måndag 4 april 2011

517

Det är fredagskväll och klockan är tio. Jag har precis kommit hem från en klasskamrats födelsedagskalas. Alarmet är ställt till 05.00 eftersom jag dagen efter ska jobba i elva långa timmar. Det är bara fem timmar sedan jag hejdå-kysst Victor efter en alldeles exceptionell dag och jag längtar efter honom så mycket att det värker i varje liten del av mig. Vi skickar långa kärleks-sms fram och tillbaka tills han:
det här är kanske en jättedålig idé, du får gärna säga nej, men jag tänkte..att jag kanske åker hem till dig nu? jag kan inte ens tänka tanken att vara utan dig inatt. jag gårn gärna upp klockan fem bara jag får somna bredvid dig

och så kommer han hem till mig och timman är alldeles, alldeles för sen, jag måste måste måste sova men varje gång vi säger godnatt vill jag vrida tillbaka tiden, jag vill inte sluta prata med honom, jag vill inte blunda, jag vill alltid alltid ha honom i min blick. Han skrattar, säger: shit, jag är verkligen beroende av dig.

Jag älskar honom.

Jag älskar honom jag älskar honom jag älskar honom. Jag älskar honom natten efter när vi är på väg hem från en svartklubb och klockan är fem och vi har varit uppe i ett dygn (jag har jobbat elva timmar) och jag är full och trött och jag orkar inte gå framåt, vill bara lägga mig på marken och somna somna och han skrattar: men skärp dig! och det låter kanske hårt och elakt men varje gång han pratar med mig, till mig ryms det så jävla mycket kärlek i varenda liten stavelse, och han bär mig på ryggen i tio minuter

och jag älskar honom älskar honom älskar honom när det är natt till måndag och vi slumrar och borde-borde sova och han stryker mig på kinden, ryggen och säger: men jag vill inte släcka, jag vill bara titta på dig ju och jag älskar honom när vi står utanför min skola och hånglar och ler i tjugo minuter bara för att det är omöjligt att skiljas

och jag älskar honom när han öppnar sig, berättar saker som alla inte får veta, när han säger: precis innan vi träffades sa min kompis N till mig att när det känns bra, när det är på riktigt, när jag blir kär så kommer det inte att kännas pressande, som ett måste, då kommer jag vilja träffa den personen hela tiden, att den personen kommer bli en nära vän också..jag bara skakade på huvudet och sa att det inte är till för mig, men nu förstår jag. nu fattar jag. jag tänker ju på dig hela tiden, du är alltid det mest närvarande för mig. jag litar verkligen på dig och jag vet att du litar på mig. det är så skönt..och samtidigt så konstigt, för jag har verkligen alltid tänkt att förhållanden och tvåsamhet är konstlat och vänskap är lättsamt och enkelt, men nu känns det nästan tvärtom

och jag vet att det inte kommer vara enkelt alltid, att det inte kommer vara sant alltid, jag vet jag vet jag vet att det gått "för" fort, jag vet allt det men det är okej, mer än okej. Jag kämpar mig gärna blodig för honom. Jag kan göra vad som helst. Jag är beredd men samtidigt känns det som att..nä, det kanske inte måste vara svårt. Det kanske inte måste vara en ständig kamp. Jag har tänkt så i hela mitt liv, i hela hela mitt liv har jag varit cynisk, har aldrig sett hur något skulle kunna vara enkelt, men nu
det är lätt
det är lätt
allt är lätt

och ja, vi är precis i början och just därför är det så förvånande stort att det är så enkelt, så självklart. Varje gång jag inser att jag inte nojar över honom förbluffas jag. Det är så konstigt, men jag vet nu. Jag vet att han tycker om mig, är kär i mig, älskar mig och jag vet att han vet att jag tycker om honom, är kär i honom, älskar honom

det finns inga frågetecken

och när vi pratar om att jag imorgon ska åka till en annan stad för att efter fjorton månader av icke-kontakt, av frånvarande, av ingen närvaro äntligen äntligen träffa min pappa som äntligen äntligen flyttar hit, till sverige och victor säger: men gud, vad ska jag göra när du ska vara borta så länge? sjukt. jag kommer antagligen lida av svår abstinens och ligga och skaka i ett mörklagt rum i en vecka kan jag bara le

för det känns som att det är första gången i en relation som allt är helt ömsesidigt, första gången ingen är/känner sig underlägsen. Det är fullkomligt och totalt äkta, på riktigt, det är hundra procent hela tiden, det är:
jag vill ge dig allt som är gott i mig
det är: jag har aldrig tidigare upplevt att jag velat ge så mycket kärlek som jag vill ge dig och jag har aldrig varit med om att jag fått så mycket kärlek av någon heller

och han ger mig allt det jag saknat i tidigare relationer, han är allt jag drömt om att få men trott inte finns och jag vet att det är en klyscha, jag vet jag vet det, men det är sant, allt är sant, allt är Victor.

1 kommentar:

lina sa...

åh, så fint. och så rätt.

själv vet jag inte så mycket om hastig kärlek - sådan som bara överrumplar en och inte lämnar någon tvekan. jag fick kämpa länge för min kärlek. men jag tror inte det spelar någon roll hur man når dit - huvudsaken är hur det känns när man väl är där. det kan inte ta för lång tid eller gå för fort. när det händer så händer det bara.

puss!