åh men hej! jag har tänkt så mycket på dig dom senaste dagarna och tänkt ringa hela tiden, men det har varit så många barn här att jag inte riktigt hunnit.. i fredags när jag gick och la mig kom jag på att jag glömt skicka ett gott nytt år-meddelande till dig och fick så dåligt samvete! jag längtar efter dig så mycket, det ska du veta.
och hon är den finaste finaste FINASTE mamman på hela jorden och jag älskar henne alltid alltid för allt hon gjort, gör, för mig, för att hon
ringer sin sons ex och fortfarande tar hand om henne som om det var hennes egen dotter
samtidigt som hon har fyra barn och flera barnbarn själv orkar hon
bry sig om mig och jag vet att vår relation inte kommer pågå föralltid, men jag är henne evigt tacksam ändå.
Det blir måndag och jag åker dit och det är så
konstigt vanligt hemvant.
Det är huset där jag och M blev ihop, huset vi hade sex i för första gången, huset där båda våra studenter firades, det är där vi skapade oss en vardag vi båda älskade, det är
allt det och så mycket mer därtill.
Det är det första huset där jag mottogs helt utan krav, där jag fick vila, där jag bara fick..vara jag
och även om jag och M inte finns längre så finns allt det kvar, så fort jag kliver innanför dörren är allt som det var
då.
Innan slutet, innan anna.
Det är som det var då, men utan M.
Vi äter middag och pratar och när jag bara varit hos mamma i två veckor glömmer jag bort att det kan vara såhär, att jag faktiskt kan säga till henne precis som det är
precis som det har varit
att jag kan vara hundraprocentigt ärlig, att jag kan slappna av, att hon älskar mig ändå. Jag glömmer bort att en familj kan se ut också så när jag är med mamma. (Och det är inte mammas fel, det är allas fel. Det är vår konstiga historias fel, det är att vår familj alltid alltid varit såhär och vi lyckas aldrig ändra det, vi lyckas aldrig slappna av med varandra och det är ingens utan allas fel.)
Hon ser på mig och ler och säger det syns på dig att du är glad, att du mår bra. Det tycker jag är skönt att se men i ögonen har hon tårar;
hon berättar att hon aldrig någonsin gråtit så mycket över ett uppbrott som när M gjorde slut med mig, att hon ringde sina andra barn och berättade och grät och grät och grät tills en av dom frågade varför hon tog det så hårt
och jag vet det hon inte säger:
hon hoppas fortfarande. Hon hoppas fortfarande att vi ska hitta tillbaka till varandra, inte nu kanske sen, att vi ska sakna varandra inse att det är fel att det alltid alltid ska vara vi,
hon hoppas fortfarande och därför får hon tårar i ögonen när jag säger på något vis var det bra att M var så svinig som han var, för då kom jag över honom fort. Hon vill inte att jag ska vara över honom. Hon vill att jag ska vara glad, ha det bra, men jag tror inte att hon vill att jag ska vara över honom.
Vi pratar lite om M, jag frågar hur det är med honom och hon säger jag tror att det är helt ok, men när jag pratade med honom när han var hemma över jul sa han att han ofta undrar om han valt rätt
och jag kan inte förhålla mig till det. Jag kan inte förhålla mig till att inte kämpa, att vara otrogen, att ljuga, att göra slut för att sedan i två månader undra om man valt rätt. Jag förstår varför, men jag kan inte förhålla mig till det. Jag kan bara önska att han kommer växa upp, att han kommer bryta sina destruktiva mönster. (Och i hemlighet önskar jag att allt går åt helvete med honom och anna.)
När jag åker därifrån, efter tusen kramar och tack för att du är så fin, vi hörs mer såklart från mig, är min kropp tung. Resan tar 40 minuter och jag hinner tänka på mitt och Ms förhållande och allt som var bra men också allt vi kunnat göra annorlunda, på när vi gjorde slut men också
på vår framtid.
Det finns ingen sådan och det är jag övertygad om, men varje gång jag pratat med M-mamman lyckas hon överföra lite av sitt inte nu kanske sen till mig. Jag kommer på mig själv med att tänka att vi kommer träffas igen och allt kommer bli som vanligt flera gånger och den tanken är svår att erkänna men den finns där och jag måste erkänna den.
Det är ingenting jag tänker på annars, bara när jag pratat med henne, men likväl finns den där. Jag tror inte på den, men i oreflekterande sekunder kan jag inte hjälpa den.
Jag är inte kär i honom,
jag älskar honom inte,
jag är över honom och det här är jag hundraprocentigt övertygad om. Jag har varit så rädd för att jag bara bedövat mig själv i några månader och har aktivt LETAT efter ångestkänslor kring att inte vara ett med M. Jag har aktivt försökt må dåligt bara för att jag ibland får för mig att jag inte kan vara över honom såhär tätt inpå,
men jag hittar inget sådant.
Inte ens när jag är i huset där vi blev vi, där allt hände, inte ens då känner jag annat än lättnad över att inte vara ihop med honom,
och därför vet jag att jag är över. Jag vill aldrig mera M. Jag vill inte nu, jag vill inte sen. Jag vill inte om ett halvår, jag vill inte om tre år, jag vill inte om tio år, jag vill inte om tjugo år, jag vill inte om femtio år.
Och det är sant.
Därför tynger det mig så mycket att tanken ändå lyckas dyka upp, bryta sig in. Den är inte sann och jag tror att det snarare handlar om en vilja för M-mamman, att jag vill att hon ska vara glad, att jag inte vill se tårar i hennes ögon, speciellt inte när tårarna beror på mig,
jag tror att tanken snarare handlar om det.
Allt det här går jag igenom under dom 40 minuterna resan tar och någonstans undrar jag om det verkligen är hälsosamt för mig att behålla M-familjen i mitt liv för jag orkar inte gå igenom allt det här, orkar inte analysera mitt och Ms förhållande, orkar inte undra om jag verkligen, verkligen är över, jag orkar inte gå igenom det här mer eftersom jag helt enkelt är över det. Jag är över det, men M-familjen väcker det till liv eftersom dom själva inte är över, eftersom dom inte reflekterat, analyserat färdigt. För mig är det över, för dom är det pågående,
men jag älskar M-familjen så otroligt mycket och om det här är priset för att hålla relationerna till dom vid liv kan jag betala det,
men när jag reser mig ur bilen och går in i mammas hus har jag huvudvärk och benen är tunga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar