464

Jag vill inte skriva ur hjärtat.

Jag vill skriva om att jag idag såg att en av mina grannar har slängt ett dammsugarmunstycke i snön. Tyckte det var lite konstigt, varför bara munstycket? Varför inte slänga i soprummet (två meter från stället där grannen i fråga slängde munstycket)?

Min närmaste granne, som jag delar vägg med (väggen mot vilken min säng står), är för övrigt sjukt festlig. Det var han som grät, vilket var ledsamt (jag spelade tröstelåtar så högt jag kunde och strök med händerna över väggen), men i övrigt alltså: vill bli hans kompis. En dag var det helt knäpptyst fram till att jag hörde ett WOOHOOO-tjut och någon timme senare också BRAAAAA GLIIIIIID på den bredaste göteborgska jag hört. Idag sjöng han högt och falskt på en låt jag inte kände igen, och sen nös han fyra gånger. Mycket märkligt, för jag hör bara dessa saker. Hör aldrig när han lagar mat, går, ser på tv, hör bara när han skriker, sjunger, gråter, nyser och duschar (tacksamheten över att slippa höra honom skita: gigantisk.)

Jag undrar hur mycket han hör av det jag gör. En gång när köpenhamn var här och vi hade sex typ femtio gånger och sista gången var klockan två på natten så dunkade han i väggen. Då tyckte jag lite synd om honom, kan inte vara jättekul att ligga en måndagkväll och ba okej, nu vill jag sova jävla granne sluta knulla för i helvvvvvv.

I onsdags var jag ute med Världens bästa killkompis och det var fint. Varje gång jag och VBK är ute tillsammans skriker vi på varandra och har konflikter. Nästan alltid om politik, vi tycker sjukt olika om ALLT. Han är sådan som gillar att trycka på människors knappar och mina knappar är väldigt lätt-tryckta, och den kombon leder till att vi alltid skriker och säger men åååh du fattar ju ingenting. En gång bråkade vi dock inte om politik utan om vem som är bäst på att knulla? Det var vår konstigaste konflikt någonsin.

Men i onsdags bråkade vi inte. Vi pratade istället om vår relation och att det faktiskt är skönt att vi kan gå bananer på varandra men att vi alltid-alltid kompispussas efteråt, att våra konflikter aldrig handlar om person utan om sak och att vi vet var vi har varandra. Att vi litar på varandra så fullständigt och att det är skönt att vi har varandra. Det var väldigt fint, för annars bekräftar vi aldrig varandra. Vi bara vet var vi står utan att behöva tjata om det, men i onsdags var det skönt att bekräfta varandra. Han är fin.

I torsdags vaknade jag 6.30, overkligt bakfull, av att dom borrade på min innergård. Japp. I torsdags. Trettondagen. N o l l s e x t r e t t i o.

Idag gjorde jag en bloggmail.

Jag vill kunna prata med er privat utan att behöva häva min anonymitet varje gång jag gör det, och jag är trött på att ha bloggkommentarer i min vanliga mail. Därför ger jag er nu:

shadowsofechoes@gmail.com

Maila maila maila! Maila om vad som helst, när ni vill! Jag gillar post och jag gillar er. Post från er = supergillar!

Allt det här vill jag skriva om idag, för det kommer från fingrarna inte från hjärtat. Jag kan inte skriva ur hjärtat för jag vill inte kan inte skriva om det som är i hjärtat. Det som är i hjärtat är för stort, för svårt och jag

måste

skriva om det för jag går sönder,

jag går sönder,

jag går sönder och jag kan inte ändra det. Jag står maktlös inför detta för det handlar inte om mig, samtidigt som det handlar om mig mer än något annat.

Jag kan inte skriva om det här.

Det är för stort, för svårt, jag kan inte acceptera det.

Jag vill bara avleda avleda avleda tankarna, oron som inte får finnas,

och därför behövde jag skriva ett onödigt inlägg och därför ser jag på meningslösa serier och därför äter jag chips till middag och därför tentapluggar jag:

allt för att

inte

tänka

ur hjärtat.