337

Hans alarm ringer, armen runt mig,
vi brukar alltid somna så och sen vänder vi oss fram och tillbaka under natten och vaknar ofta och olika håll men nu
vi sover näranära hela natten, på diagonalen så att det är omöjligt att röra sig och
när alarmet ringer får jag panik,
vill inte att natten ska ta slut, natten är så mycket tryggare än dagen nu,
natten där vi sover som om ingenting hade hänt, som om inga tvivel fanns och

när han går säger jag pipigt
ha en bra dag
med gråten i rösten och

när dörren stängs gråter, gråter, gråter jag för det här är en fullkomlig mardröm och jag orkar inte, vill inte, ta bort det ta bort det ta bort det, det får inte vara sant och

smsar en vän, en av dom finaste, och frågar om man får stanna hemma från skolan på grund av brustet hjärta och hon säger att man får göra det

så jag stannar hemma och drar inte upp persiennerna och
försöker plugga, försöker städa, försöker diska, försöker leva

fy fan vad har du gjort, din jävla idiot, du är ju kär i mig jag vet det,

skriver ett långtlångt mail till honom och

en vän ringer och jag överväger att inte svara för jag vet att jag kommer börja gråta,
men hon har sett mig gråta tusen gånger och

jag får inte gömma mig,
får inte skämmas och

det känns ju bättre sen för vi pratar om det som en möjlighet, för det är en möjlighet och vi kommer att ta oss igenom det här.

Drar upp persiennerna och duschar, inte bara för att han kanske kommer hem snart utan för att jag inte orkar ligga och ruttna,
och ikväll ska jag äta för min egen skull och inte för att han ska bli orolig (matintag senaste tre dagarna: lite chips, en kopp buljong, två äpplen, en halv skål middag)

imorgons livsmål:
1. gå till skolan
2. inte gråta i skolan

och

fan
han vill ha tid och jag ger honom det. Men jag vill inte. Jag vill inte vill inte vill inte vill inte. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt, att han ska vara kär i mig, veta om att han är kär i mig,

fanfanfan jag vill inte jag vill inte jag vill inte.

Och förresten:
hoppas är fan inget bra eller hoppfullt ord. Inte när det används som jag hoppas att det blir bra.

jävla idiot du är ju kär i mig. det som känns fel i dig är inte vi, för om det var vi som var fel så skulle du inte vilja att allt skulle vara som vanligt, du skulle inte pussa på mig frivilligt, du skulle inte ligga med huvudet i mitt knä, du skulle inte säga ååh vad jag tycker om dig

jag vet inte vad det är i dig som känns fel men det är inte vi. det är inte vi och jag önskar att du kunde se det lika tydligt som jag gör.

fan.