tisdag 3 augusti 2010

308

Jag är så jävla dålig på avstånd.
Jag orkar inte ringa och alla mina sms-konversationer dör ut ganska så snabbt eftersom jag glömmer bort att svara. Jag skickar aldrig brev, gör aldrig något speciellt fint. Jag är så jävla dålig på avstånd och nu

är min pappa på det längsta avståndet jag nästan någonsin (fast samtidigt alltid) haft någon på och

fy fan i satans jävla gata var förbannat jävla PISSIGT det är för
vi hör aldrig av varandra. Vi hör aldrig av varandra. Jag har ingen aning om hur hans liv ser ut, inte en endaste liten aning. Vår relation har aldrig varit särskilt simpel men nu

vi är främlingar, jag kommer knappt ihåg hur hans röst låter, har ingen aning om hur han ser ut i håret vet knappt

var han jobbar.

Och det är en sån jävla börda och jag vet inte vad jag ska göra, vågar inte säga att jag saknar honom, vågar inte, vågar ingenting,

jag vågar inte så jag gråter istället och det är så jävla onödigt. Jag är så trött på det. Jag vill inte ha en kudde som är helt solkig av saltvatten, jag vill inte det. Jag vill inte kväva skriken på nätterna då jag sover hemma hos mamma, ett kvävt skrik låter så äckligt, jag vill inte ha det i min mun. Jag vill inte väcka min pojkvän med mina hulkningar, jag vill inte blöta ner hela hans bröst natt efter natt. Jag vill inte det.

Och lösningen är ju så simpel,
jag vet det, det är så lätt att bara plocka upp telefonen och smsa och kanske föreslå att vi ska ringas lite om han kan där på andra sidan jorden tusen tidszoner bort,
jag vet det är så jävla lätt men jag kan inte. Jag gör så gott jag kan men mer går inte och jag vet inte varför. Jag vet till exempel inte varför jag skriver det här istället för att skriva ett mail till honom som handlar om snälla kollegor och ett rum i flyttkaos. Jag vet inte vad som hindrar mig och jag har alltså ingen ursäkt alls att inte göra det. Jag vet det. Men jag gör det inte.

Kanske är jag besviken för att han inte heller svarar när jag skickar fyra sms, att han inte heller hör av sig. Kanske är det det men jag vet inte, hur ska man veta?

För jag vet ingenting annat än att det inte går, det här,
den här situationen och ingen ingen ingen berättar för mig något som jag kan använda. För jag kan inte be honom att komma tillbaka för det är inte rätt, han är där han ska vara just nu det kan jag inte bestämma över och jag kan inte heller bestämma över tidszoner och jag förmår mig aldrig att ta upp telefonen och skriva ett simpelt sms för jag är så jävla rädd att inte få svar igen,

och det finns ingen som berättar för mig hur jag ska handskas med den här situationen.

1 kommentar:

lina sa...

jag vet inte hur man hanterar en pappa som inte svarar på sms men jag tror att du bara ska göra det som känns rätt. vill du skicka sms, gör det. berätta om ditt liv, om dina dagar. strunta i om du får svar. gör det för din egen skull. han blir glad i hjärtat, det kan jag nästan lova. även om han inte förmår sig att svara. jag skulle gissa att han har dåligt samvete för att han rest ifrån dig och därför försöker förtränga situationen. men att få höra av dig är förmodligen det bästa han vet även om han inte förstår hur han ska hantera det just nu!