söndag 30 januari 2011

476

det är tisdag och jag får köpenhamns-sms:
jag kommer till hemstaden imorgon träffa mig då saknar dig så mycket nu ska jag bli tentafestfull pussar pussar pussar

och det blir onsdag och jag
städar lägenheten grundligt
tvättar lakan
pluggar

och det liksom rusar i handlederna när jag går ut och dricker en två tre öl, när jag skickar hej var är du är du hemstaden ses vi? och jag dricker en fjärde öl och tiden, timmarna går och:
inget svar

och jag blir sur och fan, jävla jävla köpenhamn som inte svarar, jävla fucking skit-köpenhamn, varför håller vi på såhär, om du inte vill längre kan du inte bara säga det då, jävla fucking du, men mest:

jävla fucking jag fy fan vad jag är dum, fy fan vad jag borde VÄXA UPP.

Jag åker hem, har skola dagen efter, och på bussen koncentrerar jag mig på att inte tänka och just därför tänker jag som fan. Kommer hem, dricker vatten, lägger mig, somnar på en sekund. Vaknar av detta:

telefonen som ringer, heeej var är du, kom hit? Köpenhamns fylle-röst.
- Jag är hemma, jag sover.
- Mm kom hiit!
- Nej, jag orkar inte, jag sover. Hård, hård på rösten, vill inte vika mig, vill ha kvar den där jävla stoltheten jag annars aldrig har,
men sen:
- Men du får komma hit om du vill?
och jag krälar åter i leran av själv-orespekt, jag kröker ryggen för

fuck

jag fattar vad han gör.

Men han kommer inom femton minuter, jag har hunnit kränga på mig en klänning och han stryker mig över ryggen, hånglar upp mig mot väggen och fan, jag kan inte värja mig. Jag kan inte värja mig.

Dagen efter vaknar jag tidigt:
- du måste gå nu, jag ska till skolan
intevisasigsvagintevisasigsvagintevisasigfuckingsvag

och jag undrar vad i helvete det är vi håller på med, jag undrar om han blir lika förbannad och trött på mig som jag blir på honom, jag undrar hur han tänker, jag undrar hur fan jag tänker

och jag har ingen jävla aning om vad fan vi håller på med.

Det borde ju vara enkelt, lätt men jag är sur och när L ringer och frågar om hur det går med köpenhamn säger jag håll fucking käften, jag är så jävla sur på honom just nu men när hon frågar varför vet jag inte vad jag ska svara

så jag svarar att jag nog mest är irriterad på hela situationen, på att inte veta:
du vet, jag hatar ju jämt den här jävla fasen där inga definitioner finns, när man inte kan förhålla sig till något, när allt bara..är. jag hatar att bara fucking vara.

och det blir fredag natt 02.17:
heey, var är du? är du vaken? kyyys

fuck you, jag vill inte vara ditt jävla booty call.
Jag somnar om utan att ha svarat.

Och på lördagen är jag så jävla frustrerad över att vi är i samma stad men att han inte hör av sig, jag är så jävla less på att jag tänker på honom på honom på honom och tänker:
ikväll ska jag fanimej ligga med någon annan. Jag ska iallafall inte vara med honom, han får åka tillbaka till sitt jävla Köpenhamn och så är vi över över ÖVER

men det är huvudet som tänker så och jag kan inte leva efter huvudet, vet inte hur man gör. Hjärtat bankar fortfarande dubbla slag när han ringer, när han smsar, hjärtat tänker tillbaka på hur jävla fin han är:
hur jävla fint vi har haft det:
hans röst, hans rörelsemönster, hans hand på mitt bröst

Så när han ringer mig vid midnatt, han:
- Heej, var är du?
- Jag är ute. (försöker vara sur, försöker distansiera mig, fan klart jag fattar vad han gör, varför han ringer men fuck. jag ler, med hela jävla hjärtat)
- Ahh vad roligt, jag med, var är du?

och det slutar med att han snubblar dit, till mig, slutar med:
han som står mot väggen, vi hånglar och han säger förlåt, jag har verkligen varit sämst hela veckan, så många miffon som ringt..igår var jag på tre middagar och jag tittar bara på honom, säger okej, visst.

fan alltså.

I huvudet fattar jag vad han gör, varför han bara ringer mig på natten när han är full, jag fattar jag fattar faktiskt

men jag kan inte värja mig. Jag kan inte, för vi åker taxi och han lägger huvudet i mitt knä, klappar mig på kinden och säger
du är så fin, den finaste finaste

och sen pratar vi hela natten
om allt och om inget och när jag ursäktar mitt konstanta babblande svarar han:
nej, prata mer, jag vill höra din röst, det är så skönt. jag har längtat efter dig så mycket.

och hur han, när vi har sex, mumlar för sig själv du är så jävla snygg, fan jag dör

och jag kan inte värja mig när jag vaknar av att han kysser mig i nacken, stryker mig över sidan och viskar
jag önskar att jag kunde stanna, att jag fick vara med dig varje dag
när han tror att jag sover

när han på morgonen frågar om oväsentligheter jag inte minns att jag berättat för honom, att han liksom lagt det på minnet

jag kan inte värja mig, även om jag med förnuftet (fan vilket fult ord) förstår att han bara vill ligga och att jag är alldeles för tillgänglig, jag kan faktiskt se det själv (och utan att jag pratat om köpenhamn säger VBK josefin, antagligen ligger han med andra. om du kan ta er relation för vad den är så bra för dig, men kan du inte det, om du har minsta förhoppning på att det ska bli ni..så tycker jag faktiskt att du borde gå vidare
och jag stängerstänger öronen, säger men nää. jag vill inte veta, jag vill faktiskt hoppas
och han tittar på mig med röntgenblicken och säger okej, visst. men tänk på det.)

men jag kan inte värja mig och jag känner mig så jävla förvirrad
vill bara se in i framtiden och få veta vad som kommer hända så jag vet hur jag ska bete mig.

fuck.

2 kommentarer:

när det börjar sa...

Klen tröst, men enorm igenkänningsfaktor.

josefin sa...

jag hatar kärlek när den inte finns ännu. hatar. förresten, gillar verkligen din header! funderar eventuellt på att sno idén..