tisdag 7 december 2010

433

Jag vill skriva om tjejgänget.
Dom är alla så fantastiska, så vackra, så unika och underbara. Alla individer med vackra hjärtan. Jag skulle kunna skriva om det, om deras egenheter, men jag vill inte göra det idag. Dels för att det inte är min plats att beskriva dom i en dagbok som läses av andra, deras historier är inte mina att berätta, men också för att jag vill skriva om kärleken dom ger mig.

Det vackraste i mitt liv är deras kärlek till mig.
Dom är min familj, min trygghet, min borg. Mina största kärlekar, mitt förevigt. Dom jag skulle gifta mig med om man kunde gifta sig med vänner. Dom finns i alla mina celler, dom fyller mitt hjärta med värme och kärlek, dom får mig att andas när jag själv inte orkar. Vi bor tre timmar ifrån varandra med tåg men dom bor i mitt hjärta. Längst in.

Alla i tjejgänget är frikyrkliga med personliga relationer till gud och dom flesta har en hemförsamling. Alla i tjejgänget utom jag. Det kanske är konstigt att jag tar upp just det men i det visas så mycket av vilka dom är, hur mycket dom älskar mig, hur självklart det är.

Tre av dom läser här. Varje ord.
Det hämmar mig aldrig. Aldrig någonsin tänker jag att jag inte borde skriva om ölen, om liggen, för deras skull. Aldrig någonsin finns tanken men dom läser ju.. för den behövs inte.

I frikyrkan jag aldrig går till men ibland besöker känner jag mig så ständigt som det svarta fåret, som den som behöver räddas, frälsas, be om förlåtelse inför gud och hela församlingen. Jag är hon som varit inne men som självmant gått ut. Jag är den som sjungit med i lovsången men valde bort det och istället spenderar fredagskvällarna med att supa. Jag har haft sex före äktenskapet många gånger, med olika människor och egentligen bara med en människa jag älskade himlastormande stort och vackert, bara med en jag tänkte gifta mig med. Jag svär högt för homosexuellas rättigheter och funderar ibland på om jag är bi. När jag går till kyrkan står skammen mig i halsen och jag känner mig ofta så kvävd, så dålig. Jag vänder bort blicken och svarar tyst nej när människor undrar om jag hittat någon församling i min nya stad.

Därför skulle det kunna bli så fel med mitt tjejgäng. Dom skulle kunna se på mig och säga att jag borde lägga av, att det förstör mig. Jag skulle kunna bli det svarta fåret, den med det syndiga levnadssättet. Jag skulle kunna vända bort blicken och en tystnad skulle kunna växa för att till slut ta över och vända oss emot varandra. Jag skulle kunna sucka över att dom är instängda och inte fattar och dom skulle fördöma mig för stegen jag aldrig tar tillbaka till kyrkan utan snarare från den.

Det skulle så lätt kunna bli så fel, men kärleken dom ger mig, har för mig, är så stark, så stor, så tillåtande. Dom läser varje ord i min dagbok utan att någonsin skrämmas, dom är immuna mot att älska mig mindre. Jag vet att dom tycker att jag kanske egentligen inte borde ligga runt, men aldrig aldrig för att det är en synd utan för att dom är rädda om mitt hjärta.

Deras kärlek känns som mamman jag aldrig riktigt haft.
Jag får vara liten, sårad, rädd och revolterande med ett medvetande om att famnar alltid finns för mig att komma hem till. Jag får vara treåringen som skriker att hon minsann kan själv men som vill krypa ner i sängen mellan föräldrarna varje kväll. Dom är dom som alltid kommer att vara tillgängliga, som alltid kommer att klappa mig i håret och älska mig med varje steg jag tar. Alltid, alltid.

Dom är min trygghet och mina största kärlekar och förtjänar ett bättre inlägg än såhär, dom förtjänar storartade tal och tatueringar på armarna, dom förtjänar varje storslagen handling jag skulle kunna ge dom. I jämförelse är ett halvkasst blogginlägg väldigt banalt, men ändå.

Och tjejgänget, till er och bara er:
Jag älskar er. Jag har älskat er från början. Jag älskar er för varje gång ni ringer mig och jag älskar er för eftermiddagar då ni inte ringer men jag känner er i hjärtat hela tiden. Jag älskar er för att ni inte är rädda, för att ni aldrig dömer mig. Jag älskar er för att ni är det närmaste en hel familj jag kommer komma tills jag skapar mig en egen. Jag älskar er för att ni är tillåtande, starka. För att ni låter mig hjälpa er. Jag älskar er för att jag får vara liten och stor på samma gång med er. Jag älskar er för att ni ser till att jag aldrig behöver tvivla på er. Jag älskar er för att ni håller mig flytande när jag inte orkar simma, att ni blir mina muskler när kraften är slut. Jag älskar er för era hjärnor, era hjärtan, er moral. Jag älskar er för tusen anledningar till.

Jag älskar er så mycket.
Så mycket.

3 kommentarer:

Barndomsvännen sa...

åh. älskade, vackra josefin!

J sa...

Pusspusspuss! Kryp ner i min säng!

J sa...

du är min familj, du är mitt allt och mitt hjärta. jag älskar dig för att du är du och som J sa kryp ner i vår säng. vi är tjejgänget som kommer hålla för alltid. för vår kärlek är sann den är på riktigt