måndag 19 april 2010

284

Men jag vet fortfarande inte hur jag ska klara livet.
Jag vet fortfarande inte hur det ska gå till. Så fort jag fick chansen efter att ha varit aktiv i fem timmar sov jag, och sen sov jag hela helgen. Min kropp mår dåligt. Min kropp mår så jävla dåligt. Min läkare klappar mig på axeln och vet inte vad han ska göra, sjukgymnasten skakar på huvet. Jag sover och jag gråter för det är det enda jag orkar göra. Tvingar mig själv att gå ut och går femton meter och sen bara säckar jag ihop. När någon tar emot mig ler jag och säger att det går bra, det går så bra så, ingen fara, ingen fara alls, allt är bra och jag

hatar det i mig, det som inte kan vara ärlig, det som aldrig vågar skrika DET ÄR SÅ JÄVLA DÅLIGT OCH JAG ÄR SÅ LEDSEN ÖVER DET, JAG VILL SÅ MYCKET MEN MIN KROPP VILL INGENTING OCH JAG ORKAR INTE HA DET SÅ LÄNGRE,

jag hatar att jag aldrig vågar säga det som är det sanna:

att det suger, det suger så förbannat mycket att ha en sjukdom som stadigt blir sämre, en sjukdom som hela tiden stoppar mig,

en sjukdom som gör mig tråkig och gnällig,
en sjukdom som gjort mig till hon som alltid svarar kanske,

jag är hon som planerar men aldrig genomför, för när planen ska sättas i verket inser jag att sedvanligt tagit mig vatten över huvudet, att jag inte klarar det, att jag kommer att svimma av smärta om jag gör det.

Jag orkar inte stå upp utan att luta mig mot något och om jag måste får jag panik, jag ber ofta min pojkvän att bära mig eftersom jag inte orkar gå själv, jag kväver smärtskrik när jag rör mig alldeles för ofta,

jag orkar inte sådant som man bara måste orka för att kunna vara människa och mitt i allt det ska jag

växa upp, flytta hemifrån, studera på heltid på universitet, ha ett hushåll, ha ett socialt liv,

vara vuxen,
allt det,

jag vet inte hur det ska gå till, jag förstår inte hur det ska gå till när jag inte ens orkar stå upp och jag vågar knappt säga det här till någon,
den enda som får delar av min framtidsångest är min pojkvän och han kramar mig och säger att det kommer gå för att det måste gå och kanske ska jag ställa in mig på att ta det lugnt på helgerna och inte ha ett jättestort socialt liv, utan satsa på överlevnad och

jag vet att han har rätt, jag vet det men FAN om jag inte vill då?
Om jag inte vill ställa in mig på att överleva, om jag vill leva då? Om jag inte vill ställa in mig på ett liv i tröttma, om jag vill ha mer än så? Om jag inte vill kämpa för att orka trots att kroppen gör så jävla ont, om jag vill koncentrera mig på annat då? Om jag inte vill tveka på framtida barn för jag förstår inte hur den här trasiga kroppen ska kunna bära på dom, än mindre föda dom, och allra minst ta hand om dom, leka med dom, krama dom när dom är ledsna, om jag inte vill behöva säga "gå till pappa jag är för trött", om jag inte vill att mina barn ska behöva växa upp med en mamma som aldrig orkar? Vad händer om det är så?

Vad händer om jag vägrar?
Om jag faktiskt inte vill ligga i min säng och gråta och skrika så tyst som jag bara kan av smärta, om jag inte vill behöva spendera timtal på sjukhus där ingen vet vad dom ska göra med mig, om jag inte vill behöva få besked om att jag vill bli sämre, vad händer då? Vad händer om jag inte vill ställa in mig på ett liv där jag ska kämpa för att orka ta mig upp om mornarna? Vad händer då?

Ingenting händer, för makten är inte min.
I samma stund som jag insjuknade då, för det som känns som hundra och åter hundra år sen, förlorade jag makten över stora delar av mig och mitt liv. Jag har ingen rätt att bestämma, valet är inte mitt och

varje dag gråter jag av smärta.
Varje dag.

4 kommentarer:

Tuss sa...

Vad har du för sjukdom? Om man får fråga.
Med hjälp av din fina pojkvän och din enorma vilja så tror jag att du klarar allt, i din takt och på dina villkor. Det är vad jag tänker när jag läser det du skriver iaf. Kram på dig.

Anna Gustafsson sa...

Hej! Vad fint att du ska flytta till Göteborg. Klart vi ska bli vänner då. Lägg till mig på Facebook om du vill, här: http://www.facebook.com/?ref=logo#!/profile.php?id=1091747135

Cicci sa...

Åh, det suger så hårt med smärta och med trötthet. Det förstör så mycket och man behöver så mycket ork för att klara det. Ork man inte har alltid. Men du är bra och du kan klara det. Du kan.

Kram

rationalisten sa...

och jag är också där.