449

Okej.

Jag är inte intresserad.

Jag är inte förälskad.

Jag är inte "kanske lite kär".

Jag är kär.

Jag inser det när jag åker genom tågkaosets Sverige och jag spenderar åttio procent av tiden till att tänka uteslutande på Köpenhamn och därför

ler

ler

ler jag genom förseningar, väntetider, inställningar. Jag ler, ler, ler trots att jag aldrig kommer fram för:

skat, jeg savner dig

och jag ler

ler

ler

när jag tänker på hans hår, hans röst,

hans kropp hans

hela han,

när jag tänker på honom och min mage dör av fjärilar och

jag är kär

i hela kroppen.

Nu finns det ingen återvändo, det går inte att backa längre för jag

är kär i hela kroppen och tänker på honom

kanske alltid hela tiden jämt, i bakhuvudet, i framhuvudet, mitt på näthinnan,

och nu finns bara detta:

han måste bli min.