lördag 9 oktober 2010

342

Fredag;
sitter i skolan och smsar honom och frågar när han kommer hem och han är snart hemma men ikväll ska jag ju på teater och sen ska vi ut med klassen och

det är fredag och dagen efter ska jag åka buss i sju jävla timmar för att han ska få tänka, han ska få sakna, han ska få ha det bra och det är fredag och jag vill hinna umgås och säga mer än godnatt och

jag har fan inte krävt någonting hela den här jävla veckan, jag har gått på knä för honom och kompromissat bort hela mig och betalat hur mycket pengar som helst för en resa jag gör för hans och bara hans skull och

han kan inte tänka sig att skita i att dricka öl med sina klasskompisar för min skull.

Det är fredag och några ur min klass ska after-worka och jag överväger att skita i det för att åka hem och hinna umgås men

NEJ jag vill inte bara vara beskedlig jag vill fan också få prioritera bort istället för att bara bli bortprioriterad,
så jag går och dricker öl och äter bjudbuffé med klasskompisar och molande känsla i mage, hatarhatarhatar det här men han säger att han ska komma hem direkt efter teatern,

och klockan blir halv tio och sms och
jag tar en öl men blir inte sen, lovar!! puss

och jag blir fucking besviken och ledsen men tänker att jag kan svälja det, en öl och hemgång runt halv elva kan jag svälja trots att vi inte kommer hinna umgås mer än godnatt och kanske lite till

och klockan blir elva och han är inte hemma och jag blir less för nu ligger jag och ska sova och smsar argt att han kan komma när fan han vill och att jag är så jävla ledsen över att han prioriterar bort mig för öl. När som helst annars gör det fan ingenting men just ikväll, just den här veckan orkar jag inte ta det.

Och vi ringer och han säger att han snart kommer hem och klockan går och blir halv ett och han är fortfarande inte hemma (och jag kan fortfarande inte sova) och JÄVLA IDIOT, han är så förbannat dum i huvet för han vill/vågar inte gå hem eftersom han vet att jag kommer vara arg och ledsen men FUCKING SKÄRP DIG DU ÄR FÖR FAN VUXEN, man kan inte bara skjuta på det jobbiga för det BLIR INTE BÄTTRE, jävla idiotfan,

och jag ringer honom och han säger snart och jag gråter och säger nej snälla kom nuuu, du sa snart för en och en halv timme sen också och jag orkar inte vänta längre
och samtalet avbryts och jag antar att batteriet på hans mobil tagit slut men

förutsätter att han kommer hem om kanske en halvtimme, förutsätter att han faktiskt går när jag ringer och gråter.

En timme går och han är inte hemma och nu är klockan två och jag
orkar inte bara ligga och vänta och oroa sönder mig, jag orkar inte så jag går upp ur sängen, klär på mig, tar med mig min mobil och mina nycklar men glömmer busskortet och går. Går nerför backen han borde komma upp från och rycker till varje gång någon som på något vis liknar honom ens det minsta men
det är aldrig han,

står på hållplatsen och väntar in buss efter buss men han kliver aldrig av så jag tar bussen till krogen där han borde vara,
kommer dit och

dom har stängt.
Dom har stängt och några sitter utanför och röker men han är inte en av dom och

han måste alltså gått vidare och jag har ingen jävla aning om var han är och vad i helvete han håller på med för
FAN den här människan som gör såhär, som låter sin flickvän vänta på honom medan han är onåbar, när han vet att hon väntar och oroas och gråter och bara vill att han ska komma hem,
jag känner inte den människan som gör så,

och onda bilder kommer fram i huvet av hur han är försvunnen, mördad och
det sista jag sa till honom var arga hulkningar, att vår sista vecka blev så jävla..jävlig och
fanfanfan det här KAN inte vara sant, han gör inte såhär,

går i en kvart till en hållplats: långt till nästa buss kommer och jag orkar inte bara stå och vänta,
och när jag väl kommer dit ringer

han
mitt hjärta

med gråtröst och panik och säger var är du, vad gör du? min telefon dog och jag skulle gå hem men jag har haft en så jävla pissig otur jag kan förklara alltihop jag vet det är osannolikt men du måste tro mig för det är sant!!
och jag gråter och säger jag tror dig, jag tror dig alltid det vet du, men berätta bara och

han berättar att när han skulle gå hem, hade tagit jackan och allt, såg han sin kompis stå och spy verkligen kaskader och ingen tog hand om honom, så han hade gjort det. och till slut, när folk började gå tog någon över vårdnaden och han började åka hem men upptäckte att han tappat plånboken och åkte tillbaka till krogen (där den var)

och nu var han hemma och jag gråter och säger tack, tack för att du inte var för arg på mig för att komma hem och han gråter och säger förlåt, förlåt, förlåt och
vi lägger på och jag åker hem och i dörren möts jag av honom och hårdhård kram och jag

andas ut
du får aldrig göra så mot mig igen. du får aldrig någonsin göra så mot mig igen.
-nej, nej jag lovar. förlåt. förlåt mig.

och jag berättar hur jävla ledsen jag blev när jag blev bortprioriterad för öl och han aldrig någonsin kom hem och han säger

jag kommer inte ihåg vad han säger men
han ber om förlåtelse och jag förlåter. Självklart förlåter jag. Och vi pratar och han säger

jag har saknat dig så mycket idag, allt kommer bli bra josefin. jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig och

jag säger
jag älskar dig, jag är kär i dig och han svarar
jag är kär i dig med
utan tror, hoppas på slutet, utan att tveka, säger inte ens jag i dig med,

och jag frågar förvisso inte om han är säker på det, om han menar det,
men det får vara bra så
och jag

är inte arg längre. Har ingen molande magkänsla längre.
Åker bort och innan jag åker säger han om och om igen
jag älskar dig så mycket, kommer sakna dig superdupermycket, på måndag när du kommer hem kommer jag springa såhär mot dig!! och

natten till idag var så jävla, jävla hemsk. Sällan har jag varit så rädd, så skrämd, så sårad och så ledsen. Men när han kom hem och jag inte var där och min mobilladdare inte var där (den var där, men nerpackad och eftersom laddaren var borta trodde han att jag stuckit för att sova hos någon annan) fick han panik eftersom han trodde att jag lämnat honom. Den paniken i samband med att han hade saknat mig hela dagen tror jag gav honom ett sorts lugn, paradoxalt nog.

Och jag är inte arg. Jag älskar honom oändligt mycket mer än vad jag någonsin kan vara arg på honom.

Jag tror vi har hittat lugnet igen. Jag tror vi hittat hem igen. Jag tror att den här helvetesveckan får stanna här, istället för att växa till två-tre-fyra veckor.

Jag tror att allt är bra igen.

5 kommentarer:

Frida sa...

ja ja ja åh. Som det ska vara.

emma sa...

och så levde dom lyckliga i alla sina dagar.... :):):):) detta är så brabrabra och jag visste det!

Lina sa...

jag visste det hela tiden. kände igen mig så i din oro och har lärt mig att den nästan alltid är obefogad. det finns ingen bättre känsla än att vinna den man älskar på nytt.

Anonym sa...

Åh. Gud vad himla himla bra.
Jag blev så glad att jag grät. Himla skit att det finns sådana här saker att ta sig igenom, men vad fint att det finns förlåtelse. Det är nog topp fem av de viktigaste sakerna när det gäller kärlek - utan den tror jag inte många förhållanden skulle hålla. Kanske inte ett enda. Jag skulle inte ha Pontus nu utan det.

Åh!

emma sa...

brukar känna igen mig så mycket i det du skriver... så nu måste jag bara höra med dig om du känner igen dig i detta: http://ekl.webblogg.se/2010/october/varfor.html ?

kram