458 (världens längsta årssammanfattning)

januari började i ett hus långt borta i skogen med människor jag tyckte om. Jag kramades, skrattade och livet var bara så

fint

som det aldrig fick vara i januari, för i personen jag var i januari var liten och orolig. Jag hade häftig ångest varje kväll och kunde inte andas alldeles för ofta. En dag hittade jag mig i ett landstingsinrett rum på ungdomsmottagningen. Jag var yr, pratade för fort och för sakta och mittemot satt en person utbildad för att hjälpa mig. Det var ett av årets bästa beslut.

Jag städade, packade och pluggade pluggade pluggade. För mycket och för lite av allt. En kväll sa jag godnatt till pappa, dagen efter tog jag mina väskor, åkte därifrån och bodde inte där längre. Huset var inte vårt, det tillhörde en annan familj. En fem år lång era var över. Fem år då jag varit tonåring, blivit sjuk, gråtit och velat bort. Jag reste mig och såg inte tillbaka. Ms mamma kramade mig hårt och gav mig middag och jag bodde inte med pappa längre och det kändes inte ledsamt, bara konstigt.

Jag reste till en stad fem timmar från där jag då bodde och hade ett dygn med mitt tjejgäng. Vi höll varandra hårt om hjärtat, vilade hos varandra. Jag var så trött och så stark på samma gång. Sedan;

perrongen, J i mina armar, tårar i ögonen, på kinderna. Nu skulle vi inte träffas på minst sju månader. Min älskade, fina J var modig och flyttade långt bort. Jag åkte hem till M och fortsatte vara orolig, kände mig fortsatt fel på jorden, i mina egna skor.

Sedan blev det februari och en dag kramade jag min pappa hårt, sa det här löser sig, det här blir bra, jag är inte arg. Sen reste han och jag grät så häftigt på bussen därifrån att jag inte kunde andas. Jag grät och grät och grät och livet var fortfarande så konstigt. Jag tappade bort allt. M plockade upp mig, välkomnade mig hem i hans armar. En kväll gick vi ut, han blev jättefull och vi bråkade och var ledsna och missförstod och pappa var borta och mamma var jobbig och livet livet livet. Jag vantrivdes.

Mars, och jag var ledsen över mitt pluggande. Satt ofta tolv timmar och bara läste, skrev, läste, skrev utan att känna att jag kom framåt. Min lesbiska livspartner J bodde i Nordafrika och jag saknade henne mycket, min kraft och min styrka som alltid fick rätsida på mig när jag inte orkade få det själv. Vi skypeade och hon höll min hand trots att hon var så långt borta.

Jag var ofta i landstingets lokaler, bland blodprov och spec-läkare och sjukgymnaster. Dom såg på mig, sa vi kan inte erbjuda dig mer nu. Vi är ledsna, men mer än såhär kan vi inte göra och jag visste att det inte var sant, att det var en lögn, att dom visst kunde göra mer, att det fanns mer hjälp att få. Jag räknade alla månader, år jag spenderat på detta sätt och ville sparka skrika slå, men vågade inte och gjorde istället meningslösa sjukgymnastikprogram som inte på något sätt hjälpte mig att leva lite mer smärtfritt.

Den första april skrev jag ett långt prov. Det regnade. Efteråt satte jag mig i bilen, rullade två meter och började sedan storgråta till Bob Dylan. Jag var klar med pluggandet. Det var över, jag var färdig, jag var klar och livet blev tusen gånger lättare. Vädret var dåligt men i huvudet hade jag sol, sol, sol för:

jag sa jag älskar livet och menade det ibland, jag jobbade och trivdes, jag hånglade kramade hade världens finaste lilla förhållande. Älskade så gränslöst mycket.

I maj var livet enkelt, även om jag fortfarande grät, även om hjärtat fortfarande var tungt ibland, så var livet enkelt. Det var vår, Ms syster fick världens finaste lilla dotter, jag fick ett sommarjobb och en lägenhet och livet sken.

Jag sken, och juni kom med arbete och lägenhetskontrakt. M jobbade hela tiden och jag kunde inte hantera det, kunde inte hantera att vi aldrig hann se varandra, kunde inte hantera någonting.

När juli började var jag på festival med min finaste Frida och en till kompis. Vi var uppe hela nätterna, hatade dagarna och skrattade nästan hela tiden. Banden vi såg var bra och livet var så enkelt, trots att jag hade ljugit för att komma loss från jobbet och åka dit.

En kväll i juli var jag på en picnicfest och där var han;

ett gammalt hångel som ofta smsat, facebookchattat, sagt;

vill ha dig här, naken.. Jag pratade med honom, mest om M och försökte säga att man visst kan vara kär så länge som jag varit, han drog in mig i ett mörkt rum, höll fast mig, tog mig på brösten på rumpan, kysste halsen. Jag lyckades krångla mig ur hans grepp, rymde därifrån och var ledsen ledsen ledsen.

I augusti var hela personalstyrkan på mitt jobb sjuk och jag jobbade tolvtimmarspass varje dag. Om nätterna flyttpackade jag för med augusti kom flytten jag väntat på i så många, långa, jobbiga år. Jag, L och två kompisar hade en sista sommarfest och trots att jag klivit upp 4 på morgonen för att åka till jobbet, inte hunnit eftermiddagssova hade jag en av mitt livs roligaste kvällar.

Sen, en lördag och alla mina saker låg i en bil och bilen tog mig till min stad. Min stad, min stad, min stad. Jag älskade den från början. Jag älskade min lägenhet. Jag älskade M. I hjärtat hade jag ett lugn, men lugnet gjorde mig stressad. Inte kunde jag väl må..bra? Något måste hända, livet måste röras upp, annars är det på inte riktigt, livet kan väl inte vara lugnt?

Med september började universitetet och kurser och heldagar och så mycket nytt, hela tiden så mycket nytt. Sjuttio nya små personer att hitta rätt ibland, att hitta ett sammanhang bland. Böcker att läsa, diskurser att lära. Jag trivdes; var glad, men det var samtidigt så svårt att hitta vänner, att komma till rätta, att vara jag.

När jag var som tröttast på att försöka hitta min plats bland alla andra åkte jag till mitt tjejgäng och Ss stad och vilade bland människor som vet, älskar, den jag är.

En dag i oktober satt jag och M och pratade om oss; vad vi ville, hur vi skulle göra. Det var så svårt att inte tappa bort, att hålla fast varandra, bland allt det nya. Så svårt att hitta en ny vardag när vi redan haft en så bra, tidigare. Plötsligt sa han jag vet inte om jag är kär i dig längre. jag vet att jag älskar dig, men jag känner mig inte kär på det sättet jag gjort tidigare. jag tror att jag är kär i dig, men jag vet inte och jag behöver. Jag spydde fyra gånger av ångest och resten av månaden fortsatte så. Jag kämpade, försökte laga. Åkte till min syster för att han skulle få vara ensam och tänka. När jag kom hem kramade han mig och sa att han visste, att han varit så dum, att det var klart att det skulle vara vi.

Men det var en kamp.

Hela tiden en kamp.

En kamp bland lögner. Lögner om sms, lögner om vad han gjorde, om var han var. För varje som uppdagades tog jag honom i handen och sa det här är inte okej. Du måste lära dig att dina handlingar påverkar andra människor, i det här fallet mig, och du måste ta ansvar för det. Om du råkar ljuga, säg det med en gång istället för att dra ut på det.

Jag var ledsen på honom för det kändes som om han glömde bort mig. Han hade en ny klass och dom hängde ungefär hela tiden. En kväll följde han med mig, Klassbästa och några till ut. Vid 22-tiden sa han att han var trött och åkte hem. Jag svalde min besvikelse och hade roligt i fyra timmar till, men när jag kom hem 02 var lägenheten tom. Jag ringde honom, han svarade inte. Jag ringde igen. Det var inte första gången jag tappade bort honom i natten, inte första gången han inte svarade. När jag till slut fick tag på honom skrek jag kom hem NU. jag skiter i om du är rädd att jag är arg, jag skiter i det, kom bara fucking heeem. Han kom hem 05 och jag höll samma predikan för honom men la denna gång till om du sviker mig såhär igen, om du fortsätter ljuga och svika kommer jag på allvar ifrågasätta dig som pojkvän. jag älskar dig föralltid, men jag kan inte det här. Dagen efter kom nya lögner fram och jag slog honom hårt, hårt i ryggen.

Jag kände inte igen honom längre. Hans ögon var inte samma, hans kroppspråk var inte samma, hans röst var inte samma. En kväll satt jag på en balkong med en klasskamrat och han frågade hur det var, på riktigt. Orden strömmade ur mig, trots att jag knappt kände honom. Han drog mig till sig, sa det är så fint att du kämpar för honom, josefin. ni är fina. fortsätt kämpa, ge inte upp. men när du vill ge upp, när du vill vila, kom till mig. jag är här för dig till hundra procent. du är min vän och jag värderar vänner högst av allt. du är viktig för mig. lova att komma, precis när du vill, det spelar ingen roll om klockan är tre på natten. Bara kom.

och han gick från att vara klasskamrat till att bli Världens bästa killkompis.

Sedan kom slutligen en fredag, och jag har redan skrivit för långt, orkar inte återberätta allt, men jag minns detta:

M satt i en fåtölj och sa att det var slut, att det var över. Jag bara stirrade. Rakt ut. Han hade ju lovat att inte ge upp, att fortsätta kämpa, men nu fanns inget kvar av det. Jag grät inte, bara stirrade och han sa:

mina kompisar vill att jag ska komma ut, så nu går jag ut. Jag vägrade honom det. Jag vägrade honom att överge mig. Jag kunde inte ta in det. Jag älskade, hatade honom så mycket.

Vi skulle vara vänner.

Han lovade, självmant, att inte träffa någon ny snabbt.

Fredagen blev lördag (och han åkte till anna) blev söndag blev måndag. Jag åt ingenting. Jag bara stirrade. Med måndagen kom ett tåg jag satte mig på och åkte till mamma för att skriva hemtenta. Livet var ihåligt, tomt och fruktansvärt och jag trodde att jag skulle dö av ångest. Jag kunde inte andas, inte utan honom. Min framtid fanns inte längre. Han var hela min framtid, och nu fanns den inte längre.

Tjejgänget ringde mig varje dag, flera gånger. Trots att jag inte svarade fortsatte dom att ringa. Jag skrev paniska sms till J (tillbaka i Sverige sen i juli) som sa Det är okej. Du får känna såhär. Hoppa inte av med en gång, gör inget förhastat. Ge det till jul. Jag lovade henne det men visste att jag i jul skulle vara på samma plats, att livet skulle kännas lika slut, lika hopplöst. Utan M fanns ingenting.

På något sätt lyckades jag skriva färdigt min hemtenta och lämnade in den den förstanovember. Jag kom hem till en tom lägenhet och det kändes okej. Okej samtidigt som:

ångest tomt jag dör jag dör jag dör jag kommer aldrig överleva detta.

November hann bara bli några dagar gammalt innan jag fick reda på att M och anna hade inlett en relation. Jag ringde honom, skrek att han var en jävla idiot, så jävla dum i huvudet, så jävla respektlös. Jag ringde en annan J ur tjejgänget och grät högt. Hon sa alla rätta saker.

Nu var det över, på riktigt. Helt över, det fanns inget mer, fanns inget hopp. Han var en otrogen jävla idiot jag inte kände längre, han var..han var fortfarande min vackraste, han var fortfarande min framtid, han var fortfarande min borg min trygghet mitt hem, han var fortfarande min tomhet. Mitt hjärta gjorde ont.

Jag mailade mamma, pappa och min syster. Bytte relationstatus på facebook och log under tiden jag gjorde det. Kände mig lite starkare, ändå. Lite framtidshopp, ändå.

Dagarna fortsatte gå. Jag gick ut, drack öl, knullade runt. Gav inget av liggen mitt nummer och när dom gav mig deras slängde jag bort det. Jag längtade efter söndagsnärhet och förhållande, men ville inte, var inte redo, såg det inte hända.

Klassbästa gav mig biobiljetter, drog med mig på fester, bakishängde med mig. Klassbästa gav mig ett annat liv än att bara ligga i min säng och vara ledsen över M. M som fortfarande störde mig, som fortfarande ringde, som var arg.

Vi träffades två gånger.

Ena gången låg han på min säng och grät i tre timmar. Han var krossad efter att jag skrikit men ser du inte dina destruktiva mönster, ser du inte vad du gör om och om igen?

Den andra gången stod vi i det som varit vårt kök men nu var mitt kök. Vi stod nära, nära. Fingrar längs ryggraden, kyssar på kinderna, i håret, på munnen. Jag sa förlåt, jag vill men jag kan inte. Inte än. Kanske aldrig. Du måste ge mig mer än du ger mig nu, du kan inte hålla på så här. Jag kan inte ta dig tillbaka. Han kved att jag måste, att ödet vill oss, att vi måste vara tillsammans, för annars finns inte livet. Jag sa nej och vi hånglade i fem minuter. Sen åkte han hem till anna och jag visste att det var sista gången jag skulle få ha hans läppar mot mina, visste att det var sista gången för tjockispussar, ass-mouth och allt det andra, det som varit vi. Han åkte till anna, jag ramlade ihop i en hög i min hall och livet var bara tomt.

Jag ville komma över men jag kunde inte. Jag ville inte komma över och kunde inte. Det gick fram och tillbaka, hela tiden fram och tillbaka. Jag ville inte ha något annat liv, jag ville bara vara med honom. Jag ville aldrig ha honom. Jag ville och jag ville inte. Hela tiden. Jag pratade med min syster, med L, med J, med hela tjejgänget, med Klassbästa, med Frida och sa samma till alla:

stiltje. Inget framåt, inget bakåt. Bara stiltje. Jag kommer ingenstans.

Sen, en lördag.

Jag hade ytterkläder, skulle strax åka och handla, och plötsligt:

men jag vill ju inte. Jag vill ju inte ha tillbaka honom. Jag har vetat hela tiden att jag inte kan ta tillbaka honom, men jag vill ju faktiskt inte heller. Jag vill aldrig mer M.

och jag ringde L, som jag pratat med bara dagen innan och sagt det här går inte, jag kan inte! inget går, ingenting fungerar och jag kommer ingenstans! och sa

vet du vad som precis hände, jag tror jag kom över M.

Därifrån var det bara uppåt, framåt. Jag började älska att bo ensam, jag tänkte sällan på M och när jag väl gjorde det blev jag inte ledsen. Jag blev inte ens ledsen när han skickade ett sms där han skrev har du hört nyheten, jag och anna blir sambos på riktigt i januari =), jag blev bara trött.

Jag fortsatte att festa för ofta. En kväll var jag med Klassbästa, som vanligt. Jag åkte inte hem den kvällen, jag åkte till Köpenhamns lägenhet i min stad. Köpenhamn som hade vetehår. Jag trodde att det bara var ett vanligt ONS men dagen efter frågade han efter mitt nummer och jag gav honom det. Vi stod ute i vinterns första snö och hånglade och kyrkklockor började ringa och vi skrattade åt det storslagna i den scenen. Några timmar senare var jag tillbaka i samma lägenhet och kysste honom över ryggen.

Kanske kunde han bli det där reboundet jag så gärna ville ha. Kär, aldrig, inte så fort, det går inte. Men kanske kunde han bli fint rebound genom fina sms och små besök när han råkade vara i min stad. Kanske. På morgonen skulle han åka hem till staden Köpenhamn och viskadefölj med.

Den tjugofjärde november vaknade jag och det var en vanlig dag. Jag diskade, städade, tvättade, åkte till centralen för att möta min älskade, fina L och en till kompis. Vi kramades hårt, hade inte träffats på så många månader. Jag fick presenter, för jag fyllde år och dom gjorde den till världens finaste dag.

November blev december och alla var jul-lyriska, alla utom jag som inte gillar julen. Vi fick en gigantisk fallstudie i skolan att göra på tre veckor och satt många, långa timmar. Jag drack öl för ofta och var bara hemma ibland. Min disk samlades på hög, mina matlådor tog slut. Jag pluggade, drack öl, sov, pluggade, drack öl. Livet bankade hårt, hårt i hjärtat. Jag tog bussen till skolan och den åkte i en backe varifrån man ser hela staden. Jag blundade och kände mig hemma.

Hemma.

Jag som aldrig känt mig hemma förut, jag som famlat runt i många städer och visserligen hittat trivselkänslor i små, korta ögonblick men hemma? Aldrig någonsin tidigare och nu var jag det.

Hemma.

Hjärtat slog lugnt och hårt på samma gång. Lugnt av trivsel, av hemmahörande, av att ha en hemstad. Hårt av liv.

Jag fick sms.

Jag fick många, långa, finurliga sms. Alla avslutades med puss eller kyssar. Ibland, på fyllan kanske, fick jag längtar efter dig.

Jag fick ett kort sms också:

Cph på onsdag? My treat!

och jag la mig ner i Klassbästas säng och kunde inte andas och sa vad gör jag? Vad i helvete gör jag, jag kan ju inte åka, jag känner ju inte honom? men hjärtat längtade efter otänkande, ville få leva på impuls nu och därför svarade jag med darrande händer att vi har ett avtal, på onsdag är det du + jag = Cph!

Onsdagen kom och jag åkte från min fallstudiegrupp. Satte mig på tåget, skickade sms till Frida och sa okej, nu dör jag kanske. Han kanske mördar mig, han kanske våldtar mig. Nu kanske jag dör. Skickade sms till L och sa om jag inte hör av mig ikväll måste du ringa mig eller polisen, okej?

men tåget anlände, jag steg av och var i Danmark. Med Köpenhamn som fortfarande var fin, som fortfarande hade vetehår. Han tog mig i handen, välkomstpussade och sen hade vi världens finaste dygn. Han kysste mig som jag aldrig blivit kysst innan, rörde mig som ingen rört mig innan, knullade mig kanske inte bäst i världen men bäst av alla som fått så lite övning. När jag skulle åka sa han jag trodde verkligen inte att du skulle komma och jag ville inte åka därifrån. På tåget längtade jag tillbaka men längtade samtidigt hem och fick världens finaste sms.

Månaden fortsatte med fallstudie, fester, långa telefonsamtal till vänner och livet. Livet var bra, underbart, fantastiskt och jobbigt och ledsamt och allt i en röra. Men det var ingen tyngd, ingen tomhet, det var bara vanlig december-ledsamhet, bara vanlig jag är så trött för jag har pluggat i tolv timmar och min lägenhet börjar snart lukta för jag orkar aldrig diska min disk och jag sover aldrig-ledsamhet, inget stort och omtumlande. Bara livet. Livet som kändes bra, tillfredsställande, livet som passade mig.

Två till Köpenhamns-dejter, men hemma hos mig. En av nätterna låg vi och pratade och min mage sög till och jag tänkte att nu, nu händer det, nu faller jag för honom.

En tisdag skulle jag åka till mamma och tåget blev uppskjutet, uppskjutet, uppskjutet. Jag satt på ett café med Världens bästa killkompis och Icke-spanjorskan och hade skickat sms till Köpenhamn, som var i stan. Helt plötsligt hörde jag hejhej! och när jag tittade till höger stod han där. Jag hade gamla sminkrester (efter vår date som slutat bara några timmar tidigare), fula kläder och blev chockad. Han hejade på VBK och Icke-spanjorskan och kramade, kysste mig och gav mig muffins. Jag satte mig på tåget och stirrade ut i det som såg ut som natten men egentligen var eftermiddagen och jag tänkte på Köpenhamn hela vägen, hela vägen. Jag insåg att jag var kär. Fullkomligt jättemycketjättekär.

Jag kom fram till mamma efter tusen försenade tåg. Jag besökte till en gammal spec-läkare jag haft i över två år och fick nya, bättre mediciner som kan komma att ge mig ett lättare liv med mindre ont. Vi firade jul och jag hade ont i magen. Vi firade jul igen och jag hade mer ont i magen.

Jag och L åkte på fest, en fest där M var. Vi pratade i en timme och kom, sedvanligt, ingenvart. Han var arg och saknade mig, älskade mig. När jag gick därifrån höll jag ryggen rak och kände mig lättad över att inte vara ihop med M längre. Sen sjönk jag förvisso ihop i Ls famn och grät, men fortfarande;

lättnaden över att inte vara Ms.

Min syster och hennes pojkvän kom hit och igår firade vi nyår. Vi skålade in det nya året iklädda mjukisbyxor och det var en fin kväll. Jag somnade med längtan efter Köpenhamn, med en längtan hem till min stad. Somnade med tacksamhet bakåt och glädje (och tillförsikt) framåt. Somnade med tanken;

2011.

Hit me.