309

Och min syster också.
Jag har inte hört av henne ALLS på över fyra veckor,
vet knappt om hon lever, har verkligen ingen aning om vad hon tänker på eller gör
och allra minst vet jag om hon tänker på mig ibland, undrar över mig, hur det går för mig att flyttpacka,
undrar om hon någon gång tänker på mig

(och herregud vad den här familjen aldrig någonsin kommer att kunna läka.)

(jag vet inte ens om jag vill det för ibland tänker jag att jag bara vill bli lämnad ifred, slippa tänka på dom men
jag vet, jag vet jag vet jag vet:
det är inte så lätt för skulle vi säga upp kontakten med varandra skulle det inte betyda att jag skulle sluta tänka på hur jävla sorgligt allt i den här SATANS familjen är

och jag vet det är fel men jag önskar att jag hade fått en annan familj. en som kanske tyckte om mig och varandra och där man inte bara ignorerar och skäller. och en av mina bästa kompisar säger att det är så skönt nu när vi är någorlunda vuxna för nu bråkar hon aldrig med sin syster längre och jag bara sväljer klumpen i halsen för jag och min syster kan inte se på varandra i mer än tio minuter utan att börja bråka och

jag fattar inte varför det måste vara så, vi skulle ju kanske kunna uppskatta varandra

vi skulle ju kanske kunna uppskatta varandra.)