ååh låt det bara ta slut snart
och dagen går långsamt men jag blir klar med hemtentan och ser hela säsong 3 av sex and the city men
ångesten, fan jag dör, jag dör!
Jag kommer inte ta mig levande ur det här, så känns det, hur fan ska allt gå till, jag är så
arg besviken ledsen på honom för allt han inte ser, för att han ger upp,
allt gör ont men
jag inser att
Jag vill ju faktiskt inte ha honom heller. Allt är så förbannat jobbigt och fult och fan och jag skulle kunna kämpa så mycket mer, men jag vill inte ha honom heller. Inte som det är nu. Det finns andra. Han är inte hela min framtid, inte på det sättet han har varit. Jag vill ju faktiskt inte vara med någon som inte kan kämpa. Jag vill inte vara med honom.
Och han kommer hit för att hämta sin dator och innan bestämmer jag mig för att nu ska vi bara ha Trevligt. Inte prata om ledsamhet, inte gråta. Bara ha det fint.
Och det har vi. Pratar om fram och tillbaka. Åker och köper godis, i bilen spelas River en vacker dröm och jag sjunger med. Med hela hjärtat sjunger jag med.
Jag river den här drömmen nu. Jag river den med tacksamhet för vad den har varit, för allt den givit mig. Jag river den med kärlek och tårar och omsorg. Jag kan bygga andra drömmar. Allting är inte förstört. Vi är inte förstörda.
För vi har det himla fint, faktiskt. Sitter och småpratar men kan vara tysta och jag inser att
det kan ju bli ett rätt perfekt vänskapsförhållande, detta. För vi vet redan allt om varandra, vi är redan bekväma med varandra. Vi kan bara sitta bredvid och vara tysta utan att det blir jobbigt. Vi kan det här med att bara vara.
Och det är inte lätt. Det är fan inte lätt någonstans, men jag vägrar förlora honom. Och han skjutsar hem mig igen och säger att vi kanske ses imorgon, kanske inte. Och det får vara bra så. Bra så. Som det aldrig hade varit om vi varit tillsammans. Då hade ett kanske varit en besvikelse, ett tungt hjärta. Nu är det inte det.
Vi kramas, pussar varandra på kinden och jag går in.
Det gör faktiskt inte ont överallt. Det gör inte ont att tänka på saker vi gjort, det gör inte ont. Det gör ont att riva drömmen och bygga nya, men det är inte omöjligt, och just nu är det det enda som kan göras.
Det kommer att bli bra.
Det känns i hela hjärtat att det kommer att bli bra.
(Och både hans mamma och hans systrar sa kanske trettio gånger att tro inte att vi kommer tappa kontakten med dig nu, bara för det här!)
3 kommentarer:
hur länge var ni tillsammans?
Du klarar dig, det kommer bli bra, även om det inte blir som förut. För du är så värd att må bra, så värd någon som kämpar för dig och inte bara ger upp.
Kram
åh jag älskar det här inlägget. särskilt det med att riva drömmen med omsorg och kärlek för att sedan bygga en ny. det är ju faktiskt precis så man måste göra! så himla bra och fint och klokt!
Skicka en kommentar