lördag 8 januari 2011

465

(Om du misstänker vem jag är, om du känner till mig och har pusslat ihop bitarna: snälla läs inte det här inlägget. Det är alldeles för privat och utlämnande. Du får läsa allt det andra, det är okej, men inte det här. Hoppa över det här inlägget. Tack.)

När hjärtat får skriva:

En pappa på andra sidan jorden.
En pappa med en trasig och bucklig och jobbig historia, en pappa som bott i krig som sett vänner överdosera som flyttat fram som flyttat tillbaks som bott i sju länder,
en pappa som aldrig får höra hemma någonstans;
som är den ständiga främlingen, den ständiga utlänningen, den ständiga invandraren:

var han än kommer:
det ständiga utanförskapet.

En pappa med en historia av missbruk och så jag, dottern,
som räknat vinflaskor och ölburkar i hela mitt liv, som kontrollerat, varit rädd,

som sluppit det se gå överstyr många gånger men som också sett undergången vara nära.

En pappa som flyttade till andra sidan jorden för snart ett år sen och en vän som nu är där med sin pojkvän och bor inneboende,
en vän jag skypade med i veckan, en vän som sa
fan josefin, din pappa super mer än vad du gör.

En klump i halsen, skratta bort det skratta bort det skratta bort det.

Tankarna som inte får tänkas, som måste avledas, men ändå:

Oron i hjärtat, tyngden.
Tvingandet att skriva det här, erkänna det, att skämmas skämmas skämmas

men jag måste
jag måste
jag måste

skriva det här.

Jag tror att min pappa är nära att alkoholiseras.
Jag tror att han är farligt nära ett missbruk.
Jag tror att han till viss del redan är där, där han inte kan styra, där han istället styrs. Där varje dag har något att fira eller en sorg att döva, där varje dag är en anledning till spriten.

Och det är vad som tynger mitt hjärta,
det är vad jag inte kan uttrycka, det jag inte klarar av att erkänna, det som ger mig panik.

Jag känner mig så maktlös.
Jag vill inte.
Det finns så många saker som jag måste göra, för jag vill inte att det ska gå för långt, jag vill inte hata mig själv för att jag aldrig vågade ta tag i det,

men jag orkar inte rädda min pappa mer nu.
Jag orkar inte försöka rädda honom igen. Jag tänker egoistiskt, jag tänker elakt, jag är egoistisk och jag är elak.

För jag vill inte.
Jag vill inte.
Jag vill inte.
Jag vill inte.

Det gör mig till en dålig människa och en dålig dotter, det gör mig liten och feg och egoistisk och dum,

men det är så jag känner.
Jag vill inte mer, nu får han fixa sig själv. Nu får han dra upp sig själv ur skiten, nu får han rädda sig själv.

Det blåser och det regnar och fåglar faller till marken och fiskar sköljs döda upp på land

och jag vill inte mer nu.
Jag vill inte ta i det här, kännas vid det. Jag vill inte att det ska finnas för det får inte finnas, får inte vara sant, får inte vara på riktigt.


well i refuse to go deeper, i choose to go blind:
this trouble just shouldn't be mine
but it's confusing my existence, it's intruding my mind

i guess this trouble is also mine.

7 kommentarer:

sofie sa...

hej. har du flippat på din mamma än? ;)
nu utmanar jag dig att absolut inte försöka rädda din pappa. och jag utmanar dig att inte känna dig egoistisk för det. för sanningen är den, att du KAN INTE rädda honom. du kan inte det. och sanningen är den, att de mest egoistiska människorna här på jorden, är människor som missbrukar, låter andra lida för det, och väljer att fortsätta ändå. DET, min vän, är sann egoism.
deras barn, deras oskyldiga barn, som kanske sett och levt i skiten hela sin uppväxt, som nu har ett eget ack så rörigt liv att försöka reda ut, är inte egiosterna. tro mig.
jag vet vad jag pratar om, jag har sett alltför mycket av det.

Frida sa...

hjärta

anna sa...

<3

siri magnusdotter. sa...

och jag trodde det var jag som hade skrivit, innan jag inte kände igen min text.

min pappa, som flyttat till andra sidan jorden. som påstår att han ska komma hem, men jag vet inte. som - sist han var där, tog sitt senaste återfall. (han har varit missbrukare i hela mitt liv, nykter i åtta år, tog sitt första återfall då efter åtta år då jag var femton.. sedan dess har det kommit och gått. tappat hår av stress)

jag vet inte vad han gör, eller om han ens gör någonting. vet inte hur han mår, om han kommer hem. tänker att han använder, för han ringer inte på nyårsafton. heller inte dagen efter. inte förrän igår hörde han av sig. in på nya året. det är inte likt honom. han hör aldrig av sig, till mig eller min bror. men jul, nyår och födelsedagar. då hör han av sig. det har han lärt sig.

tänker att,
jag hoppas att du inte låter dig ta över det. att du, precis som jag, är gammal nog att välja bort det. att ta över ditt egna liv, fokusera på ditt.

tänker att,
jag kom på att jag inte känner dig nu då jag skriver. fick för mig att du var en annan. men du är ju den här bloggen jag började följa för en tid sedan. gillar ditt skriv. men, jag tänker bara att,
du kan ta dig med benen på marken ur det här. att du väljer själv hur du vill hantera. att du kan prata med honom om det, att du kan låta bli. att du är den enda som kan bestämma huruvida du ska fortsätta räkna ölburkar eller bara inse att du ingenting kan göra då han redan är där. att han själv behöver hitta fram, om han någonsin ens gör det.

jag håller tummar,
och tror. vet exakt hur tungt det är. exakt. och då han är på andra sidan jorden, och man är maktlös och urpumpad och tänker att jagorkarinteengångtilljagorkarintemernu. men man ger alltid mer. det är ju din pappa. och min pappa, är min absolut enda pappa. även fast han är den absolut sämsta fadern i världen, så är han den enda jag har.

vill bara säga:
pus

josefin sa...

alla: <3, fan vad fina ni är. fan fan fan vad ni är fina. tack för omtanke och kommentarer och internet-love.

sofie: nä, jag har ju inte det..det funkar faktiskt inte riktigt i min familj. om jag skulle flippa på henne skulle vår relation gå sönder helt och det är inte värt det, alls, för då skulle allt gå sönder och hon är ändå min mamma. min mamma som hjälper mig med min hemtenta, som följer mig till doktorer. min mamma som jag till viss del ändå behöver och faktiskt vill ha i mitt liv. i vår familj ignorerar ignorerar ignorerar vi, och jag orkar inte försöka bryta det. jag har redan försökt, och då fungerade det inte.

och angående pappa.. ja, du har ju rätt. egentligen. jag kan inte rädda honom ur detta, men jag vill inte, kan inte acceptera att det är så. jag vill inte att det ska vara sant och därför kan jag inte släppa det, därför kan jag inte låta det vara.

siri: tack för komplimang om mitt skriv! och all omtanke och styrka till dig. du verkar så stark och vettig och BRA.

och ja. det är så maktlöst, så hopplöst, så..ingenting. men samtidigt som det är ingenting är det allting. jag orkar inte mer oro nu men den släpper inte taget om mig. jag kan inte hantera detta, för det är ju exakt som du skriver; hur dålig han än är är han också min enda pappa. det går inte att ersätta. det går inte heller att radera det som faktiskt är fint och bra med honom.

jag får lite känslan av att jag överdriver, vill ursäkta mig. min uppväxt har inte PRÄGLATS av pappas missbrukarhistoria men oron har alltid-alltid funnits och nu är den mer än någonsin. jag KAN inte släppa det.

det enklaste, men samtidigt det svåraste, vore att bara släppa det. tänka att det här är hans val, hans liv, att han är den vuxna i vår relation och att det är hans ansvar att fixa det. samtidigt vet jag att han förutom att vara min pappa är en människa. en människa med mänskliga problem och mänskliga tankar. jag vill inte ge upp om honom, för på något skruvat sätt älskar jag honom och jag kan inte ge upp om någon jag älskar. jag kämpar tills något är helt förlorat för jag har inga alternativ. på samma gång vet jag inte hur jag ska kunna kämpa för honom när han är så långt borta och vår relation aldrig handlar om något som är på riktigt. vi kan liksom inte prata om något bortom skola och vad vi ätit till middag.

puss tillbaka. och styrka.
både du och jag kan klara det här. det vet jag.

Elin (elin.hylander@hotmail.com) sa...

jag vet inte vilken typ av relation ni har, men du kanske borde kontakta AA eller nåt liknande för din egen skull. Alltså att du kan gå dit på nåt möte eller träffa någon att prata med. Det är lätt att göra sig själv till medberoende om man inte är varsam. Så frågan är väl hur och om du borde hjälpa din pappa. Kanske kan proffs på frågan hjälpa dig. (min pojkvän har varit spelberoende och det har hjälpt hans föräldrar jättemycket att vara med i en terapigrupp)
Krya på dig!

Linn sa...

Aj! Åh vad svårt! Men du, det är inte egoistiskt att tänka på sig själv så att man orkar sen. För dagen när du orkar kanske du kommer vilja. Kram.