jag tänkte inte så ofta på det då, men så var det. En jävla kvinnofälla på något sätt, jag vet inte. Men, utan att försöka låta självgod, jag var självuppoffrande hela tiden. Hans liv blev mitt och det blev det på ett osunt sätt, även om jag trivdes.
Även om jag var väldigt glad med M var jag många gånger ganska olycklig också. Det handlar antagligen mest om att jag var i en annan situation, att jag nu är gladare överlag, i mig själv, gör det lättare att vara avslappnad och lycklig och bara..finnas till, men det handlar också om felsteg jag gjorde som jag inte vill göra igen.
Det är inte min mening att prata skit om M eller att ens jämföra honom med Victor. Dom är olika personer, som funnits olika tidsperioder av mitt liv och framför allt har jag distans till M, framför allt var vi ihop tillräckligt länge för att jag skulle se alla hans dåliga sidor och hinna bli frustrerad på honom femtontusen gånger om. Det är inte jämförbart och det är inte rättvist mot M att hålla på och jämföra. Hur mycket han än har sårat mig: jag vill honom inget ont. Jag vill bara jämföra mig med mig själv, jag vill bara bli. Bättre.
Så jag aktar mig noga, redan nu.
Jag tänker vara självständig och stå på egna ben yadayada, jag tänker inte gå fullständigt upp i honom, jag tänker bevara mig, bevara mitt liv. Jag tänker tänker tänker så mycket.
Jag aktar mig, men jag behöver inte. Jag behöver inte behöver inte behöver inte
för Victor ser på något sätt alla mina problem, han ser dom och han säger:
du ska inte behöva kompromissa med dina planer, jag vill hemskt gärna träffa dig imorgon även om vi är upptagna på olika tider. Jag fixar det.
och jag vet att jag redan skrivit det en miljard gånger, men jag förstår inte hur han gör. Hur han kan se allt det som är jag, hur han kan:
- du har väldigt höga krav på dig själv, va?
hur han kan sätta fingret på exakt det som gjorde att jag lämnade frikyrkan, hur han kan sätta fingret på exakt det som skaver i mig när det kommer till min familj, hur kan kan sätta fingret exakt på
mig
hur han kan se alla problem jag har i relationer
varför han jobbar så hårt med att lösa dom åt mig, hjälpa mig med dom
och jag förstår att jag ser honom på ett icke-objektivt sätt, att jag har ett nykärt skimmer runt allt han säger allt han gör allt han är, jag förstår förstår förståååår det
men
det känns så enkelt och det gör aldrig det i början för mig. Aldrig någonsin har det känts enkelt. Jag brukar bara vilja rusa in i det riktiga förhållandet, in i det bekväma, in i det trygga, rakt in i vem som diskade senast, rakt in. Alltid tidigare, men inte nu. Jag längtar så otroligt mycket efter att bli vardags-ihop, men inte på samma sätt som jag gjort tidigare. Jag känner mig redan trygg. Jag trivs där vi är. Det har aldrig hänt innan. Det har aldrig känts så lätt, så självklart så tidigt som det gör nu.
Jag känner mig på något vis så fånig och jag förstår om det verkar som att jag har kastat mig in med huvudet före, rakt in i giljotinen och bara väntar på att bli halshuggen, jag förstår det och det har jag nog gjort lite också
(för fan, vad jag kommer ångra alla dessa inlägg om det inte blir något av det här, om jag om några veckor/månader hittar mig själv med krossade förhoppningar igen igen igen)
men alla ser det. Jag pratar med match-makern som talar i utropstecken, hon säger: jag blir typ kär av att se på er två! jag har aldrig sett något liknande, ni är så jävla kära! det är så fiiiiint! jag har aldrig någonsin sett honom såhär, han är madly in love with you. Vi är på en pub/bar/liknande, hans bästa vän har kramat mig hårt och sagt att det alltid är lika roligt att träffa mig. Vi träffar en bekant till honom som undrar hur länge vi varit ihop, vi träffar mina kompisar som smygtittar på oss, vi träffar andra och alla säger:
gud vad fina ni är/det syns på er hur mycket ni tycker om varandra/gullgullsnutt
och han sover hos mig, vi visar varandra låtar och ligger i tusen sekunder och bara
tittar
på varandra
och jag kommer igen igen på mig själv med att fnittra, jag som aldrig fnittrar annars. Jag känner mig fullständigt uppslukad av honom, jag vill bara höra honom prata skratta viska, det är det enda enda jag vill. Jag trycker mig nära, närmre, jag säger: det går inte att komma tillräckligt nära dig, en millimeter känns för långt bort. du känns i hela mig. jag viskar: jag tycker så väldigt mycket om dig, verkligen verkligen. jag har svårt att hantera det. jag tänker på dig hela tiden. Vi pratar om våra sov-ovanor och igen, jag: jag tror jag aldrig har haft såhär bristande sömn, men så fort jag blundar ser jag ditt ansikte och då vill jag liksom inte somna för det känns som att jag kommer sakna dig så mycket då. natten till måndag låg jag vaken till halv sju på morgonen och bara tänkte på dig.
han:
jag blir så glad av att höra dig säga det, för det är verkligen verkligen så för mig med. jag saknar dig på en gång när du inte är i närheten. jag har aldrig känt så tidigare. jag längtar efter dig hela tiden och visst kan det vara jobbigt att bara tråna och hålla på, men samtidigt är det så skönt..jag känner mig aldrig ensam längre.
och det spränger i mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar