onsdag 19 maj 2010

288

Han överraskar aldrig med rosor, säger sällan storartade ord och jag skulle aldrig aldrig beskriva honom romantisk men ingen har någonsin visat mig så mycket kärlek:

han ser när bristen på ork är som en lurig lillebror som drar undan mattan man står på, han ser när jag faller och då lägger han mig ner i sängen och tar av mig alla kläder och smörjer in mig med liniment eftersom jag en gång råkade nämna att jag tycker att det bedövar ganska så bra och sen ligger han vaken hela natten (trots att han ska upp tidigt tidigt) och lyssnar när jag gnyr och gråter i sömnen

och han förstår mig aldrig när jag säger att jag inte förtjänar honom, han låter mig vara dum och ledsen helt i onödan, han låter mig gråta för att han är så snäll mot mig när jag är så dum mot honom (och han säger alltid alltid att ingen är så snäll som jag), han låter mig göra det men pratar med mig tills jag mjuknar, kommer närmare och pussas ett helt seinfeld-avsnitt och

och missförstå mig inte, missförstå mig aldrig, det är så arbetssamt och tungt att vara två och jag undrar hela tiden, hela hela hela tiden om det ska vara såhär, jag funderar på om vi har ett dåligt förhållande och jag undrar om det kommer att bli dåligt (för varför skulle det inte för allt blir dåligt, alla går sönder till slut) (och han säger men josefin inte vi. inte vi. vi kommer aldrig gå sönder för det går inte.) och jag undrar om något annat par tjafsar så mycket som vi gör och jag undrar om vi inte har tråkigt och hittar på för lite och jag undrar om vi verkligen kommer att vara tillsammans om tio tjugo trettio fyrtio år för ibland vill vi så olika saker med våra framtider att jag tänker att det bara inte kommer att gå,

och det är aldrig bara fint och bra och jag vet inte hur många gånger jag mitt i en förtvivlad gråt skrikit VARFÖR KAN DET ALDRIG BARA VARA ENKELT FÖR MIG VARFÖR MÅSTE JAG ALLTID ALLTID ALLTID VARA LITE LITE LEDSEN,

och det är så det är att vara ihop, det är jobbigt och tungt ibland men det är så fint och bra och underbart att vara med just honom, och två nätter på fyra veckor har jag varit ifrån honom och jag saknar hans hår, jag saknar honom jag gör det trots att det är lite pinsamt att sakna någon man träffade för fem timmar sedan och

jag pratade med min storasyster för några veckor sen och utan att jag sagt något om hur svårt jag kan få att andas ibland så sa hon att

man lär sig, man lär sig hela tiden. det första året, kanske till och med dom första åren trodde jag jämt att vi skulle göra slut om jag gjorde något fel och jag fattade inte att ett förhållande kan vara bra och jag förstod aldrig att man kan diskutera utan att vara arga på varandra. jag, vi, är ju så vana vid att det alltid är bråk bråk bråk, det tar ett tag att vänja sig av vid det, men till slut lär man sig, jag lovar. och man måste alltid komma ihåg att man får ha det bra även om det kanske känns som att man inte förtjänar det.

2 kommentarer:

kim sa...

det du skriver får mig att känna så mycket. det är så vackert att jag går sönder lite och jag känner dig inte alls, men jag är ganska så jättesäker på att du faktiskt förtjänar att ha någon som honom i ditt liv.

Elin sa...

åh, tack så himla mycket. om jag vore modigare skulle jag säga ja. vad ska du hitta på i Göteborg? :)