lördag 8 maj 2010

286

Jag vet inte varför jag inte bloggar,
saker händer hela tiden:
jag gråter i panik en natt efter att jag vägt mig, gör upp planer för det nya livet, tänker på benknotor och säger jag vill inte se hälsosam ut, jag vill vara smal, bara det, bara bara bara det och slår han som säger att jag är så mycket vackrare nu, när mitt BMI inte skriker UNDERVIKTIG,
jag pratar om att äntligen ha lämnat det förflutna bakom sig, att det är på riktigt den här gången, att det som har hänt mig nödvändigtvis inte måste sörjas längre,
jag känner ett lugn jag aldrig tidigare känt samtidigt som hopplösheten om ett liv med den här kroppen, det här psyket, DEN HÄR VÄRLDEN tar sönder mig,
men inga ord når mina fingertoppar och då är det lika bra att låta bli,
just nu måste inte alla tankar nå internets pappersubstitut, just nu tillåter jag mig själv att vila, gråta, andas, vara just allt det som gör mig mänsklig och jag är det utan så särskilt mycket ångest och

kanske är det våren, kanske är allt bara en illusion men om det är det skiter jag i det för den känns så på riktigt,
och en vacker illusion är fan i mig bättre än det jag varit tidigare.

1 kommentar:

Anonym sa...

Det är bra att kunna låta bli internet och bloggandet tycker jag, det får ju aldrig bli ett måste.
Så fint så fint att du tillåter dig.

Men jag hoppas att dina tankar om benknotorna går över. Hoppashoppas. Jag tror att man är olyckligare ju mer underviktig man är, att man får mindre ork till att vara glad. Dessutom är det deprimerande bara av att vara besatt av något på det viset.
Jag skulle vilja skriva en massa om mig tillbaka istället för att bara komma med de här löjligt snusförnuftiga tipsen, men jag har lite samma grej. Jag kan inte riktigt få ut texten.
Tusen kramar i alla fall.
<3