommer vilja anställa någon som sjukskrivs hela tiden. Med denna regering anses jag fullt arbetsför och kommer ha väldigt, väldigt svårt att sjukskrivas om jag nu på något sätt skulle lyckas ta mig in på arbetsmarknaden.

Jag orkar inte skriva ett fint inlägg, orkar inte vända på orden, jag gör såhär: upprepar varje jävla svordom jag har och hej oläslig blogg jag skiter i dig, jag skiter i dig för hela mitt liv faller i fucking bitar.

Det här är min framtid och jag kan inte, vill inte, acceptera det.

Jag vill inte sjukskrivas. Inte igen. Varför kan jag inte bara få vara frisk. Varför kan jag inte bara få vara ung och normal och ORKA. Jag vill inte det här, jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag får panik jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte.

588

Det är svårt. Det är så jävla svårt att vara tillbaka i detta. Att säga nej till att hänga. Att göra människor besvikna. Eftersom min kropp inte fungerar. Eftersom jag är för ledsen. Jag är en dålig människa och vän just nu och det gör mig så himla ledsen.

Det är också svårt att försöka få tillbaka sitt liv, för det är så stressigt runtomkring. Medan jag har legat i min säng i tre dagar (har lämnat den för att gå till toaletten och för att gå till ica en gång) fortsätter världen att leva. Jag blev smärtsamt medveten om det när jag hamnade på ica mitt i rusningstid. Jag insåg att visstja, människor går fortfarande till sina jobb. Världen fortsätter snurra medan jag samlat energi i tre timmar för att ta mig hit.

Ingen behöver mig. Ingenting vilar på mig.

Det är både skönt och så fruktansvärt hjärteslitande.

Nåväl. Jag försöker vara konstruktiv. Jag inser faktiskt att jag gräver min egen grav. Att ligga i sängen gör mig varken gladare eller friskare. Det är väldigt komplicerat att försöka hitta en gräns, där det slutar vara energisamlande och istället är en ond spiral. Jag vet inte var den går. Jag har varit sjuk i så många år och famlar fortfarande i dess mörker. Jag vet hur min kropp reagerar, men jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är också väldigt svårt att försöka få någon rätsida i det där med det fysiska och psykiska jaget. Vad är egentligen vad? Har jag jätteont i kroppen för att jag är så ledsen, är jag så ledsen för att jag har så ont i kroppen? Finns det över huvud taget någon korrelation eller är det bara två separata delar som råkat samlas i mig? Kanske beror ingen av dom på varandra men hejar ivrigt på one another (kom inte på någon synonym till varandra, hence the english).

Var var jag? Konstruktivitet. Jag försöker intala mig att skolan är sekundär. Den är sekundär, sekundär, sekundär. Att jag kommer kugga den här kursen så jävla hårt betyder ingenting så länge jag är uppmärksam på min kropps signaler. Jag skulle kunna dra mig iväg till skolan. Jag har gjort det då jag mått ungefär såhär. Det har lett mig åt ett och bara ett håll: nedåt. Jag har blivit sjukare. Sjukdomsförnekelse tar en ingen annanstans till ett djupare sjukdomshål.

Skolan är sekundär.

Skolan är sekundär.

Skolan är sekundär.

Jag pratade med min syster förra veckan. Konstigt nog kan jag faktiskt vända mig till min familj när det handlar om min sjukdom. Dom var där. Dom kan inte förneka den. Dom har hört mig skrika av smärta, dom har sett mig i mina värsta tillstånd. Sedan har dom onekligen sagt väldigt konstiga och elaka saker om min sjukdom också, men ja. Det finns delar av mig som är tacksam över att ha blivit sjuk, efter som det är den enda delen av mitt liv där jag funnit tröst och bekräftelse hos mina föräldrar. Iallafall, jag pratade med min syster och hon sa ungefär

ja, men man får bara säga till sig själv att det här suger, det är sämst, det är jätteorättvist, jag hatar att jag är här. Men jag är här och jag kan inte göra något åt det. Då får jag göra vad jag kan för att bli bättre. En ostädad lägenhet kan städas sen, kurslitteratur försvinner inte bara för att den inte läses på en gång. Därför SKA du ligga hemma. Och sen får man göra det mot sina vänner också. Dom som är bra försöker förstå och stannar trots att man säger nej, och med resten..ja men då är det tråkigt att dom inte fattar, men antagligen inga djupare vänskaper. Skit i allt annat än din kropp. Stressa inte upp dig för då blir du bara sämre. Du får acceptera att du är i ett skov och att det suger. Tyvärr är det så

och det har hon ju väldigt rätt i, så nu ska jag placera skolan i bakhuvudet. Den är inte viktigast. Jag KAN missa en kurs. Imorgon ska jag ringa min syokonsulent och fråga om det finns något sätt att hjälpa mig på och sedan tror jag att jag ska åka till staden där pappa, min syster och hennes fästman bor. På torsdag ska jag gå på konsert och i övrigt ska jag bara vila. Ligga i en soffa och få allt serverat. Titta på tv. Försöka ta mig ut i korta stunder. Kanske, kanske läsa några sidor kurslitteratur. Jag vet inte hur länge jag ska stanna eftersom jag bestämde mig alldeles nyss.

Jag hatar positivt tänkande. Jag tycker inte att "det är hur man har det, inte hur man tar det". Jag tycker att det är legitimt att hata sin situation när den är orättvis. En "optimistisk" livssyn tenderar många gånger att bli hån mot människor som upplever sig vara på botten. Dock måste jag personligen försöka att vara rättvis mot mig själv, i denna orättvisa situation. Alla små steg framåt ÄR framsteg, hur många steg bakåt man än tar. Idag har jag legat i min säng nästan hela dagen, men jag har faktiskt tagit mig till ica och handlat några små varor och jag har orkar göra i ordning små portioner mat (fil och rester men jag har också stekt ost och skurit upp lite bröd) och jag måste se det som något bra, att jag orkat något jag inte orkade igår.

Jag vet inte. Det är förvirrande att vara sjuk och så himla ledsen samtidigt. Det är svårt att vara sjuk och göra alla runtomkring sig, och då främst sig själv, besvikna. Jag måste få vila från det. Jag kan inte ha några villkor eller krav kring mig. Inte från skolan, inte från mig själv, inte från någon eller något.

Vet inte hur jag ska avsluta detta. Det jag ville säga var väl det jag skrev i förra stycket, att det är svårt och att jag inte klarar det och att jag är så himla sjuk och att jag sjukskriver mig själv lite. Blablabla. Kram.

587

Asså LOL detta liv. Orkar inte ens grina över det längre, kan bara stå bredvid och hånskratta medan allt faller samman. Jag har salstenta om två veckor. Till den ska jag ha läst samt memorerat 800 sidor av teorier och begrepp. Jag har läst 40 sidor och varit på tre föreläsningar. Grattis! Heja!

Dubbelföreläsning idag, jag har sovit istället. Sovit. Sovit. Slutligen har jag sovit. Nåväl, det är väl "nyttigt" att kugga en tenta. Man kan lära sig att det inte är så farligt blablabla crap i tell my friends..

Vandrar runt som en jävla zombie. Gråter när jag måste gå på toaletten eftersom jag helt enkelt inte orkar gå dit. Vrider mig av smärta konstant, det gör så jävla ont i kroppen. Vill helst av allt flytta hem till någon av mina föräldrar och ligga på dennes soffa och inser sedan att hey, vänta! det går ju inte! varför går det inte? jo för att mina föräldrar är jävla psykfall och jag har lovat mig själv att frigöra dom från sina föräldraroller for the sake of my sanity.

Om två dagar fyller jag år, härligt att alltid tycka att livet är kul på bemärkelsedagen :D:D:D:D:D

585 (Om rädslan)

Belles rubrik

_____________________

Jag slår upp ögonen. Lysrör. Till vänster om mig är ett skynke. På andra sidan skynket ligger människor jag inte känner till. Vi är på samma plats och ändå så långt från varandra. Min mun är öppen och uttorkad, jag orkar inte annat än grymta till svar när sjuksköterskan ber om ursäkt för att hon är tvungen att sticka om mig en sjunde gång. Mina blodådror är föralltid ärrade, vill inte vara med längre. Därför måste hon sticka om och sticka om och sticka om.

Dagen innan har jag svimmat efter att ha gått till ica, en promenad på max femtio meter. Jag har ont överallt, kan varken ligga stilla eller röra på mig. Det gör så jävla ont. Det gör så jävla, jävla ont. Ändå är inte det vad som är värst. Det värsta är den totala tröttheten. Den som tar över allt. Den som brottar sig in i huvudet, kroppen och själen för att sedan slå ut alla kroppsfunktioner. Jag vet inte längre vem jag är, ty jag är trött.

Två läkarkandidater frågar mig var jag bor. Jag stirrar på dom. Skrattar lite, jag skäms så. Dom frågar mig vad jag pluggar. Dom frågar mig om jag har några andra sjukdomar. Dom frågar mig om jag har några ärftliga sjukdomar i släkten. Dom frågar mig om min sjukhistorik. Allt är frågor jag svarat på tusentals gånger, i utredningar och behandlingar och jagvetinteallt. Jag vänder bort blicken, säger gud vad pinsamt, jag kan egentligen det här som ett rinnande vatten men jag minns verkligen inte just nu. Jag vill helst bara sova. Sova och sova och sova.

Jag blev sjuk för många år sedan. Jag känner igen alla tecken, har varit med om allt förut. För fyra år sedan lovade jag mig själv att aldrig åka till akuten igen, efter ett besök där jag blivit tillintetgjord medan jag låg och kräktes av smärta. Det var inte värt det, hur mycket jag än förlorade synen var akutmottagningen inte rätt plats att vända sig till. Jag vet det och jag har lovat mig själv att aldrig återvända. Ändå är jag nu här. Att vara ensam medan man svimmar och förlorar medvetandet är för skrämmande för att inte vända sig till vem som helst, vad som helst, bara någon ser en.

Jag har blivit långmedicinerad i snart ett år. Första gången min mamma träffade mig efter att jag hade ätit mediciner ett tag sa hon det är som att vända på en hand. Jag hade glömt bort att du också kan ha färg i ansiktet. Nu är färgen borta igen och jag undrar två saker:

För det första undrar jag om mina mediciner slutat fungera. När jag fick dom var min läkare noga med att poängtera att dom skulle göra det. Tanken skrämmer mig. Jag har ännu inte lyckats bygga upp en tillräckligt stark kropp för att klara det. Min kropp är så jävla nedbruten efter åratal av sjukdom. Den måste få tid på sig. Elva månader räcker inte.

Det andra jag funderar över är om jag är feldiagnosticerad. Min läkare fick jag för att han skulle ge en second opinion. Min dåvarande ordinarie läkare misstänkte en diagnos som tydligen stämde in på mig nästan helt, men ville inte ställa den eftersom den är alldeles för hemsk. I den sjukdomen finns nästan inget hopp om tillfrisknande. I den sjukdomen finns bara år av sjukskrivning och oändlig trötthet. Det är ingen dom man vill ge en tonåring. Min nuvarande läkare ställde en annan diagnos på mig, egentligen helt utan bevisning. Jag stämmer dessutom inte in på diagnoskriterierna utan är, enligt doktorn, en atyp. Men nu surfar jag in på en hemsida dedikerad till den andra sjukdomen och jag VET att man inte ska göra det, men jag gör det ändå, och nästan allting stämmer. Allt från smärtsyndrom till andra följder såsom ordbortfall och koncentrationssvårigheter, till muskelryckningar och -domningar. I den diagnosen ingår också depression. Jag läser och nickar och jag tror att jag är feldiagnosticerad.

Jag ligger på britsen i en korridor. Några meter längre fram ringer en larmklocka, någon vill ha vatten eller något annat. Jag orkar inte ens vända bort blicken. Orkar inte ens stänga ögonen. Allt känns övermäktigt. Allt är för stort, för jobbigt. Blir inputtad i ett rum. Väntar. Läkarkandidater kommer. Tusen frågor, kan inte svaren, skäms. Måste sätta mig upp, orkar inte. Lämnas kvar ensam. Medicinläkare kommer. Ställer frågor, försöker svara, skäms. Känner mig uttorkad. Vet inte hur jag ska orka ställa mig upp när han vill mäta blodtrycket. Får beröm för att ha fina blodvärden trots vegetarianism. Har tydligen fått lågt blodtryck. Hör att jag borde gå till husläkare för min sjukdom. Säger att jag inte orkar, att jag ju behöver hjälp NU, att jag akut inte kan leva såhär. Ingen respons. Tycker inte illa om dom, vet att dom bara gör sitt jobb och att jag inte borde vända mig dit. Det är bara att jag inget annat orkar. Tar mig mödosamt hem. Ligger i min säng, orkar inte resa mig. Hör av mig till fina, fina Klassbästa om föreläsningsanteckningar. Fantastiska hon svarar redan skickat, läs det här och det här också så kommer du förstå bättre!. Min syster ringer och säger åt mig att prioritera att bli bättre. Att lägenheten får se ut som skit, att man får missa en tenta. Att jag är sjuk och måste lära mig att acceptera det också i skov. Att det är okej att säga nej till kompisar, blir dom sura får man distansiera sig från det.

Och liksom. Ja, jo, jag kan det här nu. Jag är inte bitter längre. Förra veckan frågade en klasskompis hur det var med mig, du ser så blek ut!, och när jag svarade sa han jag förstår hur det känns, jag är lite förkyld!. För några år sedan hade en sådan kommentar knäckt mig. Jag hade blivit arg och bitter och tänkt att du vet ingenting, ingenting, ingenting om hur det här är. Nu klarar jag av att tänka att nä, han vet ingenting om hur jag har det men att vara förkyld ÄR ju jobbigt ur hans perspektiv och att han försöker relatera betyder att han också försöker förstå. Jag kan glädja mig åt att jag har så många fina personer i mitt liv som vill underlätta åt mig. Jag ligger här i min säng och lägenheten förfaller och jag ligger hopplöst efter i skolan men jag stressar inte, för jag måste må bättre först.

Det har jag inga problem med.

Men jag kan inte acceptera att det här är min framtid. Att det kommer vara såhär alltid, alltid, alltid. Jag kan omöjligen bli frisk. Jag kan bli bättre, har varit bättre i år, men bättre följs alltid upp av ett sämre. Det är ofrånkomligen så och jag kan inte acceptera det.

Jag är rädd för många saker. Jag är rädd för döden, olyckor, mörkret, ensamhet och nästan alla djur. Jag är rädd för livet och min familj och min historia. Men framförallt är jag rädd för min kropp. Jag är rädd för min kropp eftersom den inte fungerar och aldrig kommer att göra det. Jag är rädd för min kropp eftersom den tar över allting. Jag kan aldrig lita på mediciner eller diagnoser eller sjukvård, för i slutändan har min kropp total kontroll och alla lämnas maktlösa inför den.

474

Jag mailar pappa, säger jag vill inte ropa hej men det känns som att det funkar, det känns äntligen som att det fungerar och han svarar med utropstecken och superlativ och säger hurra, äntligen äntligen!

I fyra år har jag gråtit, letat, tjatat. Fyra år av sjukhus, av hopplöshet, av icke-medicinering, av sjukgymnastikprogram. Ingenting hjälper, ingenting fungerar. Jag sliter mig fram, räknar till en två tre fyra fem sex läkare/sjukgymnaster/psykologer som säger nej, det är inget fel på dig, du är bara lite stressad, bara lite pressad, ta det lite lugnt så ska du nog se att det går över.

Varje morgon ställer jag trippla alarm, vaknar tre timmar innan jag måste gå upp äta frukost åka till skolan, varje morgon samlar jag energi i tre timmar för att orka ta mig ur sängen. Varje morgon när jag kommer till skolan går jag in på toaletten och gråter för jag saknar energi. Min kropp bultar, jag får tvinga den att röra sig framåt. Jag orkar inte andas, jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte leva. Kroppen gör för ont, benen är för tunga. Jag vet att det är fel på mig, att det inte ska kännas såhär, att jag är sjuk, men ändå räknar jag till en två tre fyra fem sex kanske sju läkare/sjukgymnaster/psykologer som avfärdar allt som något psykosomatiskt.

Jag räknar till en läkare som säger ja, det är fel på dig, här är din diagnos och jag ringer vänner, jag hoppar studsar för äntligen, äntligen tar någon mig på allvar, nu kan jag få hjälp! men hjälpen liksom uteblir, jag står där: diagnosticerad och..handfallen. Får sprutor, får svaga smärtstillande, får medicin mot biverkningar, får sjukgymnastik.

Varje morgon ställer jag trippla alarm, vaknar tre timmar innan jag måste gå upp äta frukost åka till skolan, varje morgon samlar jag energi i tre timmar för att orka ta mig ur sängen. Varje morgon när jag kommer till skolan går jag in på toaletten och gråter för jag saknar energi. Min kropp bultar, jag får tvinga den att röra sig framåt. Jag orkar inte andas, jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte leva. Kroppen gör för ont, benen är för tunga. Jag vet att det är fel på mig, jag står med pappret i handen, jag skriker HJÄLP MIG DÅ men hjälpen som erbjuds är så fjuttig, är så svag. Monstret i min kropp hånskrattar åt svaga piller, den hånskrattar och jag får så ont i kroppen att jag förlorar synen en två tre fyra ännu fler gånger.

Jag ringer, jag vädjar, snälla ge mig mer, blir hänvisad till ny sjukgymnast, får annat sorts piller men fortfarande lika svagt. Jag bestämmer mig för att ge upp: flyttar, får ny läkare som säger nej, det är inget fel på dig, gå till vårdcentralen. På bussen hem gråter jag högljuddt och alla stirrar och jag vill skrika JA, MEN STIRRA DÅ, NI HAR INGEN JÄVLA ANING OM HUR DET HÄR KÄNNS, HUR DET KÄNNS ATT RÄKNA FÖRLORADE ÅR AV SIN UNGDOM, NI HAR INGEN JÄVLA ANING, NI FATTAR INTE MEN STIRRA GÄRNA MEDAN JAG GRÅTER DET ÄR HELT OKEJ.

För första gången på länge bedriver jag heltidsstudier, men på en instutition med lite pengar: föreläsning tre dagar i veckan. Jag snittar en/vecka. Jag orkar helt enkelt inte ta mig ur sängen i tid för att hinna. Mamma ringer mig, frågar hur det är, jag säger okej, det är okej men mamma jag ooorkaar inte mamma jag har så ont och ingen tror mig längre, ingen ingen ingen tror mig längre jag är så ensam i det här, jag får vackert ligga här och se på när min kropp går sönder.

Mamma får svart i blicken; har själv harvat runt bland o-diagnoser och vårdcentraler och specialister i alldeles får många år, hon vet, hon vet och får svart i blicken och ringer den enda läkaren som trott, som tagit på allvar, som diagnosticerat och iallafall försökt behandla. Han säger såhär ska det inte gå till, bokar tid till julen när jag ska tillbaka och julen kommer, läkartiden kommer och jag:

säger som det är, berättar ärligt att nu går det inte, jag klarar mig inte, jag orkar inte. Jag försöker så gott jag kan, men nu går det inte längre. Nu måste jag få hjälp längre än svaga mediciner, nu måste jag få hjälp bortom sprutor som går ur kroppen på tre veckor. Nu måste jag få hjälp.

Utan att jag hinner märka vad som händer står jag där på apoteket och tar ut min första riktiga långmedicinering. Läkaren har varnat, har sagt: det kan komma att bli jobbigt. Du kommer behöva ta blodprov ofta, dina organ kan flippa, det kan bli dåligt. Det kan hända att du inte märker någon positiv förändring. Var vaksam. Jag nickar, säger javisst, det ska jag tänka på! men mitt hjärta bankar av förhoppning. Jag hänger upp hela mitt liv på gula piller, tänker att dom är min sista chans, dom måste hjälpa för annars vet jag inte vad jag gör. Dom måste hjälpa, det finns inga alternativ.

Jag tar blodprov och mina blodkärl spricker: bildar gigantiska blåmärken i mina armveck. Jag förvarnar alla sjuksköterskor att mina blodkärl är ärriga, dom vill inte vara med längre, dom slinker undan, det är svårt. Alla ler, säger det här går nog bra, jag vet vad jag gör, sticker mig och gräver sedan i tio minuter. Blodkärl efter blodkärl går sönder och det är värt det, det är värt det, det måste vara värt det.

Plötsligt, utan att jag hinner märka det, smyger sig en energi på mig. Som jag inte känner igen, som jag inte kan komma ihåg. På samma dag går jag i skolan, lagar mat, diskar, städar lite, pluggar lite. Jag kan inte minnas senast jag orkade allt det på en och samma dag. Kan inte minnas, för det finns inga sådana minnen. Jag mailar pappa säger jag vågar inte ropa hej, men jag tror det fungerar, jag tror faktiskt att det fungerar, äntligen.

En torsdag, som är idag, klockan står på 08.30: har så mycket att hinna med innan 13-föreläsningen. Jag tar mig inte ur sängen. Jag kämpar, jag gråter, men jag tar mig inte ur sängen. Benen bultar, bröstet bultar, det är som om något sparkar skriker slår inuti. Tänker att snart, snart orkar jag. Jag orkar, jag kan allt, jag orkar jag orkar jag orkar.

Jag orkar inte.

16.45: jag har tagit mig ur sängen en enda gång. Då föll jag samman i köket, tappade skålen med fil, grät och skakade och orkade inte ta mig därifrån. Släpade mig tillbaka till sängen.

Jag är fucking jävla skiträdd, för den här medicinen måste fungera. Den måste det, den är min sista chans. Jag trodde faktiskt att den började fungera, att jag långsamt skulle få uppleva hur det är att vara ung lite mer på riktigt: utanför sjukhussängar, utanför gråt, utanför en tung och smärtsam kropp hela hela tiden, utanför alla dessa kanske, utanför att behöva vila en fucking vecka efter att ha varit ute en kväll,

jag trodde faktiskt att den började fungera men nu vågar jag inte tro. Monstret i min kropp står och hånskrattar, skriker trodde du verkligen att jag skulle släppa så enkelt, att jag skulle minska? Mig får du leva med tills du dör, du har inget val. Ge bara upp nu.

Och jag vill.

Jag vill göra det. Jag vill hoppa av skolan, flytta till någon av mina föräldrar och aldrig ta mig ur sängen. Jag vill göra det, för jag har inte mer energi än så och jag börjar bli så jävla trött på att låtsas om att allt är bra.

327

trött:
gäspar under föreläsningen och glömmer bort att lyssna och anteckna och tittar på mina klassisar istället och undrar hur dom orkar sitta upprätt och ha energi, halkar hem och förbannar kroppen när jag måste springa till bussen och hatar hissbristen och fjärde jävla våningen och sjunker ner på hallgolvet och grinar lite för jag är för trött för trött för trött och jag orkar inte orkar inte orkar inte och tusen miljoner sidor att läsa och skriva och HUR GÖR FOLK EGENTLIGEN och på bussen på väg till skolan inser jag att livet inte är till för mig, man måste bara kämpa kämpa kämpa och jag har ingen energi och jag orkar inte ens gå till köket och bre en macka jag har ingen grundork det jag gör gör jag med vilja, inget annat och det är soligt och inte alls särskilt kallt men jag orkar

ingenting.

Hope there's someone who'll take care of me. When I die, will I go? Hope there's someone who'll set my heart free; nice to hold when I'm tired.

There's a ghost on the horizon when I go to bed. How can I fall asleep at night, how will I rest my head?

Oh I'm scared of the middle place between light and nowhere:
I don't want to be the one left in there
left in there

There's a man on the horizon wish that I'd go to bed if I fall to his feet tonight will allow rest my head. So here's hoping I will not drown or paralyze in light, and godsend I don't want to go to the seal's watershed.

322

fan också.
jag är hemma från en föreläsning för jag orkar inte ta mig ur sängen och ser inte hur jag ska orka göra det till eftermiddagsföreläsningen heller.

fan fan fan fan fan. jag får inte göra såhär. jag måste orka. jag måstemåste orka.

316

och plötsligt vet jag inte vad som händer och går in på toaletten och huvudet mellan knäna och tårar mot det ganska bruna golvet och jag går in i köket och är du ledsen? och

ja, JA jag är ledsen för jag ORKAR inte. jag ORKAR inte. jag borde gå på klassfesten ikväll för annars får jag inga kompisar men jag ORKAR inte. jag orkar inte vara snäll och jag orkar inte gå för jag har inte läst färdigt boken och jag är så trött jag orkar inte gå! jag orkar ingenting. jag gör allt, allt på ren vilja för jag har ingenting i min kropp som heter ork, det finns inte, fattar du det finns inte. och jag vet inte hur det här ska gå till för om jag inte klarar det här så får jag ingen chans. antingen så klarar jag det eller så klarar jag det inte och klarar jag det inte är jag helt jävla körd. klarar jag det inte så får jag aldrig nån examen och FAN hur ska livet gå till?

- det kommer gå, det kommer gå bra.
- men hur? HUR vet du det? hur ska det gå till?
- det kommer gå bra, jag känner det

- men fan, näe, det kan man inte veta. det går inte att veta. för det har inte ens gått en vecka och min kropp dör redan och jag borde gå på alla jävla happenings men jag orkar inte och jag kommer inte få några kompisar och jag vill inte ha det så men jag orkar inte.

och jag hulkar och allt känns så förbannat hopplöst för jag är så ensam. jag är så jävla ensam.

det spelar ingen roll att jag har världens finaste pojkvän och världens finaste vänner, jag är så jävla ensam. inte jämt och hela tiden men i det här. jag är ensam om min kropp, det är bara jag som bär det här. det är bara min uppgift att försöka orka och ingen, ingen fattar hur mycket det krävs av mig. ingen förstår att jag hur mycket jag kämpar för att klara dom mest basala saker. res dig ur sängen, borsta tänderna, gör frukost, gå till bussen. du orkar, du orkar, du måste orka. det ständiga mantrat i huvet. du orkar, du orkar, du måste orka.

och jag vet att jag inte är ensam om att ha en sjukdom, jag vet att jag mår mycket bättre än tusen andra personer men det hjälper inte mig. för jag orkar inte ändå. jag orkar inte 100% men det finns inget alternativ. jag går på universitetet och då finns det inget alternativ. 100% eller 0%. och vem fan skulle vilja sjukskriva mig i det här landet, under den här regeringen, där läkare ombeds att söka jobb på samhall eftersom dom skulle behöva 25% sjukersättning. vem fan skulle kolla på mig och säga ja, just dig vill vi ge en chans att klara det här när den chansen inte ens finns?

- dag för dag. ta det tag för dag.
- jag vet, men det räcker inte. hela livet är en ständig oro för hur jag ska klara allt när jag inte ens klarade av gymnasiet. och nu måste jag. jag har inga chanser.

och det är så jävla konstigt att man får kurslitteratur på talbok om man har dyslexi, hiss om man är rörelsehindrad, språkhjälp om man inte har svenska som förstaspråk och tusen andra chanser, men det finns ingen hjälp om man har en svår, obotlig sjukdom som förstör hela jävla livet. det finns inga chanser. jag har bara det här. jag får ingen studievägledare som ber mig om att gå ner i tid. det finns inga 50%, inga 75%. det är: klara dig eller inte. allt eller inget. det är: klarar du dig inte, ta studieuppehåll, kryp till försäkringskassan. det är: vi vet att det är svårt men du har inget val.

och det har bara gått en vecka och jag ligger redan i sängen och grinar för jag vet inte hur jag ska orka ta mig till föreläsningen som börjar klockan tio.

hur fan i helvete ska det här gå till?

303

Natt och helt plötsligt:
faller jag, försvinner jag in i en dimma där inget annat än mörker och outhärdlig smärta finns och det enda jag förmår mig göra är att gråta och jag kan knappt andas och när jag öppnar ögonen:

mörker, kompakt mörker som om jag vore blind och jag kvider fram jag kan inte se, jag ser inte och han tvingar upp mina ögon och säger titta på mig, ser du mig och jag gråter nej, nej jag ser dig inte jag har så ont, jag dör jag dör jag dör för

när jag andas känns det som att mina revben är gjorda av glas och mina lungor av sten:
med varje andetag går det mer itu och det gör så

jävla ont
så jävla fucking pissont och han säger
josefin vi måste ta dig till sjukhuset, vi måste men jag säger nej, nej för jag hatar akuten, vill inte sitta där i fem timmar bara för att få panodil och order om att vila (nähe hade inte tänkt på det och panodil, det som fungerar så bra för mig), spelar ingen roll hur mycket man hänvisar till journaler så bryr sig ingen ändå om att man har fel i kroppen

men vi knäpper på bastun iallafall så tar vi oss dit, eller hur dit tar vi oss och han försöker lyfta mig och jag skriker rakt ut och i varje steg han tar kvider jag ännu mer (det gör så ont att skrika) så han ställer mig på fötterna och säger: jag leder dig istället men så fort mina ben ska bära mig så viker dom och jag

svimmar och
jag tänker att nu dör jag, jag orkar inte jag lägger mig ner och dör här, döden är bättre än detta och jag
kräks på gräsmattan och ser fortfarande inte men på något sätt som jag inte minns tar vi oss till badrummet där jag nästan förlorar medvetandet och hela mitt ansikte är fyllt av snor och han torkar bort det, snyter mig och tar mig till bastun och sen till duschen och allt gör så ont:
vattenstrålarna känns som laser som gräver sig djupare in och

han ber mig, igen och igen, att gå med på att åka till sjukhuset men jag vägrar, jag vill inte och jag vet inte varför för i nästan mening säger jag jag dör, jag orkar inte jag dör nu det gör så ont och

mitt i allt det här säger han du är så vacker, hur kan man vara så fin? och
jag fattar inte hur man kan tycka att ett ansikte förvridet av smärta och fyllt av gråtsnor och som är så fullständigt utmattat är vackert, det är nog bara han som tycker det och

dagen efter kan jag inte röra mig och inte dagen efter det heller och jag vet inte vad jag ska göra, jag blir så mycket sjukare jämt men
jag tackar honom för allt han gör för mig, för att han tar hand om mig men det enda han säger är:

jag tar inte hand om dig. jag älskar dig.

och jag är sjukare än någonsin (jag vet jag säger så jämt och det är så jävla jobbigt) men ändå känns livet inte omöjligt att ta sig igenom, tvärtom.

Det går. Det kanske kommer gå.

300

Och till alla er som inte har haft svamp någon gång:
Ta hand om din snippa. Snälla, gör det. Tvätta aldrig, aldrig med tvål och helst inte med vatten heller, utan med olivolja. Olivolja skyddar medan vatten torkar ut och du har känsliga slemhinnor. Kissa om du har haft sex med en man och han har kommit i dig. Låt honom helst inte komma i dig, sperma är fuktigt och har fel ph-värde. Använd helst inte tampong när du har sex, tamponger suger åt sig ALLT (tänk i slutet av mensen när det inte är så mycket och man tar ut den och den ändå är helt uppsvullen. Det som har sugits upp då är typ flytningar och sånt som är bra för dig.) Blod har annat ph-värde än din snippa så ta extra bra hand om den efter mens. Ha inte sex om du är torr. Ta väldigt väldigt väl hand om dig om du får en penicillinkur och fråga gärna läkaren som skriver ut penicillinet om det finns någon kur som inte har lika hög risk för svampinfektion. Om du orkar och det går och du är extra snäll mot dig, avstå penicillinet. Det är jättejättemånga som får årslånga problem med svampinfektioner (som i många fall övergår till vestibulit) med start i en penicillinkur. Min svamp började när jag fick penicillin mot en infekterad häl.

Ta hand om dig.
Jag önskar att någon hade berättat för mig hur man tar hand om sig. Att man pratade om sånt här på sexualupplysningen, eller när man går i åttan och åker på besök till ungdomsmottagningen, eller bara någon gång. För det är så förbannat många som har problem med det (tre av fyra) och ändå pratar ingen med en om hur man ska förebygga.

Och allt är så jäkla fucked up och nu ska jag försöka sova ändå.
Fan och helvets jävla pisssvamp, pissvärld, pissallt.

Ni är fina iallafall. Puss.

299

Okej, nu är klockan snart halv två och jag får panik. Jag kan inte sova för det kliar för mycket. Jag dör. Jag DÖR. Det är så JÄVLA jobbigt och jag är trött men kan inte sova och KAN INGEN BARA BERÄTTA FÖR MIG HUR JAG SKA GÖRA FÖR ATT FÅ BORT DET

jag har provat exakt alla tips jag har fått. olivolja, fil på tampong (ganska många gånger, prick just nu till exempel och natten före det också), receptfria svampdödande medel, fotsvampmedel, vitlök, jag rakar mig inte, jag tvättar mig aldrig ens med vatten utan bara bara bara olja, jag gör ALLA tips jag kommer över och DET FÖRSVINNER ALDRIG. Jag har haft svamp sen i NOVEMBER utan avbrott. Mer eller mindre men det är alltid, alltid där. Det är ETT HALVÅR med konstanta svampbesvär och det är fan inte roligt eller uthärdligt eller någonting.

Det enda jag inte provar är att sluta äta socker, men jag kan inte det. Jag kan inte sluta äta godis och vitt bröd och jag kan inte börja läsa innehållsförteckningar slaviskt. Jag kan inte det för då går jag ner i vikt och går jag ner i vikt slutar jag inte gå ner i vikt och slutar inte läsa innehållsförteckningar och jag tänker inte gå den vägen igen. Jag vägrar sluta äta godis för om jag slutar äta godis slutar jag äta. Jag vet att det är jättekonstigt men det är så det är. Jag vågar inte. Jag litar inte på mig själv tillräckligt mycket. Jag har provat den här "candida-dieten" för min svamps skull men när jag bara några veckor senare tog fram vågen och måttbandet och sen grät mig till sömns tre dagar i rad var det inte värt det. Jag funkar inte med dieter, jag vill inte bli sån igen, och därför kan jag inte göra just det. Jag kan försöka dra ner och försöker hela tiden men det är en sån äcklig balansgång.

Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har varit på ungdomsmottagningen så jävla många gånger och jag orkar inte gå dit igen, för det händer ingenting nytt. Dom tar ett prov, säger ja du har svamp, jättemycket svamp och frågar hur jag har behandlats och sen skickar dom remiss till en läkare som inte vill ge mig mer tabletter än jag redan fått och sen går jag hem och grinar och slår huvet i väggen och skriver desparata blogginlägg.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte mer.

(En sak till ifall någon sjuksköterska skulle läsa min blogg (det var några som gjorde det förut):
Jag har som sagt lagt in en tampong med fil, och har gjort det ganska många gånger. När jag senare tar ut den är det lite, lite blod på. Det är mycket ljust och ser ganska utspätt ut. Inte brunt och levrat utan "färskt" och rött. Jag har hormonspiral och har inte haft mens sen i april. Varför? Ska jag bli orolig?)

298

Det har varit bra med den där jäkla svampen ett tag, inte borta, aldrig borta, alltid lite lite besvär, men det har varit helt okej ett tag och förra veckan hade jag inget ont ALLS och det kliade knappt något och idag gick jag på toaletten, som man gör om man är människa, och torkade mig och OJ vita korn fastnade i mitt pubishår, kolla efter lite och mycket riktigt, superkornig flytning vilket betyder jättejättejättemycket svamp och det är så JÄVLA jobbigt och det tar ju aldrig slut det här. tar aldrig slut. och jag har provat exakt ALLA huskurer och krämer och allt, allt, allt men det tar inte slut och jag vet inte vad jag ska göra och jag får panik.

285

Jag vet inte, livet förvirrar mig för mycket, jag får inte ut det i ord för jag ORKAR INTE, jag orkar inte, jag orkar inte,
jag orkar bara ligga och sova och jag försöker att inte visa, vill inte att någon annan ska veta så jag ler, så jag tar arbetspass trots att jag är för trött för att röra mig,

jag är för trött för att leva men jag är så utled på det att jag inte ens orkar gråta, orkar bara tänka den trötta tanken på att jaha, är det såhär livet ska vara?, orkar bara blunda,

och min tätaste kontakt på sjukhuset sa att jag inte ska komma dit mer för hon vet inte vad hon ska göra med mig,

alla tappar hoppet om att jag ska hitta något sätt att orka och jag orkar inte ens försöka ställa mig upp.

284

Men jag vet fortfarande inte hur jag ska klara livet.
Jag vet fortfarande inte hur det ska gå till. Så fort jag fick chansen efter att ha varit aktiv i fem timmar sov jag, och sen sov jag hela helgen. Min kropp mår dåligt. Min kropp mår så jävla dåligt. Min läkare klappar mig på axeln och vet inte vad han ska göra, sjukgymnasten skakar på huvet. Jag sover och jag gråter för det är det enda jag orkar göra. Tvingar mig själv att gå ut och går femton meter och sen bara säckar jag ihop. När någon tar emot mig ler jag och säger att det går bra, det går så bra så, ingen fara, ingen fara alls, allt är bra och jag

hatar det i mig, det som inte kan vara ärlig, det som aldrig vågar skrika DET ÄR SÅ JÄVLA DÅLIGT OCH JAG ÄR SÅ LEDSEN ÖVER DET, JAG VILL SÅ MYCKET MEN MIN KROPP VILL INGENTING OCH JAG ORKAR INTE HA DET SÅ LÄNGRE,

jag hatar att jag aldrig vågar säga det som är det sanna:

att det suger, det suger så förbannat mycket att ha en sjukdom som stadigt blir sämre, en sjukdom som hela tiden stoppar mig,

en sjukdom som gör mig tråkig och gnällig,
en sjukdom som gjort mig till hon som alltid svarar kanske,

jag är hon som planerar men aldrig genomför, för när planen ska sättas i verket inser jag att sedvanligt tagit mig vatten över huvudet, att jag inte klarar det, att jag kommer att svimma av smärta om jag gör det.

Jag orkar inte stå upp utan att luta mig mot något och om jag måste får jag panik, jag ber ofta min pojkvän att bära mig eftersom jag inte orkar gå själv, jag kväver smärtskrik när jag rör mig alldeles för ofta,

jag orkar inte sådant som man bara måste orka för att kunna vara människa och mitt i allt det ska jag

växa upp, flytta hemifrån, studera på heltid på universitet, ha ett hushåll, ha ett socialt liv,

vara vuxen,
allt det,

jag vet inte hur det ska gå till, jag förstår inte hur det ska gå till när jag inte ens orkar stå upp och jag vågar knappt säga det här till någon,
den enda som får delar av min framtidsångest är min pojkvän och han kramar mig och säger att det kommer gå för att det måste gå och kanske ska jag ställa in mig på att ta det lugnt på helgerna och inte ha ett jättestort socialt liv, utan satsa på överlevnad och

jag vet att han har rätt, jag vet det men FAN om jag inte vill då?
Om jag inte vill ställa in mig på att överleva, om jag vill leva då? Om jag inte vill ställa in mig på ett liv i tröttma, om jag vill ha mer än så? Om jag inte vill kämpa för att orka trots att kroppen gör så jävla ont, om jag vill koncentrera mig på annat då? Om jag inte vill tveka på framtida barn för jag förstår inte hur den här trasiga kroppen ska kunna bära på dom, än mindre föda dom, och allra minst ta hand om dom, leka med dom, krama dom när dom är ledsna, om jag inte vill behöva säga "gå till pappa jag är för trött", om jag inte vill att mina barn ska behöva växa upp med en mamma som aldrig orkar? Vad händer om det är så?

Vad händer om jag vägrar?
Om jag faktiskt inte vill ligga i min säng och gråta och skrika så tyst som jag bara kan av smärta, om jag inte vill behöva spendera timtal på sjukhus där ingen vet vad dom ska göra med mig, om jag inte vill behöva få besked om att jag vill bli sämre, vad händer då? Vad händer om jag inte vill ställa in mig på ett liv där jag ska kämpa för att orka ta mig upp om mornarna? Vad händer då?

Ingenting händer, för makten är inte min.
I samma stund som jag insjuknade då, för det som känns som hundra och åter hundra år sen, förlorade jag makten över stora delar av mig och mitt liv. Jag har ingen rätt att bestämma, valet är inte mitt och

varje dag gråter jag av smärta.
Varje dag.

282

Svampen i mitt underliv fortsätter att frodas och i måndags var min kille på ungdomsmottagningen för att kolla om det kan vara så att vi skickar det fram och tillbaka mellan varandra. Barnmorskan sa bara att det är onödigt att kolla honom för svamp brukar inte smitta, och killar får det väldigt sällan. Detta trots att han berättat min tårdrypande historia (inte riktigt, men jag har iallafall gråtit hundra gånger på grund av det) om att jag har haft svamp sen i november och gör allt rätt men ändå inte blir av med den och att han sa men ni kan ju kolla mig ändå, bara ifall att. Men då hette det att dom ändå inte skulle behandla honom så det var helt i onödan, det där.

Jahopp.
Tack så jävla mycket för det då.

(Speciellt eftersom den här förbannade undersökningen varit orsak till jag-vet-inte-hur-många bråk. Han tyckte att det var skitjobbigt att ens tänka på att göra den, jag tyckte att han var skitlöjlig som inte ens kan överväga det när jag varit där ett hundratal gånger och visat upp mitt underliv, han tyckte att det var en annan sak, jag tyckte absolut inte att det var en annan sak och att han skulle kunna göra det där för mig med tanke på hur jäkla mycket problem jag har haft, han mumlade något, jag sa att jag inte tänker ha någon form av sex förrän han kollar upp sig, han sa att han skulle ringa, jag frågade honom om han tänker ringa någon gång, han sa att han behöver tid, jag började skratta/gråta och undrade hur mycket mer tid man kan behöva när man haft 3 månader att vänja sig vid tanken från det att jag frågade för första gången, han tyckte att jag var oförstående och ostöttande, jag tyckte att han varit oförstående och ostöttande..ja, ni fattar.)

Idag ska jag till en doktor.
Hon är väldigt nära vän med min mamma och jag tyckte att det var obehagligt att gå dit och prata om p-piller.
VAD JÄVLA KUL.

277

Det liv som ligger framför mig kan komma att vara så oändligt svart och tungt. Det kan komma att kantas av en smärta som får mig att gråta i sömnen, skrika i duschen och svimma rakt i en klädhög som borde städas undan. Det som ligger framför mig kan vara oändliga besök till en försäkringskassa som vill mena att jag visst klarar av att arbeta, att jag bara är lat. Det som ligger framför kan vara en igenäcklad lägenhet och en konkurs och bara gråt, gråt, gråt.

En sjukdom som faktiskt blir sämre hela tiden, hela hela hela tiden och som får läkaren att klappa mig på axeln och skaka på huvudet, det är det min kropp består av, det enda min kropp är och orkar är att förstöras och gå sönder. En sjukdom som jag kommer leva med tills jag dör. Och det gör mig så jävla ledsen och uppgiven.

Igår var en sådan dag och idag är än mer en sådan dag. Men när en sån dag kommer kramar han mig och säger du är så modig, du är så tuff som klarar det här, jag vet ingen som är så tapper som du och när man ligger där med en snorig näsa för att kroppen inte orkar leva så känner man sig inte alls tapper men det hjälper ju ändå, och när jag skriker till honom att hur ska det gå, hur i helvete ska det här gå när jag inte ens orkar ta mig hur sängen, varför i helvete vill du leva med mig när jag bara är sjuk och sjuk och sjuk säger han att älskling, du kommer att klara det här och det kommer kanske inte att vara lätt alltid men du kommer att klara det. Du lär dig ju hela tiden att prioritera och leva med det, det vet jag att du gör. Och du kommer att orka för ingen orkar så mycket som du gör. Du klarar ju jättemycket hela tiden, och när du inte klarar kan jag klara åt dig. Och det gör ont i mig och i mitt hjärta att din kropp stoppar dig så mycket men det är bara så det är och det får vi leva med. Du kan leva med det, det vet jag

och jag kommer aldrig förstå hur han kan älska mig så mycket, men när jag tänker på att få vara med honom i hela mitt liv känns inte allting så oöverkomligt. Det kommer inte bli lätt men det kommer gå.

Det kommer gå.

258

Nu blir det inga jävla fina ord för jag är så förbannat trött på den här satans underlivssvampen. Vi hade vaginalt sex för första gången på jag vet inte hur många veckor och som ett brev på posten kommer dom ökade besvären. Ja, ökade, för den är där hela tiden, svampen. Som en dryg jävla klasskompis man aldrig blir av med. Och jag fattar inte för jag gör ALLT rätt. Jag luftar så ofta som det går, smörjer in med olivolja hela jävla tiden och fullkomligt häller i mig yoghurt men det försvinner aldrig. Jag äter för mycket socker så det är väl det men jag måste äta för mycket socker för annars äter jag inte alls. Jag vet att det är världens konstigaste och sämsta system men så fungerar det och jag. OCH JAG BLIR SÅ JÄVLA LESS. Jag orkar inte gå till ungdomsmottagning en gång till. FAN alltså man skulle ha blivit ihop med en tjej istället. Om det nu är kuken som är problemet vet jag inte.

Och mitt i allt det här blir jag så satans förbannad för hade det här varit ett problem som drabbar killar hade det aldrig varit så oforskat som det är nu. Sjuksköterskor och barnmorskor säger bara dom mest uppenbara grejerna och man åker hem, gör allting, googlar omkring och får bara veta att "olika saker fungerar för olika människor." MEN OM JAG INTE HAR RÅD ATT PROVA ALLA JÄVLA TABLETTER SOM KOSTAR 200 KRONOR STYCK OCH ALLA INTIMKRÄMER SOM KOSTAR ETT KILO GULD PER MILLILITER DÅ? Och det försvinner ju aldrig hur mycket jag än smörjer, luftar och allt annat som man gör.

Fan i helvetes jävla skit. Nu ska jag sluta ligga, sluta raka, sluta med allt.
KAN INGEN BARA SÄGA HUR JAG FÅR BORT DET.