fredag 1 april 2011

516 (ett brev till mig själv som 14-åring)

Finaste josefin
jag vet att allt gör ont i dig. Jag vet att alla tankar känns som sår. Jag vet att du blöder, att det rispar river i dig. Jag önskar att jag kunde ta bort allt det. Du är värd så mycket mer. Jag vet att du inte tror mig nu, men du är värd så mycket mer. Du är värd så mycket mer. Du är värd så mycket mer.

Livet kommer inte alltid att göra ont. Du kommer få flytta från dina föräldrar och det slutar kanske inte skava i familjedelen av ditt hjärta, men det kommer att minska mycket.

Jag önskar att jag kunde ge dig råd, men tyvärr måste jag säga att det du går igenom nu är en nödvändighet. Du kommer att lära dig av det. Jag känner ändå att jag vill råda dig till några saker som kan göra allting lättare:

Sluta skada dig själv. För dig verkar det som att det är den enda lösningen, att det är din enda utväg, men det är inte så. Det är inte sant. Det är ingen lösning, du gräver dig bara djupare in. Sök dig utåt istället. Försök lära dig att prata med människor. Du kommer få mycket hjälp om du bara vågar be om den. Det är inget nederlag att ropa, det är inget nederlag att be. Det är en nödvändighet. Vi människor finns på jorden för att ta hand om varandra, så låt andra ta hand om dig i dina mörkaste stunder. Det tar lång tid att låta mörker bli till ljus, men det går. Sakta men säkert. Det lovar jag dig. Det finns hopp. Det finns alltid hopp.

När du blir äldre, bara något eller några år, kanske bara några månader, kommer du att göra saker som sätter djupa spår i dig. Undvik dom. Undvik att springa en mil varje dag, undvik inte maten. Sätt dig inte i snön en januarikväll när du är sexton, håll inte din mammas mediciner i dina händer. Kämpa dig igenom det istället. Ring S, som du ännu inte känner. Hon kommer att tala kärlek i dina öron. Lyssna på orden hon ger dig, för hon menar allting. Hon älskar dig. Lita på henne. Överlåt dig fullständigt till henne.

Alla i din skola är fullkomliga idioter, det har du rätt i. Fortsätt käfta emot, fortsätt kräva din plats. Du har rätt till den. Respektera alltid andra men kompromissa inte med dig själv och dina tankar. Om någon har idiotiska åsikter: fortsätt argumentera. Du är bra på det och du får alldeles för lite kredit för det.

Jag vet att du tvivlar på gud och guds församling varje dag. Jag vet att du gråter, ber och skriker till någon du inte vet lyssnar. Det är okej att du känner så. Det du går igenom just nu är ett måste och du kommer att lära dig mycket av det, men vad du än tror: du är inte ensam i det. Fler än du känner som du gör. Fler än du har svårt att hitta sin plats i läger, konferenser och andra frikyrkliga sammanhang. Det är inte dig det är fel på. Stå alltid, alltid upp för dig själv. Tala alltid ur ditt hjärta, för ärlighet är något av det vackraste som finns. Det vet du redan, men jag vill bara påminna dig om det lite. Håll fast vid det. Du behöver inte desperat klamra dig vid en föreställning om vem du borde vara, du är DU och det är okej, mer än så.

Du kommer vara med om mycket. Fantastiska saker och saker som gör stora hål. Du kommer lära dig av allt, du kommer växa in i det och dig själv. Du kommer att bli gränslöst älskad och älska lika gränslöst tillbaks.

Du är vacker. Du är smart. Du är kärleksfull. Du är god. Du är en alldeles fantastisk person och en dag kommer du att börja förstå det själv.

Sist vill jag tacka dig för allt du gör, allt du gjort. Tack för att du står ut när du inte orkar leva längre, tack för att du vågar vara du. Tack för att du kräver platsen som du vet är din i klassrummet. Tack för att du läser så mycket om dina intressen och lyssnar på så bra musik. Tack för alla gånger du ligger i en ledsen liten hög, tack för varje gång du reser dig. Tack för hur du klär dig. Tack för att du, när livet blir för mycket, cyklar till den där sjön och bara försöker att andas. Tack för dina tankar, dina ord och din skrift. Jag är innerligt tacksam till den du är, för den du är blev jag.

Jag vet att du inte älskar dig (att du gör det motsatta), men jag älskar dig och det är lite krångligt att säga så för jag är du, du är jag och samtidigt inte alls.

Sov gott inatt och fortsätt kämpa för allt du är. Du är värd allt det bästa i livet. En dag kommer du få allt det du strävar efter.

5 kommentarer:

motvalls sa...

Åh fina fina 14-åring!

Den där Jenny sa...

<3 upphöjt till hundra.

anna sa...

åh.

anydaynow sa...

fantastiskt fint!

josefin sa...

ni:
<3
tack.