491

Jag längtar efter kärlek.

Jag längtar så mycket att jag gråter i badrummet, att jag skakar vid mitt skrivbord, att jag irrar runt och känner hur det ekar ekar ekar därinne i hjärtat.

Det får mig att känna mig dålig, för jag har ju redan jättemycket kärlek! Jag har VÄRLDENS BÄSTA VÄNNER och jag menar det. Dom är så många, dom är så nära, dom är så fina och jag förstår inte varför jag välsignats med så fina människor som jag vet alltid-alltid kommer stanna, och att dom därtill kommit så tidigt i livet övergår mitt förstånd. Dom är mina lungor, mina muskler, dom är min inspiration, dom är allt det.

Jag borde inte sakna någonting

men det gör jag.

Jag saknar det varje dag. Jag vill ligga nära och stryka över ryggen och jag vill säga jag älskar dig mest av allt i hela vida världen du är den finaste jag vill leva med dig tills jag dör jag vill skaffa tusen barn med dig och jag vill alltid alltid alltid vara din och jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan och jag vill ha min halva, den som pumpar blod genom mina kärl, jag vill ha den som är mitt hjärta

jag vill komma hem till en famn, jag vill att någon ska följa med mig på provtagningar och läkarbesök, jag vill ha den som raserar alla fasader

jag vill vara älskad alltid alltid alltid

(och jag känner mig så dååålig när jag skriver det här, för jag har allt det, jag har precis allt det och ändå

ändå saknar jag det)

jag vill att någon kommer hit och byter ut mina krukväxter till plastblommor eftersom alla levande bara dör, jag vill ha hjälp med att möblera om jag vill

jag vill dela mitt liv med någon annan. Att vara ensam om livet är skönt ibland men oftast, nej. Jag vill dela. Jag vill dela. Jag vill dela. Jag vill inte komma hem till en ensam lägenhet, jag vill komma hem till kramar och kärlek och jag har saknat dig hela dagen och jag vill fan ta mig ha det sura jobbiga svåra också, jag vill det jag vill det jag vill

ha någon jag kan skrika på världen med, skrika JAG ORKAR INTE DET ÄR SÅ JÄVLA MENINGSLÖST jag vill

vara helt naken inför någon och känna mig trygg hemma säker.

Jag längtar så olidligt mycket efter det. Jag kan inte hjälpa det. Jag klarar inte av att förändra det.

Men.

Jag tror inte att jag är redo. På något konstigt sätt har jag lyckats övertygas av klyschorna:

att jag måste älska mig HELT OCH FULLT innan jag kan älska någon så nära så fullständigt så alltid, att jag måste trivas HELT OCH FULLT med mitt liv innan jag ger någon annan så stor tillgång till det,

jag vet inte om jag tror på det på riktigt men jag är ändå övertygad. När jag är kär tenderar jag att kompromissa bort mig själv. Jag blir osäker och håller med håller med håller med, för jag vågar inte annat. Jag vågar inte säga nej, den där låten är så jävla dålig även om det är så jag känner och trots att det handlar om något så trivialt som en låt så nej, jag nickar bara, säger mm den är bra. Jag vet inte varför, kanske är jag rädd att framstå som en obildad bluff, kanske är det något annat men jag vill inte utplåna mig. Jag vill inte utplåna mig, men jag vet inte hur jag ska undvika det i en parrelation

så jag stänger ögonen, öronen. Jag vill men vill inte. Jag längtar men tänker inte. Jag bestämmer mig för:

nej.

Jag orkar inte just nu, det får vara.

Köpenhamn får vara, för jag pallar fan inte mer. Jag orkar inte vänta i en gråzon där inget händer, jag orkar inte befinna mig där vi är så jag kliver av nu. Jag släpper nu.

Bestämmer jag mig för.

Bestämmer jag mig för.

Bestämmer jag mig för

och som alltidalltid när jag bestämt mig att det får vara nog hör han av sig med jag saknar dig, jag kommer eventuellt till hemstaden i helgen träffa mig då snälla?

och jag vacklar och jag vill men jag orkar inte. Jag orkar inte dra i det mer, jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte

och det känns så jävla..faan, för jag tycker ju om honom. Jag tycker ju så hemskt mycket om honom men nej

det är för mycket arbete och jag kan inte.

Nu har jag bestämt mig bestämt mig bestämt mig.