onsdag 16 mars 2011

507

Jag är en explosion av känslor. Jag tycker om honom så mycket att jag tappar aptiten, tappar fokus på allt som inte är han han han (mycket opassande eftersom jag har hemtenta med start imorgon). Det rusar i mig konstant. Det känns som att jag är salongsberusad hela tiden när han är i närheten. Jag kan liksom inte ens se rakt. Jag är vimmelkantig.

Han är som ingen annan. Jag har aldrig tidigare mött någon som bryr sig så mycket om alla och som gör det på riktigt. Han poserar aldrig, han är äkta han är äkta han är äkta. När fyllon kommer fram till honom på sunkhak ler han, lyssnar han, pratar han så länge dom vill prata med honom. Jag kan inte beskriva det på ett rättvist sätt, man måste träffa honom för att förstå hur fin han är för det fina ligger i blickar, i val han gör, i kramar, i talet. Det är väldigt subtilt och jag tror inte att han kan se det själv, för honom är det naturligt.

Han säger saker jag alltid begärt, suktat efter att få höra och jag behöver inte ens be om det. Han säger:
varje gång jag ser dig blir jag förvånad över hur fin du är för det känns alltid som att jag överdriver det när vi är med varandra, det är liksom omöjligt att någon ska kunna vara så fin. men det är du. du är den finaste jag sett.
han säger:
jag tänker på dig hela tiden, jag saknar dig så fort du inte är i närheten.
han säger:
du fyller upp så stora delar av mig som tidigare bara var hål och tomrum
han säger:
ända sedan vi började träffas har allting liksom känts mycket lättare. jag förstorar ofta upp saker och ting, men med dig spelar allt det ingen roll

jag skulle kunna fortsätta i all evighet och ändå känns det som att jag inte kan förklara det. Det är omöjligt. Varje blick, smekning han ger mig känns som en kärleksförklaring. Det sprängs i bröstet och jag förstår inte det här, jag kan omöjligt förstå det. Det går inte att förstå varför han tycker om mig så mycket, hur jag kunnat ha sådan tur och jag är fortfarande rädd. Jag är livrädd för honom. Han får mig att känna så mycket och det är så skört, så stort, så farligt. Jag är medveten om att det vilken sekund som helst kan tas ifrån mig

men.
Det känns inte så.
Det känns inte så.
Det känns som att han kommer stanna. Snälla gud, allah, buddha, moder jord: låt honom stanna hos mig. Jag kommer inte ihåg hur jag klarade mig utan honom och det var ändå bara några veckor sedan.

Han ser mig i fullständigt ljus, han ser delar av mig som jag själv inte ser. Han får mig att öppna dörrar jag inte visste att jag hade.

This must be love.

Jag hatar egentligen den här fasen, när allt skapas men ännu inte finns. Jag hatade den med första pojkvännen, jag hatade den med M, jag hatade den med alla jag inte kom längre än så med. Jag har alltid hatat den.

Inte nu. Nu bara ber jag om att det ska få kännas såhär alltid alltid alltid, även om jag vet att det är en omöjlighet så ber jag om det.

Alla andra ser det. När vi går in på ett sunkhak ler alla våra vänner, dom smygtittar och vissa tjuter av lycka (min match-makande kompis till exempel, hon är jävligt nöjd). Alla andra ser det och vi ser bara varandra. Vi står i fem tio femton minuter och bara ser på varandra, trots att alla andra stirrar på oss med stora ögon. Vi tittar tittar tittar med händerna om varandras nackar, med huvudet i gropen mellan hals och axel, med läpparna mot varandra och jag kommer på mig själv med att tänka att jag vill stå så i hela mitt liv.

Senare, när vi är hemma hos mig och vi kramas hårt, hårdast och jag tänker: jag saknar dig, jag vill ha dig närmare, ingenting är nära nog säger han precis det:
jag skulle vilja ligga här tills jag blir gammal nog att dö. jag behöver ingenting annat av livet, jag behöver bara det här

och det kommer inte vara sant i hela livet, jag vet det jag vet det jag garderar mig med att veta det

men det är sant just nu, för honom och för mig
och det känns som att det är det som betyder hela världen.

Jag är så jävla kär i honom. Jag kan inte förklara det. Det har gått så fort. Vi rör oss hela tiden framåt i en hastighet av 220 km/h

och ja. Jag är rädd. Jag är rädd hela tiden, men samtidigt känner jag mig så fullständigt trygg med honom och det känns väldigt märkligt eftersom det annars tar lång tid för mig att känna mig trygg med någon. Med M tog det fem månader tror jag. Med många av mina vänner har det tagit åratal.

Jag har inte ens känt Victor i en månad och jag är redan så trygg. Samtidigt som han får mig att explodera gör han mig så lugn. Jag behöver inte gapa, skrika och hålla låda. Jag kan tala sansat. Jag behöver inte vara orolig. Jag är så lugn. Jag är så lugn. Mitt hjärta är så lugnt, så fridfullt. Snälla, låt mig känna såhär alltid. Jag har behövt frid i hela mitt liv.

Vi har långa diskussioner om bistånd religion latinamerika anarkism om allt allt allt. När jag inte håller med honom vågar jag säga det och jag vet att det borde vara basic, men för mig är det stort. Jag hatar att vara sådan men jag anpassar mig hela tiden till andra, jag nickar och håller med eftersom jag är så rädd att inte vara omtyckt, inte vara till lags. Nu vågar jag säga nä, så tycker inte jag samtidigt som han får mig att våga omvärdera mina åsikter och tankar. Jag har väldigt sällan varit med om det tidigare.

Det är omöjligt att förklara och ändå kan jag inte sluta

och det är nästan pinsamt hur lång tid det tar för oss att säga hejdå bara när den ene ska på toaletten. Vi ser på varandra, klappar varandras kinder, håller varandras händer. Det är omöjligt att skiljas om än bara för någon minut. Jag vill bara vara bredvid.

Det har aldrig, aldrig känts såhär tidigare och det känns elakt att säga det. Mot M känns det elakt, även om han inte läser den här bloggen. Jag och M var tillsammans så jävla länge och jag älskade honom verkligen, jag var verkligen kär i honom, jag är övertygad om att det var på riktigt

men det kändes aldrig såhär.

Jag beter mig som en förälskad liten fjortonåring. Jag kan inte sluta le, det är omöjligt. Jag märker det först när kinderna börjar krampa

och när vi har sex...jag upptäcker hur mycket jag saknat det. Han ser på mig med så mycket ömhet att jag har svårt att hantera det, jag börjar nästan gråta, jag vill bara:

men varför, varför tycker du om mig så mycket, hur kan det vara möjligt? hur kan någon någonsin se på mig med så mycket kärlek i blicken, hur kan du göra det redan nu?

Jag är så rädd att han ska upptäcka hur fel han har om mig. Jag är så jävla rädd för det, för jag...jag är hans. Han vet inte om det än, men jag är hans. Mitt hjärta är i hans händer, han kan göra vad han vill med det och det gör mig livrädd på samma gång som det känns oförklarligt tryggt.

Jag skulle kunna skriva det här inlägget för resten av mitt liv utan att ge er en rättvis bild av hur det är. Hur förklarar man det som känns längst in? Jag vet inte. Jag vet inte heller hur jag ska få er att förstå hur fantastisk han är. Jag tror knappt att jag fattar det själv.

Och vi är inte ens ihop än.

10 kommentarer:

lina sa...

bli ihop! åh, ni är så fina (kan jag tänka mig hihi).

Frida sa...

dog precis av all finhet.

Elin sa...

så himla underbart. blir gladgladglad av att läsa!

Anabanana sa...

Härligt, mysigt, fantastiskt & underbart :)

Matilda sa...

Allt hår på hela kroppen står upp! Det här är bara så fint så fint så fint! Kör hårt, är typ allt jag kommer på att säga. Kör hårt.

Underlandet sa...

Åh! Gåshud!

Lisa sa...

Helt underbart!

emma sofie w sa...

Å, gud vad fint!

puffan sa...

Vilken vacker text om det största och finaste någon kan få. Jag är glad att du har "drabbats" och jag hoppas ni blir ihop och att det får vara sådär underbart alltid alltid!

Underbart, tack för att du delar med dig. Så bra som du skriver så är det inte svårt att ryckas med, känna precis vad du menar - men förmodligen är det inte på långa vägar det du upplever just nu.

Håll hårt. Fast. Tag vara på nuet, det är viktigast tror jag. Och glöm aldrig det du känner nu, att dessa känslor kan bo i en människa!

KRAM! :)

josefin sa...

alla: fina, fina ni! tack för all värme! jag håller hårt i honom, höll jag på att skriva när jag insåg att jag inte behöver göra det - han stannar ändå. det här är det finaste jag varit med om. TACK för att ni väljer att dela det med mig.

stor kram!
(och vi blev ihop i fredags)