301

Det är en vanlig dag och jag sitter i förarsätet i hans föräldrars bil och gråter, gråter för allt som är:
gråter av saknad, gråter för en kropp som bara vill mig illa, gråter för ekonomi, gråter av alla rädslor, gråter för allt är så konstigt, gråter för jag blir aldrig kompis med mig själv, jag lyckas aldrig tycka om mig själv, jag lyckas aldrig bli glad, jag tror att jag hittar frid men nästa sekund är allt som bortblåst och jag hittar mig själv hulkandes i en monstruöst stor bil och han sitter bredvid och dricker coca-cola och får panik för han får panik när människor, och speciellt jag, blir ledsna, han vill bara att alla ska vara glada, och jag sitter och gråter utan att kunna sätta fingret på varför, säger bara

jag vet inte, jag längtar bort, jag orkar inte bo här, allt är så konstigt, jag kan inte andas, jag vet inte, det är så konstigt alltihop, jag hittar inte ut,

och han har orosväck i hela ansiktet och tar ut mig ur bilen och sätter mig i sitt knä och säger:

josefin när vi blir gamla,
när våra barn startar sina karriärer och funderar på att skaffa egna barn, när vi pensionerat oss lite och är helt skrynkliga i ansiktet, då ska vi sälja vår lägenhet och vårt landställe och alla möbler och allt annat vi äger och köpa en husbil. Eller en husbuss, en husbuss är bättre, det är mer plats i den. Och sen ska vi åka bo i den och åka runt i hela världen i den. Eller hur, visst ska vi det, fan vad kul det kommer bli, visstdå? Visst ska vi det?

Och ibland tänker jag att vi passar ju för i satan inte ihop, jag är för ledsen och han har så svårt för att låta folk vara ledsna, han har så svårt att inte bara irra och skrika MEN VAD SKA JAG GÖRA FÖR ATT DU INTE SKA VARA LEDSEN JAG FÅR PANIK JOSEFIN VAD SKA JAG GÖRA när jag gråter, och ibland tänker jag att det kommer aldrig, aldrig gå, vi är för olika på sätt som verkligen stör ibland, vi kommer krocka så mycket när vi inte är unga längre, när vi blir äldre och kanske föräldrar, då kommer vi krocka tills vi dör, det kommer inte gå, ibland tänker jag att det där stora SLUTET är så jävla oundvikligt, det enda jag kan om förhållanden är hur man förstör dom och jag kommer förstöra det här med, ibland tänker jag så

men oftast tänker jag på den där husbussen och att vi också då kommer kramas så nära att det känns som att vi delar på samma hjärta (jag vet att det är så jävla klyschigt men det känns så, på riktigt det känns så) och jag kanske inte vet hur man håller ihop ett förhållande, men jag vet hur man älskar. Jag vet hur man älskar honom och jag kommer aldrig aldrig aldrig tillåta mig själv att sluta. Och jag kanske ändå inte vet hur man håller ihop ett förhållande men jag kan lära mig. Han kan lära mig. Vi kan lära varandra.

Och om lite över fyrtio år kommer vi få nycklarna till vår alldeles egna husbuss.