304 (lite om vad jag gjort på senaste tiden)

Jag skriver långa utkast som jag sen aldrig publicerar,
prestationsångesten har hittat även hit trots att detta skulle bli en prestationsfri zon, en dagbok, ett ställe för bara mig,

prestationsångesten hittar överallt där jag finns,
utan prestationsångesten är jag inte hel:
jag presterar jämt:
vill vara den bästa flickvännen, den bästa vännen, den bästa alltalltallt,

prestera kan man göra även utanför skolan.

Jag ser avsnitt där par gör slut och gråter i fyra timmar efteråt,
hulkar utan att veta varför för jag vet verkligen inte varför:
är det för att allt känns så bräckligt trots att det inte är det, är det för att jag är så pinsamt jävla behövande av honom, är det för att jag tror att om vi skulle ta slut skulle även jag ta slut,

varför, jag förstår inte varför och jag är så trött på att alltid vilja se framåt, att alltid få veta om det är så att det alltid kommer vara vi,
jag avskyr att höra om alla som blev tillsammans ungefär i den åldern vi blev tillsammans och sen var kära ett tag och sen gjorde slut,
det är min värsta sorts historia, jag förstår inte hur kärlek bara kan ruttna och dö,

säg att vi inte är en av dom som ruttnar och dör, snälla.

Jag ligger i sängen och frågar honom hur jag ska resa mig upp,
varifrån ska jag hitta orken att resa mig upp? Hur ska jag orka slå upp ögonen, hur får jag bort allt som gör ont? När ska någon ta mig på allvar, när slutar doktorer, sjukgymnaster och rehabiliteringspersonal att ge upp om mig? Hur ska jag klara av livet när jag inte ens orkar sitta upp i tre timmar?

Varför blir jag sämre nu när jag borde bli bättre, när jag borde hitta mer ork, varför tror jag alltid att jag har slagit i marken:
det här är så lågt jag kan komma, sjukare än så här kan jag inte bli,
varför visar det sig alltid att det är falluckor?

Hur ska jag klara av livet med allt vad det innebär:
heltidsstudier heltidsarbete HUSHÅLL föräldraskap, relationer och där mitt i allt försöka må bra, försöka ha balans,

alla har så jävla svårt med det, hur ska jag klara av det då?

Jag är så trött på att alltidalltid oroa mig över det här. Så trött på att aldrig någonsin få uppleva en dag där ingenting gör ont, en dag då ögonen inte har en hinna av trötthet framför sig.