303

Natt och helt plötsligt:
faller jag, försvinner jag in i en dimma där inget annat än mörker och outhärdlig smärta finns och det enda jag förmår mig göra är att gråta och jag kan knappt andas och när jag öppnar ögonen:

mörker, kompakt mörker som om jag vore blind och jag kvider fram jag kan inte se, jag ser inte och han tvingar upp mina ögon och säger titta på mig, ser du mig och jag gråter nej, nej jag ser dig inte jag har så ont, jag dör jag dör jag dör för

när jag andas känns det som att mina revben är gjorda av glas och mina lungor av sten:
med varje andetag går det mer itu och det gör så

jävla ont
så jävla fucking pissont och han säger
josefin vi måste ta dig till sjukhuset, vi måste men jag säger nej, nej för jag hatar akuten, vill inte sitta där i fem timmar bara för att få panodil och order om att vila (nähe hade inte tänkt på det och panodil, det som fungerar så bra för mig), spelar ingen roll hur mycket man hänvisar till journaler så bryr sig ingen ändå om att man har fel i kroppen

men vi knäpper på bastun iallafall så tar vi oss dit, eller hur dit tar vi oss och han försöker lyfta mig och jag skriker rakt ut och i varje steg han tar kvider jag ännu mer (det gör så ont att skrika) så han ställer mig på fötterna och säger: jag leder dig istället men så fort mina ben ska bära mig så viker dom och jag

svimmar och
jag tänker att nu dör jag, jag orkar inte jag lägger mig ner och dör här, döden är bättre än detta och jag
kräks på gräsmattan och ser fortfarande inte men på något sätt som jag inte minns tar vi oss till badrummet där jag nästan förlorar medvetandet och hela mitt ansikte är fyllt av snor och han torkar bort det, snyter mig och tar mig till bastun och sen till duschen och allt gör så ont:
vattenstrålarna känns som laser som gräver sig djupare in och

han ber mig, igen och igen, att gå med på att åka till sjukhuset men jag vägrar, jag vill inte och jag vet inte varför för i nästan mening säger jag jag dör, jag orkar inte jag dör nu det gör så ont och

mitt i allt det här säger han du är så vacker, hur kan man vara så fin? och
jag fattar inte hur man kan tycka att ett ansikte förvridet av smärta och fyllt av gråtsnor och som är så fullständigt utmattat är vackert, det är nog bara han som tycker det och

dagen efter kan jag inte röra mig och inte dagen efter det heller och jag vet inte vad jag ska göra, jag blir så mycket sjukare jämt men
jag tackar honom för allt han gör för mig, för att han tar hand om mig men det enda han säger är:

jag tar inte hand om dig. jag älskar dig.

och jag är sjukare än någonsin (jag vet jag säger så jämt och det är så jävla jobbigt) men ändå känns livet inte omöjligt att ta sig igenom, tvärtom.

Det går. Det kanske kommer gå.