346

höstlikgiltigheten:

du är inte välkommen. du är aldrig välkommen men likförbannat kommer du vartenda år.

jag går till skolan, genom löven över gatan, och jag älskar stadsdelen skolan är i, älskar älskar älskar den, men jag känner ingenting, tänker bara jaha. går i skolan och är bitter och irriterad och arg på min jävla grupp. fin klasskamrat kramar mig när jag spyr galla över gruppmedlemmen som skyller alla problem på mig och jag tänker bara jaha, snällt. han luktar gott.

åker hem och kollar på min utsikt, den är fin. jaha. går till en kyrkogård för jag tänker alltid så bra där. nu: jaha.

han spelar mobilspel och utbrister plötsligt ååh jag älskar dig! lite glädje i hjärtat. han älskar mig, vi har klarat krisen. vi är så jävla bra.

jag är stolt över oss.

jag längtar efter hans mamma. längtar så oerhört olikgiltigt efter hans mamma. längtar efter kvällsfika i hennes kök. hans mamma som grät när jag flyttade medan min egen bara log.

allt annat är så höstlikgiltigt. jag pluggar om orättvisor, ska bli expert på det. och känner bara jaha. världen fucking suger. jaha. jag är för likgiltig för att skriva fint, så jag antar att ingen läser längre, jaha. antagligen bara dom två vännerna som råkat hitta denna blogg.

jag hatar november december januari februari mars april. hatar hatar hatar.

men jag hatar dom lite mindre när jag får gå igenom dom med honom.

när vi sitter i sängen och ser tv-serier och äter chips till middag. när vi kramas genom hela nätterna, när han stryker mig över armen. när han spelar tv-spel. när han är sådär fullkomligt fantastisk som bara han kan vara. när han inte är så fantastisk men låter mig vara det åt honom. när jag ramlar över gator med klasskamrater och inte kan hålla käften om hur förbannat kär jag är även om ingen orkar lyssna på det. när han värmer mitt hjärta även om mina händer är kalla för jag har tappat bort mina vantar.

höstlikgiltigheten kommer inte åt mig när jag tänker på honom. iallafall inte lika mycket.

kommer aldrig sluta älska.