tisdag 15 mars 2011

506

Det är så många känslor som trängs i mig just nu, dom får inte plats, jag trängs ned, jag blir en pöl på golvet, jag blir: gråtande i duschen, i köket, bara av tröttma bara bara därför. För det är för mycket, jag kan inte hantera det. Inte alls.

Jag har lagt locket på lådan i hjärnan där jag lagt min och mammas relation. Jag orkar inte älta det längre, det är över, vi bor inte tillsammans längre, jag behöver inte konfronteras med det och numer kan vi faktiskt ha en riktigt jävla konversation utan att det slutar med att jag smyger till toaletten och gråter. Jag har till och med börjat tänka att jag överdrivit allt mitt skitprat om henne, att det inte har varit så på riktigt, att hon är ganska fin egentligen. Men sen så blir det tisdag och jag behöver dokument som ligger hemma hos henne, så jag ringer henne och ber henne scanna in dom och skicka till mig:
- nej, jag kommer till din stad på torsdag så jag kan ge dom till dig då. när kan du?
- ja..ha, jaha vad kul. vad ska du göra här?
- jag ska jobba en sväng, jag åker redan på lördag morgon så jag tyckte att det var onödigt att träffa dig
och det gör ont, så jävla ont, för varje gång hon jobbar i min systers stad (vilket är ofta, kanske en gång i veckan, ibland två) ser hon till att dom ses och
fan
jag kan inte sluta känna mig som det svarta jävla fåret och jag är så jävla trött på att känna mig som världens sämsta människa. Jag är så jävla trött på att inte känna mig omtyckt av min egen jävla mamma. Faaan.

Sen bestämmer vi att jag ska åka dit hon ska jobba för att hämta dom där jävla dokumenten och fan, jävla kärring, hon frågar mig inte ens om vi ska ses någon annan gång, så jag tar tag i det med, säger: vi fikar på fredag eftermiddag. Hon blir sur på mig för att jag tackar nej till en middag på fredag kväll, jag är uppbokad och kan inte och då är det:
vill du inte träffa mig, din egna mamma...dina kompisar träffar du ju hela tiden

och jag suckar för faaan. Jävla helvete, hon hade ju inte ens tänkt höra av sig för att träffa mig. Sen blir det fredag eftermiddag, jag bjuder henne på en svin-jävla-dyr macka. Hon spenderar två timmar med att prata om hur jobbigt det varit att vara mamma till mig, att jag skrek sönder familjen, att min syster var rädd för mig och mina vredesutbrott, att att att

och jag blir så jävla trött och så jävla LEDSEN, för hur länge ska vi behöva älta det här egentligen? Jag har liksom fattat nu, ja jag var svinjobbig, jag kommer ihåg, jag var där, men varför kan hon aldrig aldrig sätta något i perspektiv, varför kan hon inte se att jag var så jävla arg och ledsen för att mitt liv var så jävla PISSIGT och varför i hela helvetet måste hon så ständigt skylla hennes och pappas problem på mig? Varför varför varför, jag har fattat att hon skyller på mig jag behöver inte höra det jag vill inte höra det låt mig bara vara snälla låt mig bara vara.

För liksom.
Visst drog jag ur alla böcker ur bokhyllan, visst slog jag med kuddar mot väggar, visst skrek jag. Det var skitjävlajobbigt för mig med. Att bli så arg att jag tappade fattningen var inte roligt, det var fruktansvärt. Jag hatade att vara barn, jag hatade det. Beslut togs över mitt huvud och jag kunde inte påverka någonting, jag kunde inte förändra något. Gång på gång såg jag mitt liv raseras av andra och jag kunde.inte.förändra.det. Min syster blev tyst, drog sig undan. Jag tappade fattningen, skrek, blev arg.

Men hur tänker hon att jag borde reagerat när jag fick höra att hon saknade barnet som dog i magen, att hon önskade att det hade fötts och inte jag? Hur menar hon att jag borde reagerat på alla skrik, alla anklagelser, alla slag, allt kaos som var min familj? Hur hade jag kunnat reagera på annat sätt än jag gjorde?

Och varför, varför, varför kan vi aldrig prata om något annat än om hur jävla jobbig jag var? Varför kan det aldrig tas upp hur fin jag faktiskt var många gånger, hur mycket jag försökte bygga något nytt av spillrorna som en gång var vår familj? Alla gånger jag gjorde frukost på sängen åt mamma och pappa för att skapa något fint, alla gånger jag bad dom att sluta, att vänta med att prata tills dom lugnat ner sig? Alla teckningar jag gjort med kärleksförklaringar, allt jag försökt lappa ihop på barnsliga sätt? Eller varför inte försöka se hur mycket jag ansträngde mig hela hela hela tiden, att mina vredesutbrott handlade om att det rann över, blev för mycket?

Fan. Jag blir så jävla ledsen och arg. Jag är så förbannat trött på det är, så jävla utled, jag vill inte mer! Låt mig vara, snälla bara låt mig bara vara. Jag har förstått nu, jag förstod för längesen:
Jag var ett fruktansvärt barn, jag är skälet till allt det som gjort ont i vår familj, det är mitt fel allt är mitt fel. Jag kommer aldrig bli lika bra som min syster, som är en ängel som är underbar som är fantastisk som är helt perfekt. Det kommer alltid vara så.

Det gör så jävla ont, för jag har trott på det i hela mitt jävla fucking skitliv. Jag har trott på det alltid alltid och det är svårt att inte tro på det. Jag hatar mig själv, jag gör det jag hatar mig. Jag lyckas aldrig förstå varför någon väljer mig för jag ser bara hur jävla ful och dålig och fittig jag är, jag ser bara bara det och jag vet, jag VET att det inte är så, att det inte är sant, att jag inte alltid känner såhär men dom stunderna är tillfälliga, det håller i några dagar och sen tappar jag det. Jag hatar det här. Jag hatar mig och jag hatar min jävla familj, jag hatar oss jag gör det jag hatar oss!

5 kommentarer:

Jojjo sa...

-håller om-

Hanna sa...

Wrrrraaaaarh! Det kan aldrig vara ett barns fel. Jag vill inte ha barn, jag tycker att barn är jobbiga och (som det nu är) tror jag inte att jag skulle orka med. Men jag är ju realistisk - man kan inte bara gå runt och tro att barn är änglar.

Det är helt absurt att tro att du skulle vara någon sorts ond unge. Det kan vara så himla ensamt att vara barn, man förstår inget men man förstår allt, man har en massa känslor men man kan inte uttrycka dem på ett "vuxet" sätt, osvosvosv. Det kan inte vara barnets ansvar att bearbeta allt hen är med om, det måste vara omgivningens ansvar. Vuxna människor som ska göra allt de kan för att barnet ska få lugn, balans, lycka.

"Varför kan det aldrig tas upp hur fin jag faktiskt var många gånger, hur mycket jag försökte bygga något nytt av spillrorna som en gång var vår familj? Alla gånger jag gjorde frukost på sängen åt mamma och pappa för att skapa något fint, alla gånger jag bad dom att sluta, att vänta med att prata tills dom lugnat ner sig? Alla teckningar jag gjort med kärleksförklaringar, allt jag försökt lappa ihop på barnsliga sätt? Eller varför inte försöka se hur mycket jag ansträngde mig hela hela hela tiden, att mina vredesutbrott handlade om att det rann över, blev för mycket?" - Precis så. Jag tycker att du är så himla vettig. Och du kan inte skyllas på att du var ett jobbigt barn. Den skulden måste flyttas över till den vuxna omgivningen. (Det är vad jag tror, i alla fall.)

Cicci sa...

Åh.
Jag har alltid vart den duktiga storasystern. Som blir tyst och får ont i magen och gråter sig till sömns, gråter alla gånger förutom när någon ser.
Min bror bråkade alltid som liten och bråkar oftast mest och jag beundrar honom. För jag är dålig på att säga ifrån och jag vill kunna skrika av ilska men jag får bara ont i magen och börjar gråta så tårarna rinner.

Och ibland är jag rädd för att min bror känner som du. Att han känner att famliljen och kanske mest mamma tycker det är hans fel när vi bråkar.

Och jag vill inte att han ska känna så. För det är inte så och det var aldrig någonsin så och jag vill hjälpa honom att skrika men jag kan inte. Jag försöker vara lite bad-ass men det går inte går inte och jag får ont i magen.

(och det är bättre nu än när vi var små och vi pratar sällan om det förutom när vi bråkar igen, men jag vil liksom hjälpa till på något sätt men jag vet inte hur)

Och du, det är aldrig ett barns fel. och aldrig en ensams fel att relationer gå sönder. aldrig.

Kram

josefin sa...

Jojjo: <3. fina vännen

Hanna: Åh så fin du är. Du har helt rätt, förstås. För ett, två år sedan hade jag inte trott på det där men jag vet det så tydligt nu: det var aldrig mitt fel. Jag var liten och det var aldrig mitt fel. Världen rämnade runt mig och jag kan inte beskyllas för hur jag reagerade. Dessutom var jag ett autonomt barn vilket innebär att ens analytiska förmåga är alldeles för utvecklad för en att hantera. Jag förstod så mycket som jag inte kunde greppa. Klart man blir arg och ledsen av det.

Cicci: Åh, fina du och fina din bror. Jag är rädd att min syster ska känna som du, för hon har ju verkligen inte haft det lätt. Hon skyddade mig alltid, alltid och hade ingen som skyddade henne. Hon tvingades växa upp alldeles för tidigt och hon fick ingen plats. Det fanns ingen plats över när alla andra i familjen skrek och skrek och hon bara gömde sig och grät. Hon blev nog sällan sedd.

Om din bror känner som jag är det inte ditt fel. Inte på något sätt. Jag är övertygad om att han är väldigt tacksam till dig, för allt du gjort för honom. Jag kan bli skogstokig på min syster, hon har så många brister samtidigt som hon är så perfekt och ibland vill jag bara skrika till henne att vara lite sämre så att mamma kan tycka om mig också, men jag kommer alltid alltid att vara henne tacksam. Det var hon som räddade mig, hon som gjorde mig bra. Det var aldrig hennes fel heller och det är inte hennes fel nu, på samma sätt som du inte behöver ändra dig för att få din bror att må bättre. Lovar dig.

Stor, stor kram.

Frida sa...

Men kära du, varför gör du sådär mot dig själv?

Jag har en allt annat än oproblematisk relation till min mamma, men jag har fått tips (när jag sökt hjälp för annat) om att acceptera det. Acceptera att den är som den är, och se om det finns några situationer där vi kan gå in i andra roller, OM jag vill försöka hålla igång en relation till henne.

Framförallt innebär detta att sluta försöka ha något av den där fina mamma-dotterrelationen andra har. För det går alltid åt h-vete.
Min mamma är en egen individ och också felbar. Det tog ett tag att inse. Alla vuxna är inte vuxna, ens de man har fått till föräldrar.
För mig fungerar det inte att ha henne för nära, jag vill ha något hon inte kan ge, att ha henne nära skadar mest. Du kanske bör överväga något liknande?
Vi kan göra aktiviteter tillsammans - muséer, konserter etc, men fika? Dålig idé. :)

Förlåt amatörpsykologiserandet, men det gjorde så ont att läsa din text.
(Å andra sidan har jag även läst de senaste inläggen, och åååååh så fiiiint!!! :D )