tisdag 25 maj 2010

290

Det stormar och jag är så jävla ledsen samtidigt som någon frågar hur jag mår och jag svarar jag mår bra, faktiskt så mår jag bra jag är lätt i hjärtat, allt är lugnt och jag säger så utan att ljuga men när man kan göra det samtidigt som allt går sönder känns det så förbannat konstigt i hjärtat:

jag är så lugn och så mogen men vill ibland bara slänga mig på sängen och skrika MEN DET ÄR INTE SÅ LÄTT FÖR MIG MIN PAPPA BOR PÅ ANDRA SIDAN VÄRLDEN OCH JAG ÄR SJUK OCH INGENTING FÅR NÅGONSIN VARA ENKELT och jag vill skrika det till alla som aldrig anklagat mig, vill försvara mig för:

jag är ingen bra kompis och STOPP ni två vänner som läser här och tänker säga att det är jag visst det för det är jag inte, jag ringer inte, jag smsar inte och jag missar samtal och ringer aldrig tillbaka:

jag gör ingenting för att hålla några relationer till liv,
jag orkar bara med att hålla mitt förhållande igång och fy i helvetes jävla pissapa vad jag hatar mig för det, jag är så patetiskt behövande av honom, så patetiskt instängande DET ÄR INTE GULLIGT DET ÄR INTE ENS OKEJ:

jag låter allt falna och dö och alla andra kämpar och kämpar och kämpar men jag orkar inte, jag orkar inte,

vad är det som har fått mig så orkeslös? Vad är det som hindrar mig att höra av mig, vad är det som gör att jag inte orkar tvinga människor att ty mig till mig, varför har jag tappat bort mig i allas liv, har ingen aning om vad som händer med någon

(knappt mig själv)

och jag försvarar mig med det barnsliga utlåtandet att DET ÄR FAKTISKT SYND OM MIG!! men det är bara sorgligt för det är fan inte synd om mig, det är inte det, visst har alla olika förutsättningar och jag har svårare förutsättningar än många men lättare än fler,

det är något man alltid måste komma ihåg,
men bara komma ihåg inte leva efter;
inte alltid jämföra sig, inte alltid tänka men dom har ju jämt så städat och ligger aldrig efter i plugget/jobbet/livet, inte alltid tänka så man

dör om man gör livet till en tävling tro mig jag

vet att man dör,

allt är så konstigt:
det är så konstigt att äntligen äntligen släppt taget om det som varit:

att ha släppt taget om slagen, skriken, om det som jagat mig i så många år (hela mitt liv) gör att jag har släppt en stor del av det som är jag (för det spelar ingen roll hur mycket man springer, man är alltid sitt förflutna) och jag försöker inse att jag kan låta det vara, behöver inte lämna det för att få vara glad,

försöker komma ihåg att jag alltid får vara glad,

lär mig så mycket hela tiden men samtidigt så

slutar det aldrig att storma.

3 kommentarer:

Hanna sa...

Jag fortsätter läsa och jag tycker att det du skriver är så himla bra uttryckt och jag tycker så mycket om dig här på andra sidan datorn.

Det jag tänkte skriva var att jag läste ett inlägg om underlivsproblem, svamp och i kommentarsfältet också urinvägsinfektion, och jag kom att tänka på dig. (Haha.)
För jag har blivit så himla förbannad varje gång du skrivit om de problem du har och så finns det ingen lösning någonstans.
Nu vet jag inte hur du mår just nu på den fronten, och det känns löjligt av mig och konstigt med för den delen att komma in och tipsa bara så här, men om det skulle kunna hjälpa så:
http://cyborgmanifesto.blogspot.com/2010/05/den-svenska-vardapparaten-ignorerar-det.html
Ja. Haha. Menmen.

Hanna sa...

sv: Jag är jätteglad att kunna hjälpa något, jag vet att när jag haft urinvägsinfektion (man kan ju knappt göra någonting utan att tänka på att det gör så himla ont) skulle jag gärna hitta något som hjälper. Och jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det skulle vara att ha återkommande svampinfektioner! Argh.

P-stav förresten, kan man få det bara om man ber om det, eller hur går det till? Och gud vad härligt att slippa mensen.

Åh, en bra poäng. Att teater gör människor glada och får världen att bli bättre tycker jag var jättefint sagt; jag är ju omgiven av teatermänniskor och de får självfallet teatern att verka så viktig och stor. Lite självdistans och distans till teatern kanske är det jag behöver - men det är så himla svårt när man är mitt uppe i att leva sig själv liksom. Jag anser mig ha ganska mycket självdistans men på något vis är det 360 grader självdistans och jag tänker över och kritiserar allt jag gör och då är det ju inte självdistans längre, då är jag tillbaka på 0 grader från självdistansen liksom. Puh.

Anonym sa...

Mig kan du glömma att du kan stoppa. För du är visst det. Du ÄR det. Jag får ju jämt fina sms av dig, fina inlägg i min logg eller fina kommentarer ibland får jag tilochmed helt oförberett en klänning hem på posten. Josefin, jag tycker om dig och även om du inte orkar så orkar jag och vi finns för varandra och ska fortsätta med. / F