måndag 3 januari 2011

alltså en fråga bara innan jag somnar

fungerar distans? någonsin? när förutsättningarna är tåg tre timmar bort och den ena har minst två komma fem år i ena staden kvar och den andra har tre komma fem år i den andra staden kvar och distansen alltså kommer att pågå mycket, mycket längre in i framtiden än jag just nu vågar/kan tänka ett vi? kan det gå eller är det dödsdömt redan från början och borde-ta-mig-ur-innan-för-mycket-är-investerat-i-det-igt?

om vi tänker rationellt menar jag
(men hjärtat tänker aldrig rationellt)

7 kommentarer:

Elin sa...

Jag vet bara att det måste gå. Jag är fem månader in i det, så jävla dödskär och har antagligen minst 2,5 år kvar av det. Måste gå. Och tre timmar är ju underbart! Då funkar ju dn helg då och då. Åtta timmar får min själ att dö lite.

Bella sa...

Tänk inte rationellt! Om du verkligen gillar köpenhamn, så satsa! Som du skrev förut, våga hoppa och rasa 15 gånger, än att inte hoppa och gå miste om så himla mycket, i slutet är det värt det. Så våga satsa på honom, oavsett avstånd!

Maria sa...

Det är klart det går! Jag överlevde 1 års distans med hjälp av tågresor på 9 timmar tur och retur var och varannan helg (tre veckor ifrån varandra var på gränsen till för mycket, i alla fall för mig). Skype (eller vad som helst med videosamtal) är också fint när saknaden är för stor.

S sa...

Det går. Vi hade i 3 år 2 timmar med tåg från varandra och efter det 2 år med 30 min med tåg. Och nu är vi gifta.

Vännen, det går.

josefin sa...

alla:åh gud vad ni är fina. kärlek kärlek kärlek.

jag satsar. jag kan ju inget annat, jag vet själv att när hjärtat redan valt så har huvet noll att säga till om. det kan gå, och går det inte vill jag iallafall försöka tills det inte finns något mer.

pusspusspuss, världens finaste bloggläsare.

lina sa...

jag har berättat om det förut (tror jag): det var distansen som fick mig och axel att bli ett riktigt par. innan hade vi en jobbig on/off-relation men så åkte han till england i tio månader och vi träffades en(!) gång under tiden och när han kom hem visste vi säkert att vi aldrig någonsin ville vara utan varandra igen. så jag förespråkar distans även om jag helst slipper vara med om det igen. puss!

josefin sa...

lina: åh, det är fint med sådan distans faktiskt, även om det såklart är skitjobbigt. men jag vet jättemånga par som insett hur mycket dom betytt för varandra när den ena har varit borta länge och blivit ett par när denne kommit tillbaka, och..ja. distans kan göra så att man inser hur man egentligen känner och det tror jag stenhårt på,

men just den här distansen känns..svår. det är att hålla känslor vid liv via sms, och det var därför jag trodde så på att dejten innan jul var vår sista; vi visste att vi inte skulle träffas på typ tre veckor och jag trodde verkligen att vi skulle rinna ut i sanden under dom tre veckorna. det känns som att vi (känns så konstigt att använda sig av ett vi när vi inte på långa vägar definierat) kommer ta oss igenom det med nöd och näppe. vi har bara smsat, inte ringt en enda gång trots att vi sagt att vi ska ha skypea har det inte blivit av, och vår relation har varit kanske två sms varje kväll. det är förvisso väldigt fint och det är tidigt tidigt, men jag tror lite att det är att vi typ varje gång pratar om när vi ses som får oss att hålla i. jag vet inte. gud, jag vet verkligen ingenting och bara maler på.

det är konstigt, iallafall. jag saknar honom mer än vad jag trodde att jag skulle göra och jag längtar intensivt till fredag då jag (kanske) åker dit, men det är svårt och när det känns svårt från början..jag vet inte. (för samtidigt känns det så lekande lätt och självklart att vi ska ses, även om vi båda tentapluggar och egentligen inte har tid för varandra).